Efter broder Rogers bortgång känner vi en stor tomhet. Vi blev djupt skakade av hans tragiska död. Men samtidigt upplevde vi i kommuniteten efteråt en period av djup tacksamhet för allt som han lämnade vidare till oss. Dessa sidor är ett uttryck för denna tacksamhet. Det fanns också många andra över hela världen som uttryckte sin tacksamhet, och det var ett stöd för oss. Det kändes som om Gud själv bar oss. Och medan vi gick igenom denna prövning upplevde vårt lilla brödraskap en enhet som liknar de första kristnas enhet: vi var ett hjärta och en själ.
För broder Roger var sökandet efter försoning mellan de kristna inte bara något man funderade på: det var något som självklart måste göras. Det viktigaste för honom var att leva ut evangeliet och förmedla det till andra. Och evangeliet kan man bara leva ut tillsammans. Att förbli åtskilda är meningslöst.
Redan när han var mycket ung hade han en intuition om att ett liv i gemenskap kunde bli en symbol för försoning, ett tecken för andra. Därför funderade han över möjligheten att samla några personer som framför allt skulle eftersträva att leva försonade. Detta är Taizés grundläggande kallelse. Kommuniteten skulle bli något som han kallade « en liknelse om försoning », ett litet men synligt tecken på försoning. Men klosterlivet hade försvunnit från de reformerade Kyrkorna, och han kom från en protestantisk familj. Det var därför han utan att ta avstånd från sin bakgrund startade en kommunitet vars rötter låg i den odelade Kyrkan, den som fanns innan några protestanter fanns till, och som genom sin blotta existens var oupplösligt förbunden med den Katolska och den Ortodoxa traditionen. När grunden var stadigt lagd och man i början av 70-talet också hade börjat ta emot katolska bröder i kommuniteten, zefortsatte han att skapa ända till sitt sista andetag. Om sin egen personliga väg sa han: « Jag blev påverkad av min mormor och hennes liv, och redan när jag var mycket ung så fann jag min identitet som kristen genom att liksom hon i mitt inre försona den tro jag vuxit upp med och den Katolska Kyrkans mystik och tro, utan att bryta med någon. »
Det arv han lämnade efter sig var enormt. Och detta arv är levande. Broder Roger lämnade oss sina skrifter; men för honom var det nödvändigt att ständigt på nytt anpassa dem till nya situationer. Till och med det som kallades kommunitetens Regel, och som kommer att fortsätta att vara den grundläggande skriften för vårt gemensamma liv, blev bearbetad flera gånger om. Det var som om han ville lära oss att inte binda oss till bokstäver och strukturer, utan överlämna oss till den heliga Andens fläkt.
Genom sin Ande är Gud närvarande hos varje människa. Broder Roger hade plats i sitt hjärta för alla människor, alla folk, och särskilt för ungdomar och barn. Han bar på en lidelse för gemenskap. Ofta upprepande han följande ord: « Kristus kom inte till världen för att starta en ny religion, utan för att erbjuda varje människa gemenskap med Gud. » Den unika gemenskap som Kyrkan är finns till för alla utan undantag.
En av de saker som han ständigt funderade på var hur man göra denna inbjudan till gemenskap begriplig för ungdomar och vad man kunde göra för att röja de hinder som finns ur vägen. Han var mycket medveten om att ett av de värsta hindren var synen på Gud som en sträng domare som man är rädd för. Han hade en intuition som med tiden blev allt tydligare, och han gjorde allt han kunde för att förmedla den genom sitt sätt att leva: Gud kan inte göra något annat än älska. Den ortodoxe teologen Olivier Clément påminde oss nyligen om att broder Rogers ståndpunkt om Guds kärlek utgjorde slutet av en epok, under vilken man i olika kristna samfund var rädd för Gud därför att han kunde straffa människor.
I sin ungdom hade broder Roger känt kristna som ansåg att evangeliet lägger tunga bördor på de troende; och på grund av denna inställning gick han igenom en period då han tyckte det var svårt att tro och tvivel kom upp i honom. Under hela sitt liv fick han kämpa för att ha förtroende för Gud. Det är i denna kamp som man kan se bakgrunden till hans öppenhet för den unga generationen och hans lust att lyssna till de unga. Han sa själv att han ville « försöka förstå allt i en annan person. »
Många ungdomar tänkte på honom som någon som alltid var beredd att lyssna till dem varje kväll efter kvällsbönen i kyrkan, i flera timmar om det behövdes. Och när han blev för svag och trött för att lyssna på alla fortsatte han att stanna kvar i kyrkan på kvällarna och gav dem som kom till honom en enkel välsignelse genom att lägga sin hand på deras huvud.
Så länge han levde ledde han oss med otrolig energi och med stort mod till öppenhet för andra. Ingen svårighet, kroppslig eller andlig, var så stor att han vände sig ifrån den. Tvärtom, han kom och erbjöd sig att lyssna. Och han blev mer och mer insvept i konkret lidande till den grad att han verkade glömma andra saker som kanske var lika viktiga. På så sätt var han som herden i Jesus liknelse som lämnade nittionio får för att ta hand om ett som höll på att gå förlorat.
När man pratade med hans syster Geneviève, som dog två år efter honom, var man frapperad av att se hur lik sin bror hon var; hon undvek alla hårda ord, alla kategoriska omdömen. Detta har sin upprinnelse i familjens historia, det kommer från en utomordentligt fin mamma. Ett sådant karaktärsdrag har naturligtvis också sin baksida. Men det viktiga är att broder Roger kunde vara skapande med denna gåva. Och vi, hans bröder, kan se att det vissa stunder ledde honom till gränsen för vad en människa kan uthärda.
Man har sagt om honom att han hade ett universellt hjärta. Och han var fylld av en godhet som man blev förvånad över. En hjärtlig godhet är inte ett tomt uttryck utan en kraft som kan förvandla världen, för genom denna godhet kan Gud verka. Ställd inför ondska är hjärtlig godhet sårbar, men broder Rogers liv och hans sätt att ge av sig själv åt andra hjälper oss att våga tro att Guds fred kommer att få sista ordet för alla här på jorden.
Han sökte hela tiden olika sätt att ge konkret uttryck åt det medlidande som han kände i hjärtat, särskilt när det gällde fattiga människor. Han citerade gärna Augustinus: « Älska och säg det genom ditt liv. » Detta ledde ibland till oväntade steg. En gång kom han hem från ett besök i Calcutta med en baby i armarna, en liten flicka som moder Teresa bett honom ta hand om i hopp om att hon skulle överleva om hon kom till Europa ― och det gjorde hon. Han inbjöd också två vietnamesiska änkor, som han mötte i ett flyktingläger i Thailand, till Frankrike och ordnade med logi åt dem och deras många barn i Taizé.
Behovet att vara konkret: Det var karakteristiskt för honom och märktes när det gällde att inreda ett rum eller ett hus: han var begåvad på detta område. Men han tyckte inte om att bygga nya hus. När detta trots allt ibland var nödvändigt så ville han att de skulle vara så enkla som möjligt, låga och om möjligt byggda av återanvänt material. Men han tyckte mycket om att göra om i ett rum eller i ett hus. Han försökte skapa något vackert med enkla medel. Vid en tidpunkt behövdes det en ny kyrka i Taizé, men han gjorde motstånd i det längsta, och när den nya kyrkan sedan en gång var byggd så höll han hela tiden på att fundera på inredningen och göra om den. Jag la märke till detta drag när han besökte den fattiga stadsdelen Mathare Valley i Nairobi i Kenya. Vi bodde där några veckor och sedan stannade några bröder kvar där i många år. I det lilla skjulet där vi bodde omgivna av smuts och avskräde hittade han på ett sätt att göra stället lite vackrare med otroligt enkla medel. Han brukade säga att vi ville göra allt för att livet skulle bli lite vackrare för dem vi har omkring oss.
Broder Roger talade ofta om saligprisningarna, och han sa ibland om sig själv: Jag är en fattig människa, « I am a poor man ». Han uppmanade oss bröder att inte försöka bli några andliga mästare utan att framför allt lyssna till människor. När han talade om sitt ämbete som prior sa han att han var « a poor servant of communion within the community », en gemenskapens fattige tjänare i kommuniteten. Han gömde inte sin sårbarhet.
Nu känner sig vår lilla kommunitet uppmuntrad att fortsätta framåt på den väg han öppnade. Det är tillitens väg. Ordet «tilllit» var för honom inte något slentrianmässigt uttryck. Det innebar för honom en vädjan: vädjan att på ett mycket enkelt sätt ta emot den kärlek som Gud har till varje människa och att ta de risker som denna attityd för med sig.
Om vi förlorade den intuitionen så skulle det kunna hända att vi la bördor på dem som kommer för att söka levande vatten. Tron på denna kärlek är något mycket enkelt, något som alla kan ta emot. Och en sådan tro kan förflytta berg. Då kan vi se på världen med hopp, även om den ofta rivs sönder av våld och konflikter.
Broder Alois
Böcker skrivna av broder Roger
1941, Communauté de Cluny : Notes explicatives
1944, Introduction à la vie communautaire
1954, La Règle de Taizé / The Rule of Taizé
1958, Vivre l’Aujourd’hui de Dieu / Living Today for God / Leva Guds idag
1965, Dynamique du provisoire / The Power of the Provisional / Uppbrott mot en ny ekumenik
1968, Violence des pacifiques / Violent for Peace
1971, Ta fête soit sans fin / Festival Without End
1973, Lutte et contemplation / Struggle and Contemplation
1976, Vivre l’inespéré / A Life We Never Dared Hope For
1979, Etonnement d’un amour / The Wonder of a Love
1980, Les Sources de Taizé / The Sources of Taizé / Taizés källor
1982, Fleurissent tes déserts / And Your Deserts Shall Flower
1985, Passion d’une attente / A Heart that Trusts
1988, Son amour est un feu / His Love is a Fire / Hans kärlek är en eld
1995, En tout la paix du cœur / Peace of Heart in all Things / Frid i hjärtat i allt
2001, Dieu ne peut qu’aimer / God is Love Alone
2005, Pressens-tu un bonheur / Glimmers of Happiness
Böcker skrivna tillsammans med Moder Teresa
1986, Le Chemin de Croix / Meditations on the Way of the Cross
1989, Marie, Mère des Réconciliations / Mary, Mother of Reconciliations / Maria, försoningens moder
1992, La prière, fraîcheur d’une source / Prayer: Seeking the Heart of God
Varje år skrev broder Roger ett « brev » som de unga fick och kunde meditera över under årets lopp, antingen hemma eller under mötena i Taizé. Dessa brev skrevs ofta av Taizés grundare under en vistelse bland fattiga människor: i Calcutta (Kolkata), Chile, Haiti, Etiopien, Filippinerna, Sydafrika...
Broder Roger fick under sin levnad följande pris
09 04 1974 : Templeton Prize, London
13 10 1974 : Friedenspreis des Börsenverein des deutschen Buchhandels, Frankfurt (De tyska bokhandlarnas pris, Frankfurt)
21 09 1988 : Prix UNESCO de l’Education pour la Paix, Paris (UNESCO Prize for Peace Education, Paris)
04 05 1989 : Karlspreis, Aachen (Karls den stores pris, Aachen)
20 11 1992 : Prix Robert Schuman, Strasbourg (Robert Schumans pris)
24 04 1997 : Award for international humanitarian service, University of Notre Dame, Indiana, USA
22 10 2003 : Dignitas Humana Award, Saint John’s School of Theology*Seminary, Collegeville, Minnesota, USA