Tisdag 7 december
Här kommer nyheter från Santiago! De sista förberedelserna inför mötet gav oss knappt tid att andas. Det långa, fortlöpande välkomnandet av pilgrimer från all världens hörn gav oss inte tid att vila en sekund. Volontärerna har anlänt, och allt är i ordning, eller nästan, inför det stora välkomnandet imorgon.
Idag var den stora överraskningen ankomsten av den grupp som kom längst söderifrån: tio unga människor från Punta Arenas, där den amerikanska kontinenten dyker ner i det antarkiska havet.
För första gången kan vi be i det tält där alla böner kommer att hållas under mötet.
Nu är det nästan midnatt, och pilgrimer fortsätter att anlända: 15 unga människor från Lima knackar på dörren, och vi vill inte låta dem få vänta.
Onsdag 8 december
Äntligen har alla anlänt! En stadig ström av människor, mångkulturell och full av glädje - alla verkar ha kommit hit med ett gott humör, trots långa resor och flera tullproblem.
Efter en timme med olika typer av förklaringar har varje pilgrim nu försvunnit iväg med karta i hand till sin nya familj; till deras välkomsthus, som de kallar det. Några ansikten är fulla av glädje, några är trötta och några är ännu inte övertygade. Vad är det som kommer att hända med mig? Vem kommer att välkomna mig efter en timme på tunnelbanan eller i buss?
Alla tvivel, ens egna och andras, försvann på kvällen, under den första bönen. Alla hade hittat, inte bara till sin familj, utan även tillbaka till parken igen.
Ett gigantiskt tält, ja, verkligen gigantiskt, gav ett varmt välkomnande till de sista ankommande då de snabbt trädde in i bönen. Solen som sänkte sig och de varma vindpustarna från Stilla havet förenade sina röster med rösterna från de 8000 människor som var på plats.
De fjärran rösterna från andra unga människor och familjer som vandrade runt i parken hjälpte oss att bättre förstå hur viktigt och meningsfullt det kan vara att be i hjärtat av en stor stad, utan krav och utan att utelämna någon.
I slutet av bönen talade broder Alois, efter att ha påmint oss om det svåra år Chiles folk genomgått, om att ha glädjen som en central del i våra liv.
Vi är samlade för att tillsammans ta oss till trons källor. Genom att lita på Gud vill vi finna den kraft som tar oss framåt.Många år före Kristus, redan i det Gamla Testamentet, kom en troende med en uppmaning, som gäller för oss även idag: ”Ett hjärta fyllt av glädje, det är ditt liv.... Så lämna sorg bakom dig!”Alla genomgår vi prövningar och lidande i våra liv, ibland under längre perioder. Men vi vill alltid försöka och återfinna livsglädjen.Den heliga Anden planterar glädjen av Jesu uppståndelse i djupet av vår existens och den finns inte bara där när allting är lätt. När vi utsätts för en utmanande uppgift kan ansträningen återuppväcka glädjen.Och även i prövningarnas tid vågar vissa åberopa den glädjen. Den kan stanna kvar, begravd som glöd under aska, utan att släckas. När vi prisar låter vi den välla upp inom oss och på en gång blir vår tillvaro upplyst.
Den glädjen kommer att följa oss i morgon när vi sitter i samtalsgrupper ute i olika församlingar, och även under kvällens workshops. Santiago håller på att fira; det är ett stillsamt firande som tar sin början i varje pilgrims hjärta.
Torsdag 9 december
Glädjen som var utlovad igår blev verklighet i församlingarna. Volontärerna som hade ägnat de senaste fyra månaderna åt att förbereda människorna i församlingarna på att välkomna pilgrimerna kunde inte finna ord för att beskriva glädjen hos familjerna och de unga i Santiago när de såg att pilgrimerna verkligen var där och att de kunde be tillsammans med dem.
Den intensiva värmen mitt på dagen skrämde inte de unga; de anlände till bönen överraskande punktligt. Matutdelarna förtjänar ett bra ”betyg”: på en halvtimme hade alla fått en plastpåse som innehöll maten, redo att ätas.
I Latinamerika är goda vanor inte försvunna; den lätthet som folk har att få nya vänner är kvar. Vid maten spred de unga ut sig i parken och samlades spontant i små grupper om tio. Två bolivianer, fyra chilenare, tre från Peru, två från Argentina och en från Dominikanska republiken … Det är en väldigt balanserad meny och ett väldigt enkelt recept.
Det var väldigt många som kom på eftermiddagens workshop, precis som för tre år sedan i mötet i Cochabamba i Bolivia. De olika temana förde samman folk i olika delar av staden: ”Religiös dans: trippelbön”, danser och kulturella uttryck från Chile under ledning av biskopen av Iquigue; ”Trepay-antù: i gryningen söker vi dig”, ett möte med Mapuchefolket, ett av de inhemska folken i Chile; ”Hopp och den humanitära krisen i Haiti” med unga människor från Haiti; ”Lyckliga de som finner skydd i dig”, hur man rör sig mot säkerhet och tillit till Herren och till våra bröder och systrar (Psalm 84), med fader Fidel Oñoro; ”Invandrare, ett tillfälle som inte får missas: etablera rättvisa och berikande relationer”. Detta var några av rubrikerna på de 20 workshop som erbjöds.
Under kvällsbönen uppmuntrade broder Alois de medverkande att reflektera över konsekvensen av kristen glädje; långt ifrån att vara en flykt från jorden kallar den oss att ta ansvar för våra bröder och systrar:
”Igår sa jag till er att öppenhet för glädje är oskiljaktig från en omsorg om andra människor.Att söka glädje betyder inte att rymma från livets problem. Öppenheten för glädje gör oss istället kapabla att möta verkligheten, och även lidande och orättvisa. Den fyller oss med obegränsat medlidande.Att verka för gemenskap kräver ibland mod att simma motströms. Den heliga Anden kommer att ge er alla den fantasi ni behöver för att finna vägar att komma ännu närmare dem som lider, att lyssna till dem och bli påverkade av nödställda människors situation.Även om materiell hjälp naturligtvis är nödvändig i vissa situationer så räcker det inte med det. Det viktiga är att verka för rättvisa åt de nödlidande. Striden mot fattigdom är en strid för rättvisa. Rättvisa inom varje land. Och rättvisa i internationella kontakter, inte hjälp.”
I slutet av bönen, precis som igår, bildades en lång kö av folk som ville be vid korset. Detta visar tydligt att glädje och rättvisa inte är tomma ord eller bara bra idéer eller en berömvärd attityd; utan hur detta i Jesus visar sig vara något som är livsviktigt för varje människa och som hjälper oss att förverkliga dessa värden ännu mer.
Fredag 10 december
En familjär stämning: det är kanske bästa sättet att beskriva fredagen på. Det är som om alla har känt varandra i flera år.
Bilder, skämt, möten, folk som utbyter idéer och erfarenheter, löften: man kan inte annat än tro att band håller på att bildas som kommer att bestå under en mycket lång tid. Här finns också många människor som kommer att möta varandra igen, eftersom många av dem som deltog i mötet i Bolivia sa att de skulle mötas igen i Santiago.
Behovet av att träffas för att se vad det innebär att vara "Latino American" och en önskan att bygga en identitet som var glömd under så många år medan vi såg "upp dit" eller "till andra sidan av Atlanten", verkar vara på frammarsch på djupet. Det hålls inga tal, ingen stor debatt, ingen tar strid mot vem det nu kan vara: bönen och ordet ställer oss ansikte mot ansikte med oss själva precis så som vi är och kallar oss till att ompröva våra relationer och våra valmöjligheter.
Ett annat ord som ligger i luften är "gemenskap". Hur kan vi förlika oss med vilka vi är och vilka vi inte är utan att bryta upp med någon? Hur kan vi förändra saker inifrån? Kan inte detta vara en definition av gemenskap?
Under kvällens bön påminde broder Alois oss om att kyrkan är gemenskapens första tjänare. Men samtidigt uppmanade han oss att se alla konsekvenser av detta: gemenskap utan förlåtelse kan vara innehållslös.
Att tro på Guds förlåtelse betyder inte att man glömmer brott som begåtts. Budskapet om förlåtelse kan aldrig användas för att ha översyn med orättvisor. Tvärtom, tron på förlåtelse gör oss friare att erkänna våra egna fel, liksom misstag och orättvisor omkring oss och i världen. Sedan är det upp till oss att reparera det som kan göras bra.På denna svåra väg finner vi ett viktigt stöd: i kyrkans gemenskap kan Guds förlåtelse skänkas igen.Kristus skiljde mellan personen och brottet som begåtts. Fram till sitt sista andetag på korset vägrade han att fördöma någon. Och istället för att förminska fel tog han dem på sig.Det finns situationer där vi inte lyckas att förlåta. Såret är för stort. Vi bör då komma ihåg att Guds förlåtelse aldrig sviker. Vi lyckas ibland bara stegvis att förlåta. Redan viljan att förlåta är ett första steg, även om denna önskan fortfarande är dominerad av bitterhet.Precis som varje person kan mänskliga samhällen inte leva utan den. I Latinamerika och i många andra delar av världen är historiens sår djupa. Så låt oss våga avsluta det som kan avslutas i dag och vägra att överlämna bitterheten från det förflutna till nästa generation. På så sätt kan en framtid i fred, som utarbetats i Guds hjärta, utnyttjas till fullo.
Kvällens bön präglades av närvaron av ett stort antal personer från alla kyrkor och institutioner i landet. Förutom Cardinal Errazuriz, ärkebiskop av Santiago, och andra biskopar från Chile, kom ledarna för olika kyrkor i Santiago för att be med oss. Det fanns också olika borgmästare och ministrar.
I morgon kommer det återigen att vara en dag för fest, och, som vi tror, en dag för en riktig folkfest: där glädjen får näring från förlåtelsens källor.
Lördag 11 december
Just när det verkar som om deltagarna har vant sig vid bönerytmed men sång, tystnad och sånger på mapundungún (mapuches språk), vid spartanska måltider och oberäkneliga förseningar (fast dem hade man kunnat förutse!) börjar det bli dags att avsluta mötet.
Men denna sista heldag under mötet hade en extra överraskning i beredskap för oss. Under varje del av pilgrimsfärden för tillit hade tid reserverats för att alla skulle få träffa sina landsmän och för att de skulle kunna börja fundera på hur pilgrimsfärden kan fortsätta när alla har rest hem till sitt.
Det var glädje och djup reflektion som kännetecknade alla dessa möten, men den bolivianska delegationen med sina 400 deltagare beslutade sig dessutom för att återgälda den vackra gest som deltagarna från Chile hade gett dem för tre år sedan vid mötet i Cochabamba. Bolivianerna gick till den plats där chilenarna, över 2000 deltagare, träffades, i det stora bönetältet, och omgav dem med en jättelik kram. “Ubi caritas et amor Deus ibi est” blev det spontana svaret från chilenarna; de är mycket väl medvetna om att ju mer ett fredsband, ett syskonband kostar i ansträngning, desto sannare och varaktigare är det.
En dikt som lästes av ett barn från Postosi i Bolivia avslutade detta ögonblick. Den gav uttryck för vad mötet hade inneburit: ett möte med oss själva och med Gud, ett möte som gör det möjligt för oss att närma oss våra bröder och systrar som de är, i all enkelhet.
Underkvällsbönen uppmuntrade kardinal Errázuriz och broder Alois deltagarna att vid hemkomsten plantera djupa rötter med hjälp av det de hade upplevt under dagarna i Santiago.
Broder Alois:
Tron upplevs idag mer än någon gång tidigare som en risk, den risk man tar när man visar tillit. Detta risktagande tar alla våra mänskliga förmågor i anspråk, både hjärtats och intellektets.Även om vi är troende gör vi inte alltid tillräckligt för att försöka fördjupa vår tro. Ibland växer sig en klyfta mellan kunskap på trons område och kunskap på andra områden bredare och bredare. En tro som stannar vid att vara utantilllkunskap från barndomen får svårt att hantera frågor som dyker upp när vi blir vuxna.På det viset blir sökandet efter en personlig samhörighet med Gud ännu viktigare. Hur kan vi gå djupare in i den? Hur kan vårt hopp hitta näring där?Även om vi bara förstår helt lite av Evangeliet kan vi försöka få grepp om mer genom att börja med några ord som vi försöker omsätta i handling. Vi kan fråga oss: vilka av Evangeliets ord är det som rör vid mig och som jag vill praktisera idag och under de dagar som kommer?
Ingen spektakulär avskedsceremoni väntar oss imorgon. Vi ska bara helt enkelt fira att den uppståndne Kristus är mitt ibland oss, i de kristna gemenskaper som har välkomnat oss.
Söndag 12 december
Det är en ovanlig stämning just nu; en stilla glädje har strömmat genom var och en av värdförsamlingarna. Under söndagsgudstjänsterna som pilgrimerna och deras värdfamiljer deltar i tillsammans mångdubblade människor orden och tecknen för att försöka berätta för Gud vad de hade varit med om.
Det är varken eufori eller överdrivet gråtande och inte heller löften som kommer att bli omöjliga att hålla ... bara två förvissningar: Gud väntar på oss när vi kommer hem för att vi ska fortsätta vår pilgrimsfärd och fortsätta att så tillit, och en oändlig tacksamhet.
