Så många människor söker efter mening i sina liv. De söker efter något större än de enkla löften som så ofta fyller våra skärmar. Är inte människor skapade för ett verkligt syfte? Vad kan hjälpa oss att upptäcka detta?

När vi försöker leva i trons förtröstan frågar vi oss ibland: Vad vill Gud att jag ska göra? Vi önskar ju göra så mycket. På vilken väg kan jag vandra med Gud?

Under det senaste året har vi i Taizé tagit emot besök av ungdomar från Ukraina, Palestina, Libanon, Nicaragua, Myanmar och andra platser där krig och konflikter härjar. Deras tro och längtan efter en rättvis och varaktig fred har varit en inspirationskälla för oss. Vi har också hört vittnesmål från människor som arbetar i Gaza eller har familj där. Vi kan se smärtan hos dem vars nära och kära hålls som gisslan och höra ropen från dem som söker rättvisa under förtryckande regimer.

Jag tillbringade också tid med de bröder i vår kommunitet som lever tillsammans i mindre gemenskaper i Brasilien och Kuba. Brasilien är fortfarande präglat av slaveriets arv och stor ojämlikhet. Ändå finns det människor som vägrar ge upp; de kämpar för att stå på de fattigaste människornas sida. Jag tänker särskilt på en gemenskap i staden Salvador där hemlösa människor sover i kyrkan och hjälper varandra.

I Kuba såg jag ett modigt folk som stod inför enorma svårigheter. Jag träffade en mormor som hade gett alla sina besparingar så att hennes sonson skulle få det han behövde inför skolstarten. Hans mamma hade, liksom många andra kubaner, lämnat landet som migrant i sökandet efter en bättre framtid.

På många ställen undrar människor: Hur kan jag använda den frihet jag har fått för att visa solidaritet med dem som lider? De söker efter tillvägagångssätt att förverkliga sin önskan att älska och bry sig om andra, och att göra sina liv meningsfulla genom att hjälpa och tjäna andra.

Vår värld är så vacker, men också så orättvis. Vilken är min plats i allt detta? Vad förväntas jag göra? Detta är den fråga som ofta väcks i mitt hjärta när jag står inför livets komplexitet och de val jag måste göra.

I Johannesevangeliet är Jesu första ord: ”Vad söker ni?” Jag delade denna fråga med en grupp på sex unga volontärer i Taizé, som kom från sex olika länder spridda över fyra kontinenter. Det som följer är inspirerat av vad de berättade för mig.

Till dem och till alla volontärer som hjälper till att organisera mötena i Taizé, som tillbringar tid med vår gemenskap för att be och för att bättre förstå Kristi kallelse i sina liv, vill jag säga tack.

frère Matthew

 

Att söka tystnaden

När man frågar deltagarna vad som gjort störst avtryck på dem under deras vecka i Taizé, talar de ofta om tystnaden som en upplevelse. I en värld som är hyperuppkopplad och ständigt i rörelse kan detta verka överraskande.

När vi tar oss tid och kopplar bort oss från det oändliga flödet av information, är det ibland i tystnaden som vi verkligen möter oss själva och också får en glimt av en större verklighet.

I Guds vackra skapelse kan ljudet av vinden, den porlande bäcken och fågelsången omfamna oss och leda oss mot den inre tystnaden där gemenskapen med allt som existerar blir påtaglig. En stjärnklar natt kan fylla oss med förundran.^*

Jesus kom till världen i tystnad:^* ”Ordet blev kött och bodde bland oss.”^* Den som var med Gud och var Gud före alltingets början kom till oss genom en ödmjuk och anspråkslös födelse i nattens tystnad:^* ljuset som lyser i mörkret.

På detta sätt är tystnaden inte detsamma som tomhet. Den blir en plats för möten. I tystnaden är vi inte ensamma. Men vi kämpar med den eftersom våra sinnen är fyllda av så många saker. Som det står i Taizés regel: ”Om din uppmärksamhet vandrar iväg, återvänd till bönen så snart du märker din distraktion, utan att beklaga dig över den.”^*

För många århundraden sedan bad någon: ”Mitt hjärta talar om dig: ’Sök Guds ansikte!’ Ditt ansikte, Gud, ska jag söka.”^* Kommer vi i vår hjärtas tystnad att vända oss om och om igen för att söka Gud?

Bön är ofta först och främst en längtan,^* en tyst längtan efter frid i Guds närvaro. När vi inte vet hur vi ska be, är den Helige Ande där och ber i oss med suckar som är för djupa för ord.^* När vi lyssnar till det djupaste i vårt hjärta, kan vi inse att det är där den Helige Ande bor. Jag konfronteras med mig själv och med Gud, som andas i mig.

Levande Gud, lär mig att söka dig i mitt hjärtas stillhet, i skapelsens skönhet, i att lyssna till ditt ord, i att välkomna din ödmjuka närvaro.

Kan vi åta oss att varje dag ägna tid åt att vara tysta och träda in i Guds närvaro? Vi kan kanske börja med bara fem minuter. Börja med att läsa en kort bibeltext, eller tacka för det du har fått under det senaste dygnet, eller ta dig tid att helt enkelt bara vara.

 

Att söka en riktning

Tystnaden skapar förutsättningar för urskiljning. När vi söker efter vilken riktning vi ska ta, leder tystnaden oss till det som finns djupast inom oss. Vi behöver också en inre frihet för att kunna fatta ett ansvarsfullt beslut. En sådan frihet innebär att vi accepterar våra begränsningar, men utan att vara rädda: rädsla är aldrig en god rådgivare, och Gud tvingar aldrig våra hjärtan.

Vi söker alla en känsla av tillhörighet och någon form av trygghet. Och när vi söker ett autentiskt sätt att leva är det ibland andra människor som kan hjälpa oss att hitta vilka vi verkligen är. Genom andra kan vi bli överraskade av att upptäcka något om oss själva som vi inte hade kunnat se på egen hand.

I Johannesevangeliet vistas två unga människor i Jordandalen tillsammans med sin lärare, Johannes Döparen, som de litar på. Han vill dock inte att de ska stanna hos honom utan hänvisar dem till en annan, till Jesus. Och de ger sig iväg för att följa honom.

När Jesus ser dem frågar han: ”Vad söker ni?” När de svarar: ”Mästare, var bor du?”, svarar han dem: ”Följ med och se”.^*

Dessa två frågor fångar in processen att söka och upptäcka en riktning för ett liv med Kristus. Det börjar med våra egna önskningar, ett uttryck för vår längtan efter ett bättre liv – ”Vad söker du?” – och fortsätter sedan med att lyfta dessa med personen Jesus – ”Mästare, var bor du?”

Jesus, som inbjuder oss att ”följa med och se”, är mild och ödmjuk till sinnet, och han älskar oss med en kärlek som är villkorslös, trygg och ofelbar. Kommer jag att våga svara på hans inbjudan trots mina tveksamheter och till och med mina tvivel?

Kristus Jesus, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den.^*

Vilka är de människor som leder mig till Kristus? Ta en stund och tacka för dem.

 

Att söka glädjen

En av volontärerna i Taizé berättade för mig: ”I mitt land försöker ungdomarna ta sig fram i en värld som erbjuder allt, men innerst inne är det ändå rädsla, ångest och depression som dominerar.”

Vi omges av löften om glädje. Men så många av dessa leder inte till en varaktig glädje, utan endast njutning för ett kort ögonblick.

Glädje väcks upp från djupet när vi inser att vi är älskade för de personer vi är. När vi förstår att glädje är en gåva och inte något vi kan kräva, kan vi upptäcka att vi är redo att välkomna den. Då försöker vi inte längre framkalla den med våld, utan bärs istället lätt framåt.

Jesus var inbjuden med sina vänner till en bröllopsfest,^* och efter en stund tog vinet slut. I det ögonblicket saknas något: Jesus befinner sig bland de fattiga. Han möter dem i deras fattigdom och ger dem mer än de kan förvänta sig. Han vill att de ska vara glada och gör allt för att det ska bli möjligt.^*

Jag minns att jag för många år sedan befann mig i Kolkata, i moderhuset för Missionaries of Charity. På väggen hängde ett citat av Moder Teresa som påminde mig om att Gud accepterar oss med våra svagheter och inte kräver att vi ska vara perfekta. Vi behöver inte alltid vara starka.

Vår inre fattigdom kan väcka oro hos oss om att vi inte är tillräckligt bra. Detta leder ofta till att vi döljer vilka vi egentligen är innerst inne. Men om vi tillåter oss att stå med tomma händer inför Kristus, kommer han att fylla dem och förvandla denna fattigdom lite i taget.

Även när vi känner sorg och glädjen verkar långt borta, är det möjligt att minnas hur Jesus talade om en glädje som ingen kan ta ifrån oss.^*

Barmhärtige Gud, vi vill ta emot din glädje oavsett vilken situation vi befinner oss i. När vi förstår att du älskar oss och öppnar vägen till ett liv som aldrig tar slut, väcks glädjen fram i vårt innersta.

Fundera över vad vi kan göra för att sprida glädje till andra människor. Träffa någon personligen istället för bara virtuellt. Ibland får jag tillbaka mycket mer än jag förväntat mig när jag hjälper andra på ett ödmjukt sätt, särskilt när jag ser glädjen i ansiktet på dem jag hjälper.

 

Att söka en mening

I var och en av oss finns en törst efter mening. Var kan vi släcka denna törst? I våra hektiska liv finns någonstans inom oss en stilla röst som viskar att vi är älskade.

En ledare vid namn Nikodemus, som sökte efter den sanna meningen med sitt liv, hörde talas om Jesus.^* Han kom på natten för att träffa honom och hitta ett sätt att uttrycka sina tankar i ord.

Våra djupaste frågor om tro, liv och död, mening och syfte förblir ofta outtalade. Men så länge de inte uttrycks är det något i oss som inte är tillfredsställt, precis som det var för Nikodemus.

När vi söker, kommer vi då att följa våra frågor tills de leder oss till livets källa? Vi kanske inte hittar svar på alla våra frågor, men när vi vågar följa Kristus kan vi komma till en punkt då vi måste överlämna oss till Gud med ett tydligt förtroende.^* Då upptäcker vi Guds omslutande kärlek och godhet.

Meningen med Jesu liv var inte att döma mänskligheten utan att göra det möjligt för varje människa att förstå att de är älskade av Gud. Han kommer för att visa oss vägen till en allt större kärlek. Det är hans hemlighet.

Nikodemus närmade sig ljuset steg för steg. Ett eller två år efter att han träffat Jesus på natten, försvarade han honom öppet inför myndigheterna i Jerusalem.^* Några månader senare, när Jesus hängdes på ett kors, visade han stort mod.^* Han vågade tillhöra gruppen av Jesu vänner. Hans mod ledde honom in i gemenskapen.

Led mig, vänliga ljus, genom det omgivande mörkret, led mig vidare... Jag ber inte om att få se det landskap som ligger långt borta, ett steg är tillräckligt för mig.^*

Försök att organisera ett tillfälle där varje person talar om hur de finner mening i sina liv. För vissa kan det vara genom sin tro, för andra genom någon form av handling, medan andra kanske har fler frågor än svar. Att dela med sig och lyssna uppmärksamt kan vara ett sätt att uppmuntra varandra. Om det känns lämpligt kan sammankomsten inledas med en sång som åkallar den Helige Ande och avslutas med en tacksägelsepsalm.

 

Att söka en rättvis värld

Orättvisa – oavsett om det handlar om ekologisk förstörelse,^* ojämlikhet, våld, förtryck eller krig – väcker en hel rad känslor: vrede, ilska, sorg, ibland förtvivlan. Men när vi med rätta beslutar oss för att bekämpa den, finns det då inte en risk att vi blir så fastlåsta i våra egna åsikter att vi inte längre ser bortom dem?^* Det finns till och med en risk att vi blir fångar i vår egen algoritm och fastnar i den polarisering som hotar våra samhällen.

Låt oss kliva utanför vår egen box och låta synpunkter som skiljer sig från våra egna utmana oss, även när det är omöjligt att komma överens.

Ibland måste vi vara beredda att hantera komplexa situationer där ingen lösning verkar möjlig.^* Att lyssna på berättelser från olika sidor kan vara överväldigande, men att inte lyssna på dem vore orättvist.

Efter kvällsbönen i kyrkan i Taizé sa en ung kvinna till mig: ”Jag måste erkänna det våld som finns inom mig, men också förena det med mitt behov av kontemplation.” Jag tyckte att detta var mycket befriande. Istället för att hålla tillbaka den känslan eller låtsas att den inte fanns, förenade hon den med sin längtan efter Gud.

Det finns en fara i att de destruktiva krafter som finns i var och en av oss får överhanden. Det är så lätt att demonisera människor, till och med hela nationer. Då riskerar vi att dras in i en spiral av våld och att det fortsätter. Kontemplation – bön – öppnar oss för en annan dimension, som leder oss till försoning med det vi bär inom oss och till att hitta sätt att bygga broar.

Den Helige Ande är där för att leda oss på den väg där vi kan fatta modiga beslut. Broder Roger, som grundade vår kommunitet i Taizé, talade om en kreativ våldsamhet hos fredsstiftarna^* som gör att de inte ger efter för frestelsen att lämna evangeliets väg.

Jesus förkroppsligar den värld av rättvisa och samvaro som evangelierna kallar Guds rike. Men han blev arg och välte bordet för säljarna och växlarna i templet för att göra plats för Gud.^* Jesus talade kraftfullt mot religiös hyckleri, men han kunde också välkomna en religiös ledare som Nikodemus. Han var bekant med fariséerna och accepterade deras gästfrihet,^* men han delade också måltider med människor som var utstötta från samhället. Han hade en oföränderlig kärlek till de förlorade fåren i sitt folk Israel,^* men han beundrade en romersk officers tro och helade hans barn;^* och han lät sig utmanas av tron hos en hednisk kvinna som han mötte på en resa utomlands.^*

Genom att ta risken att knyta relationer med människor som var annorlunda^*, främjade Jesus förtroende och förkroppsligade Guds försonande kraft.

Om vi vet att ljuset lyser i mörkret och att Guds kärlek kan segra genom enkla gester av mänsklig godhet, då är vi också fria att agera.

Kristus Jesus, under ditt liv på jorden tvekade du inte att fördöma orättvisor, istället försökte du bygga broar till dem du mötte på din väg. Stärk vår längtan efter att överbrygga det som skiljer människor och nationer åt, så att rättvisan kan blomstra på jorden.

Vilka konkreta åtgärder kan vi ta till för att bygga broar där det finns splittring? Det är svårt för en person att agera på egen hand. Reflektera tillsammans med andra, samla idéer, nå ut som grupp till dem som befinner sig i samhällets utkant. Vad innebär det att lyssna på människor med andra åsikter än våra egna, att förstå deras rädsla, samtidigt som vi håller fast vid de värderingar som utgår från evangeliet?

 

Att söka gemenskap

En av volontärerna i Taizé sa till mig: ”Jag vill leva i enlighet med mina värderingar och evangeliet. När jag fattar ett beslut frågar jag mig själv: Är detta acceptabelt för andra, för planeten och även för mig själv? Vi vill bygga en bättre värld.”

Gemenskap med varandra, med skapelsen, med Gud – är vi redo att efter pandemins isolering återuppbygga en värld av gemenskap,^* en omtänksam värld?^* Allt hänger ihop; vi tillhör alla varandra i vår gemensamma värld, den skapelse som vi har blivit tilldelade som en gåva.

Vid korset hade Jesu gemenskap upplösts. Judas förrådde honom. Petrus förnekade honom. De flesta av hans vänner flydde. Det som Jesus byggt upp, ett liv i en kärleksfull gemenskap där alla var välkomna, verkade ha tagit slut. Han hade tagit risken att vara beredd att ge sitt liv även för dem som skulle förkasta honom. Men i det mörkaste ögonblicket återföds gemenskapen vid korsets fot.^*

Enligt Johannesevangeliet stannar fyra kvinnor och en man kvar hos Jesus ända till slutet. Utan ord är de bara där. De blir vittnen till den gemenskap som Jesus fortsätter att skapa även när ingenting längre verkar möjligt.

Fientlighet och avvisande bryter den mänskliga gemenskapen. På korset tar Jesus denna fientlighet och detta avvisande på sig själv och återuppbygger gemenskapen även i det ögonblick då lidandet är som störst.^*

Vid korset ger Jesus sin älskade lärjunge till sin mor, och han, som representerar alla framtida lärjungar som Jesus älskar, tar henne till sitt hem. En ny familj föds: gemenskapen av troende på Jesus. På detta sätt föds inte kyrkan ur triumf och seger, utan ur en kärlek som är större än lidandets stumma tystnad. Vem skulle kunna uteslutas från en sådan gemenskap?^*

I kyrkan är vi kallade att stå tillsammans med dem som lider, med dem som faller offer för orättvisa.^* Vi är alla människor, kallade att välkomna varandra i rättvisa och uppriktighet, där varje människas frihet och integritet respekteras.

Jesus fullbordar sitt verk när han dör på kvällen för sabbaten, den sjunde dagen i veckan,^* precis som Gud fullbordade sin skapelse på den sjunde dagen, efter att ha sett att allt var ”mycket gott”.^* Den gåva som Jesus ger av sitt liv på korset är början på en ny skapelse. Han dör en våldsam död – men ”strömmar av levande vatten”^* flödar från hans kropp,^* vatten som inte är något annat än den Helige Ande som förnyar jordens yta.

Jesu kropp läggs i en ny grav i en trädgård, den trädgård som vår jord är ämnad att bli.^* Och i tystnaden under den sjunde dagen som följer börjar den sargade skapelsen, som vi är en del av och som har anförtrotts oss, sin hemliga förvandling.

Kristus Jesus, du gav ditt liv för varje människa och du visar oss hur långt du är villig att gå för oss. Må vi stå vid foten av ditt kors tillsammans med din mor Maria och din älskade lärjunge och ta emot det du säger till oss.

Vem ska vi stå tillsammans med? Hur upplever vi gemenskap? Studenter kan dela bostad, be och äta tillsammans, särskilt utländska studenter. Andra träffas varje vecka i någons hem. Genom att välkomna dem som känner sig utanför övervinns känslan av orättvisa på ett enkelt sätt.

 

Att söka fred

Vi längtar efter fred – inre frid och fred i denna värld som Gud älskar så mycket. ”Börja fredsarbetet inom dig själv, så att du, när du väl är i frid, kan bringa fred till andra”,^* sade en troende på 400-talet.

När Jesus möter Maria Magdalena i trädgården på påskmorgonen frågar han henne: ”Varför gråter du? Vem söker du?”^* Hennes tårar förvandlas till glädje när hon inser att den hon längtat efter inte har tagits ifrån henne. Jesus skickar sedan iväg henne för att berätta för sina andra vänner vad hon sett och hört.

Kort därefter, när Jesus möter dem och de fortfarande är fulla av rädsla, är hans första ord: ”Frid vare med er!”^* Han går in i deras rädsla och öppnar dem för friden i sin närvaro. Han andas den helige Ande över dem och ger dem ansvaret att fortsätta hans försoningsverk.

Den frid som Jesus hade lovat dem före sin död, en ”frid som världen inte kan ge”,^* är mycket mer än bara frånvaron av konflikt. Det bibliska ordet shalom innefattar också en känsla av återupprättelse och helhet. Detta är Guds fred som anförtrotts oss så att vi kan vårda och utveckla den.

När vi hjälper andra att upptäcka den frihet och frid som erbjuds dem, när vi gör vad vi kan för att bryta ner barriärer av fientlighet eller murar som håller dem instängda, då tar vi del av Guds liv. Och när vi betraktar skapelsen med förundran och tacksamhet och visar omsorg om den, går vi då inte på samma väg?

Vi har alla behov av att låta oss omslutas av den frid som den uppståndne Kristus lovar var och en av oss. På så sätt kan vi vandra tillsammans och följa varandra, och steg för steg så hoppets frön^*. Kommer vi genom de enklaste av gester kunna sträva efter att bli tecken på försoning, fredens pilgrimer, var och en på sitt sätt, där Gud har placerat oss?

Lyssna till rösterna från dem som lider av dödliga konflikter eller av det våld som vi möter i samhället. Att hålla kontakt med människor som lever i krigszoner kan vara ett sätt att göra detta. Stöd dem som kämpar för rättvisa i länder med förtryckande regimer eller med regeringar som främjar krig. Skulle några av dessa människor vara beredda att dela med sig av sina vittnesmål? Förbered en andakt för fred och dela med dig av några av dessa vittnesmål. Lyssna till vad den Helige Ande säger till oss idag.

Välsigna oss, kärlekens Gud. Led oss alltid genom den Helige Ande steg när vi vandrar med Kristus. Må vi sträva efter att bli pilgrimer av hopp, pilgrimer av fred.