“Jag arbetar som volontär i ett flyktingläger på Lesbos i Grekland. Min huvuduppgift är att dela ut kläder, skor och hygienpåsar till de människor som har tagit sig över från Turkiet till Grekland, en farlig resa, oftast i en liten plastbåt, ofta med dåliga flytvästar.
Jag får höra mycket av de människor som klarar sig fram till Lesbos, och ofta är det berättelser som jag bär inom mig långt efter att människorna själva har lämnat ön och fortsatt sin resa mot det europeiska fastlandet på jakt efter en plats där de tas emot.
Jag har träffat en liten pojke från Iran. Hans dröm var att få vänner i Europa och att kunna spela fotboll på gatan. Han frågade mig om jag tror att människor kommer att vara snälla mot honom och att han kommer att få möjlighet att gå i skolan.
Jag har också träffat en kvinna som reste ensam tillsammans med sin son och som hade blivit våldtagen flera gånger av människosmugglarna. Hennes son hade utsatts för övergrepp och blivit nerdrogad av samma män. Hon talade om hur hon ofta hade försökt samla mod till att döda pojken och begå självmord för att få slut på det lidande som det innebär för dem att fly från sitt krigsdrabbade land.
En dag satt jag och ritade med några barn, och en flicka gav mig bilden som hon just hade ritat. En del av den föreställde hennes familj hemma medan bomber föll ner på deras his. En annan föreställde den båt som de hade kommit till Lesbos med, människorna som satt i den och andra som drunknade i havet.
Det är svårt att beskriva det jag upplever här med ord. En del kvällar är det jag som ska komma på ett sätt att värma 200 personer som väntar på att få registrera sig i lägret — de står i en kö, och temperaturen kan gå under noll, och det kan snöa. En annan dag måste jag säga nej när barn kommer med kalla och blöta fötter och ber om nya skor — för de två par skor som jag har kvar måste jag spara till barn som inte har några skor alls. Ibland kan jag inte ge vatten till vuxna eftersom jag bara har tre flaskor kvar och måste spara dem åt mammor som behöver vatten för att kunna göra mjölkersättning till sina spädbarn. Jag undrar hur många gånger under resten av mitt liv de här besluten kommer att dyka upp och spöka för mig.
En gång var det en flykting som frågade mig: "Vet du om att du hjälper muslimer?" Jag tror att han väntade sig att jag skulle sluta i samma ögonblick som jag fick reda på vilken religion han tillhörde. Hur ska jag kunna förklara för honom att det inte finns något "du" och "jag" utan bara "vi"? Jag tror att det är det som får mig att fortsätta.
