Äventyret började i slutet av maj när unga från församlingen Lapinha kom till Alagoinhas — tolv mil från Salvador, en stad där några Taizébröder har bott i nästan 40 år. TDe hade hört om de möten som bröderna har ordnat i olika städer i Brasilien de senaste åren och föreslog ett möte i sin egen församling för alla som kunde tänkas vilja komma.
Bröderna, som under de senaste månaderna har varit två, kunde bara delta i förberedelserna för mötet på distans och lyckades bara besöka ungdomarna i förberedelsegruppen två gånger. Gruppen kom också till Alagoinhas två gånfer för att tala med bröderna om hur det gick och för att samla mod att fortsätta. Församlingen ligger i ett fattigt områda, och det fanns många utmaningar. Ibland, när det var ekonomiska problem, ville ungdomarna lägga ner alltihop, ibland kom de inte överens — sådan är verkligheten. Men de tog sig igenom allt detta, och efter fyra månaders förberedelser visade det sig att deras resa, full av tillit, uthållighet och tro, hade varit en stor upplevelse.
Karine, 19, bor i samma område som bröderna i Alagoinhas och känner dem väl. Hon har sin bakgrund i en karismatisk kyrka. Under de fyra månaderna reste hon till andra städer i Bahia för att bjuda in till jornada och ordnade resan för Alagoinhas stifts unga som skulle till mötet. Hon berättar:
"Under de här fyra dagarna har vi upplevt mer än vi hoppades på. Allt var ordnat för oss. En del saker var inte som jag hade väntat mig, men jag blev glad att se att de som var där var så glada.Att bli välkomnad med så mycket kärlek och tillgivenhet är något oförglömligt, och det är så givande att samtala, ha roligt, vara tysta, dela allt med människor som jag aldrig hade träffar förut och som nu är en del av min berättelse.Jag vet inte än vad som berörde mig djupast, men jag kan säga att det här mötet har förändrat mig. Jag hoppas att jag får uppleva fler. Nu kan jag säga att det verkligen är en ’pilgrimsfärd för tillit’. Och pilgrimsfärden avslutas inte idag, de här fyra dagarna var bara början på en stor pilgrimsresa som vi fortfarande har framför oss."
En broder skrev efter mötet:
Jag kom till Salvador fyra dagar före mötet; det var en möjlighet att lära känna den lilla församling som tog emot oss och de unga som hade förberett vår gemensamma jornada. Det var en ganska populär församling som ligger i Salvadors gamla stad, precis ovanför hamnen. Församlingen är mycket levande, alla generationer finns representerade, och nästan varje kväll samlas en grupp i kyrkan. Vi fick bo i församlingshemmet, och tio unga från förberedelsegruppen kom och bodde med oss under de åtta dagarna.
Det som slog mig är hur de unga hela tiden har haft ett tyst men troget stöd från de vuxna. De vuxna framhöll aldrig sina insatser — de började bara hjälpa de unga. De försökte inte säga åt dem hur de borde göra, men när deras hjälp behövdes var de där. De vuxna tog hand om logistiken, och eftersom allt lagades för att serveras direkt arbetade de ibland från klockan sex på morgonen och till midnatt! Andra trogna vänner gjorde också tysta insatser med saker som var nödvändiga för mötet.
Under mötet bodde alla de unga deltagarna i ett slags skolbyggnad — först blev jag förvånad, för jag vet hur gästfria familjerna är, men jag förstod att på grund av otryggheten och våldsamheterna i många områden i Salvador var det praktiskt att de tänkte på hur deltagarna skulle ha behövt ta sig hem till värdfamiljer sent på kvällarna.
För fem hundra unga från hela Bahia var det ett äventyr att ordna resan. Det handlar inte bara om att spara pengar — det finns inget att spara när man inte har någåt. Det var en fråga om att tjäna pengar först. I Alagoinhas gjorde de unga i flera veckor fruktsallad som de sålde efter mässan för att få ihop pengar så att de kunde åka på mötet.
Vakan började på lördagskvällen i Treenighetskyrkan nära församlingen, granne med hamnen. Det är en stor, övergiven och förfallen barockkyrka, och här lyckades Eric, en fransman som har levt tillsammans med Salvadors hemlösa i många år, för femton år sedan lyckas få tillstånd från stiftet att bjuda in människor från gatan. Idag samlar Treenighetskommuniteten, som består av några människor som har känt en kallelse att dela livet och hjälpas åt, män och kvinnor som sover på gatan. Det får många konsekvenser i deras egna liv. De försöker välkomna andra bröder och systrar som ännu inte har upptäckt Jesu inbjudan i evangeliet, eller som har försökt men fallit tillbaka i drogmissbruk och alkoholmissbruk. De flesta av dem får plats i kyrkans tre korsarmar och sover på stora lådor som förvandlas till förvaring varje morgon och flyttas så att de står utmed kyrkans väggar ... De ber tre gånger om dagen på ett sätt som liknar vårt sätt att be i Taizé.
Att ta sig dit var ett äventyr för de unga deltagarna: de var tvungna att ta sig nerför en brant sluttning, utmed ett översvämmat avloppsdike, genom en fiskmarknad där lukterna var starka, under en bro där hemlösa höll på med att göra sig redo för natten, och sedan var de framme vid kyrkan. Deras ögon öppnades av det som de hade upplevt på vägen och av att komma in i kyrkan, som ser lite annorlunda ut eftersom den är sovplats för så många. När ljusen tändes för uppståndelsen var det de äldsta av de hemlösa som bar dem, och det var deras ljus som de unga tog emot och tog med sig i procession för att fortsätta vakan i församlingen. Vakan hölls särskilt för de unga som ofta lever under mycket svåra omständigheter.
På söndagsmorgonen kom hjälpbiskopen för att fira mässan med deltagarna. En stor grupp av dem var unga från hans eget stift. I slutet av gudstjänsten sa han att han önskade att många församlingar i Salvador skulle få uppleva ett sådant möte. Han var tacksam att han hade låtit de unga ta på sig uppgiften och att vi hade gjort det möjligt för dem att få denna starka erfarenhet av tro och tillit.
Det är ett nödläge: i Brasilien är det en verklig kris, särskilt bland ungdomar och unga vuxna, och krisen har blivit ännu mer akut i takt med det ekonomiska och politiska förfallet under de två senaste åren. Det här landet, som i många år har befunnit sig i en extremt svår situation tillsammans med andra större växande länder, upptäcker nu att det faller ner i problem igen, främst därför att ledare som människor har trott på har visat sig vara lika korrupta som de tidigare. Det skapar en stark hopplöshet bland unga, och det är antagligen också en av orsakerna till att våldsamheterna ökat i Brasilien.
Émile, som förberedde denna jornada i fyra månader, skrev några dagar efteråt:
“Vilken glädje att ha fått ta emot de unga som kom och att ha fått hjälpa till att göra det möjligt för dem att bli berörda av Guds kärlek och att uppleva bönen på ett så djupt sätt!”
