Broder Alois, Riga, lördagen den 31:a december 2016
Vår pilgrimsfärd går mot sitt slut. Ikväll när ni kommer tillbaka till familjerna som har tagit emot er, berätta en gång till för dem om vår tacksamhet. Deras gästfrihet kommer att fortsätta vara ett ljus på vår väg.
Låt oss ta det ljuset med oss hem imorgon. Det är Kristi eget ljus. Det kommer att lysa upp vår vardag. Det kommer att tända hoppet i oss om och om igen.
Med det ljuset kommer vi att gå genom de mörker som kanske kan få oss att bli modfällda. Det kommer att göra det möjligt för oss att inte ge efter för rädslan när vi ställs inför världens instabilitet och omvälvningar.
Det ljus som vi har hittat här är fredens ljus. Imorgon är det Världsfredsdagen, World Peace Day. Ikväll ska vi be för alla som upplever våld, orättvisor eller fattigdom.
När vi kommer hem kan var och en vara en fredsskapare, alla kan “skriva in” icke-våld i sin vardag. Var och en av oss kan dela fredens ljus med en eller flera medmänniskor: någon som vi älskar, en familj som lever i en utsatt situation, någon som är hemlös, ett barn som har blivit övergivet, en flykting.
Ibland kan vi lindra lidande. Alltid kan vi ge vårt hjärtas uppmärksamhet till en medmänniska, och det är lika viktigt som materiell hjälp: att lyssna till en flykting som vill berätta, eller till en arbetslös ensamstående mamma som inte vet hur hon ska kunna bygga en framtid för sina barn ...
När vi på ett mycket enkelt sätt närmar oss människor som är fattigare än vi själva gör vi en upptäckt: de ger oss något, de hjälper oss att acceptera våra svagheter och vår mänskliga sårbarhet, de lär oss att mänsklig godhet är något ovärderligt.
De fattiga i den här världen är, ibland utan att veta om det, mycket nära Jesus som var fattig bland fattiga. När vi öppnar våra hjärtan för människor som är sårade av livet kommer vi närmare Jesus. Samtidigt förstår vi hans ord bättre, och hans ljus tänds på nytt i oss. Meningen med våra liv blir mer uppenbar. Livet är ett tecken på Guds kärlek. Vi är gjorda för att älska och bli älskade.
Och nu har jag en nyhet till att berätta. Bland oss finns det unga vuxna från flera länder i Asien. Om ett och ett halvt år kommer det att vara deras tur att välkomna ett steg på vår pilgrimsfärd för tillit. Det blir mellan den 8:e och den 12: e augusti 2018 i staden Hongkong.
Liksom ni alla kommer vi bröder att åka hem, till Taizé. Men på vägen kommer vi att stanna till i de båda grannländerna. Några bröder kommer att resa för att be i Tallinn i Estland, och andra i Vilnius och Kaunas i Litauen. De baltiska länderna är mycket olika, men de bildar också en enhet. De glömmer inte att en gång när de krävde sin frihet bildade de en människokedja som gick genom alla tre länderna, från norr till söder.
Vi tackar de tre baltiska länderna för deras mod, för deras gästfrihet och, det här gäller många av invånarna, för deras tro. Tack för det ljus som vi har fått här. Det kommer att leda oss på vår pilgrimsfärd i vår vardag.
Broder Alois, Riga, fredagen den 30:e december 2016
Ända sedan vi kom till Riga i onsdags har våra möten och våra gemensamma böner varit fyllda av stor glädje. Samtidigt är vi medvetna om allvaret i de politiska och ekonomiska situationerna i Europa och världen.
Att tillsammans öppna hoppets vägar. Det är inte bara ett tema för vårt möte — det är också en erfarenhet som vi gör den här veckan. Den underbara gästfrihet som vi har upptäckt här i Riga ger näring åt det hoppet.
Jag skulle vilja tacka alla som har tagit emot oss här i Riga: familjerna, församlingarna, myndigheterna här i staden och i landet. De olika kyrkorna har gått ihop för att välkomna oss: den lutherska, den katolska, den ortodoxa, baptistunionen, pingstvänner, evangelikala. Och jag skulle särskilt vilja tacka alla som, utan att dela den kristna tron med oss, har öppnat sina hem.
Ni letter, ni har öppnat era hus och era hjärtan för unga människor som ni inte kände. Bland de gåvor som ert folk har finns gästfrihetens gåva.
Vårt möte bär ett budskap till Europa: vi vill leva som syskon i ett Europa som respekterar lokala särdrag, ett Europa där varje folks röst räknas. Och vi lovar att engagera oss i att bygga vänskaper i Europa och bortom de europeiska ländernas gränser.
För oss kristna har syskonskapet också ett annat namn: kommunion. Ja, Kristus samlar oss och förenar oss i en kommunion, med alla de olikheter som kristna kulturer och traditioner har.
Året som börjar nu innebär att det är 500 år sedan reformationen började. Den inspirerade kyrkan på djupet. Men den orsakade tyvärr också en djup spricka.
Ni, ni unga som är här, protestanter, ortodoxa, katoliker, vittnar med er närvaro om er längtan efter enhet. Ni har rätt: vi måste vara tillsammans så att evangeliets dynamik kan uppenbaras. Som i berättelsen om de första kristna som vi läste ikväll vill vi bli ett hjärta och en själ.
Det är när vi reser tillsammans som hoppet från Kristus gör sig synligt. Han har övervunnit död och hat, han samlar oss idag i en kommunion med alla som är döpta.
Om vi är förenade i Kristus kan vi vara ett tecken på fred i en söndersliten mänsklighet. Ja, vårt syskonskap, vår kommunion kan bygga fred.
Imorgon kommer ni att samtala om det fjärde förslaget för år 2017: att låta vänskapen växa som en förberedelse för fred. Med små medel, till och med med nästan ingenting, kan var och en av oss bli en fredsskapare, nära och på långt håll. Alla människor, ja, hela skapelsen, längtar efter fred. När vi är uppmärksamma på skapelsen är också det ett sätt att främja fred.
Och nu har jag ett konkret förslag. Efter mitt besök i Syrien förra julen har vi tagit emot en syrisk familj i Taizé, och också en irakisk familj från Bartella nära Mosul. Två av barnen från den irakiska familjen sitter här bredvid mig. jag säger till dem om och om igen: Gud har skickat er till oss.
Jag har också hållit kontakten med några av dem jag mötte i Syrien. Förra veckan talade jag i telefon med en kristen grupp i Aleppo. Mitt i den förfärliga tragedi som det syriska folket upplever finns det de som fortsätter att stå raka och göra allt de kan för att linda lidandet. Så jag sa till mig själv: vi måste stötta dem.
Genom Operation Hopp, Taizés insamling, vill vi stötta den här gruppen i Aleppo och dessutom en grupp i Mosul i Irak. De tar hand om barn som lider av trauma, de hjälper till med att bygga upp förstörda hus ugen. På det viset hjälper de människor att stanna i sina hemländer. På det blad som har delats ut han ni läsa om hur ni kan vara med och hjälpa till.
Under år 2017 kommer vår pilgrimsfärd för tillit att fortsätta. I Taizékommer det att vara möten varje vecka, och en vecka i augusti är reserverad särskilt för unga vuxna som är mellan 18 och 35 år, för att ge dem men möjlighet att fördjupa sitt engagemang tillsammans.
På andra håll i världen kommer vi att ha möten, bland annat i Birmingham, en av de mest multikulturella och multireligiösa städerna i Europa, i Saint Louis i USA där etniska spänningar fortfarande är påtagliga efter det som hände i Ferguson för två år sedan, i Egypten där den koptisk-ortodoxa kyrkan nyligen har fått lida ännu en gång.
Under det här året när vi minns den protestantiska reformationen kommer vi att bjuda in till en bön i Wittenberg, Luthers stad, inom ramen för den tyska Kirchentag, och till en bön i Genève i Schweiz.
Och sedan kommer nästa Europamöte ...
För att vara med och hjälpa Syrien och Irak, särskilt barnen: www.taize.fr/help
Broder Alois, Riga, torsdagen den 29:e december 2016
Vi har blivit så fint mottagna är i Riga. Återigen förstår vi att gästfrihet är något grundläggande och universellt. Alla människor törstar efter gemenskap, vänskap. När vi upplever det får vårt liv en djupare mening.
Vi skulle vilja leva i hjärtats gästfrihet inte bara ett exeptionellt ögonblick då och då utan i vår vardag. Och först av allt tillsammans med dem som står oss närmast — så att vi tar oss tid med dem, lyssnar till dem och låter oss själva bli välkomnade av dem.
Låt oss sedan sträcka ut vår gästfrihet så att den når bortom de människor som vi har närmast. Under de här dagarna lyssnar vi till vittnesbörd från människor som går till de fattigaste. De berättar för oss om hur glada de är att kunna hjälpa andra, men de berättar också om allt som de får av dem.
Ja, när vi närmar oss människor som är fattigare än vi, även om vi gör det med tomma händer, får vi en glädje. I Taizé har vi ofta upplevt det, och särskilt under det här året med de flyktingar som vi har tagit emot. Att vara nära dem i deras oro, att lyssna till dem, har lett oss in i fantastiska vänskaper.
Det är klart att det faktum att så många flyktingar vill komma till Europa ställer oss inför komplexa frågor, och ingen av oss har några enkla lösningar. Men jag är övertygad om att vi inte kommer att hitta någon lösning utan personliga kontakter. Utan sådana kontakter är det risk att rädslan tar över, och det är begripligt.
Dessutom är det ju så att i alla våra länder har folkgrupper från olika kulturer levt sida vid sida under lång tid. Låt oss också där skapa personliga broar. Låt oss gå bortom fördomar. Med mycket små medel, med nästan ingenting, kan vi börja. Låt oss närma oss andra i största enkelhet.
Idag är spänningarna och omvälvningarna i våra länder sådana att vi måste fatta ett beslut med kraft om vi inte ska hamna i en situation där vi bli tvungna att böja oss för missmodet. Vilket beslut?
Det består, för oss kristna, av att sätta våra rötter ännu djupare i Jesus Kristus. Tro, tillit till Gud, kan inte vara någon marginell verklighet för oss. Den betyder varken mer eller mindre än att om och om igen placera Kristus i centrum för våra liv.
I evangeliet ikväll lyssnade vi till de här orden: "Gå och sälj allt du har (...). Kom sedan och följ mig.” Vilken radikal utmaning! Men den är inte omöjlig. Vi kan allihop börja eller börja om med att tillämpa det som Kristus säger.
Det är möjligt därför att Kristus, innan han ber oss om något, drar oss nära sig. Han älskar var och en av oss, utan undantag, med en villkorslös och till om med galen kärlek. Inte ens våra fel får hans kärlek till oss att minska.
Låt oss välkomna Kristus, vi också. Låt oss visa honom vår gästfrihet. Han ser på oss med tillit. Då ger rädslan vika och ersätts med mod. Det omöjliga blir möjligt.
Vi tar emot honom i en enkel och till och med fattig bön, i hans ord och i sakramenten. Och vi tar emot honom också närhelst vi möter någon av världens fattiga på ett personligt sätt. Jesus själv sa till oss: "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."
Imorgon kommer ni att samtala om det andra förslaget för år 2017. Kristus bjuder in oss till att förenkla våra liv så att vi kan dela med oss. Ja, till att välja ett liv i enkelhet är en källa till frihet och glädje. Vi får inte tveka att göra det valet — eller att göra det valet igen.
Broder Alois, Riga, onsdagen den 28:e december 2016
Vilken glädje det är att bli välkomnad i Riga! Vi har kommit från hela Europa, från Portugal och Ryssland, från Polen och Ukraina. En del har kommit från platser ännu längre bort, från andra världsdelar, till exempel från Sydkorea och Hongkong.
När vi står inför den instabilitet som finns i dagens värld behöver vi få samlas i ett stort syskonskap som går över gränser. Att Lettland, ett av de baltiska länderna, tar emot unga från hela Europa är ett tecken på hopp som håller oss vid liv.
Jag vill säga ett stort tack till letterna. Och jag tror att jag gör det å allas vägnar, eller hur?
Kära lettiska vänner, liksom de andra baltiska länderna är ni en liten nation. Genom att komma till er som pilgrimer vill vi signalera att i den stora konsert som Europas röster utgör räknas er röst. Genom ert varma välkomnande gör ni den rösten hörd över hela kontinenten.
I det förflutna har ni lidit och älskat. De äldre bland er kan fortfarande vittna om det. Er ofta smärtsamma historia har förberett er för att vara ett försoningens land, en bro mellan olika delar av Europa. Vi vill stötta det mod som ni visar när ni tackar ja till det uppdraget.
Att tillsammans öppna hoppets vägar — det är temat för det möte som börjar ikväll. Jag tog det med mig från Benin i Afrika, där vi hade ett afrikanskt möte i september. Med 7500 deltagare från olika länder upplevde vi det faktum att hoppet tänds och växer när vi samlas.
Varför i Afrika? Och varför, andra år i andra världsdelar, har vår lilla kommunitet i Taizé gett sig ut på en pilgrimsfärd för tillit i olika delar av världen?
En av orsakerna är globaliseringen, att olika länder och världsdelar är så beroende av varandra. Och vi vill gärna bidra till syskonskapets globalisering. Men det är inte den djupaste orsaken.
En annan orsak är att vi vill lära oss att lyssna på ett bättre sätt till unga som kommer från olika delar av världen och att hjälpa dem att känna tillit till sig själva, till sina hemländer och till framtiden för hemländerna.
Men den viktigaste orsaken för oss är tron att Kristus kom för hela mänsklighetens skull. Han vill att varje människa ska få leva fullt ut. Han samlas oss alla i en familj.
Vad jag skulle vilja förmedla till er från den afrikanska etappen på vår pilgrimsfärd för tillit är den livfullhet som de unga på den kontinenten har, deras förmåga att hålla ut i tillit också när horisonten mörknar.
Och jag skulle vilja föra vidare en vädjan som de här unga i Afrika riktar till oss européer: de ber oss att arbeta för mer rättvisa i internationella ekonomiska och politiska relationer.
Tron, tilliten till Gud, är levande i Afrika. Vi vill också, under de här dagarna i Riga, gå till trons källor. Ni har fått de fyra förslagen för år 2017. Imorgon kommer ni att samtala om den första: "Stå fast i hoppet — det är kreativitet."
För att stärka vårt hopp bortom en naiv optimism, låt oss våga tro på den heliga Andens kraft. Låt oss luta oss mot honom även om han är osynlig. Han är hos oss i våra hjärtan och i världen.
