Rom 2012

Mötet dag för dag

Några rapporter insamlade från deltagare under och efter Europamötet.

02/01

Torhild (Norge)

Vi har sovit på helig mark under vår Romvistelse. Inte för att vårt boende var som stallet i Betlehem eller för att vi var i kryptan i ett kloster, utan för att en man öppnade sitt hem och sitt hjärta för åtta unga pilgrimer som han inte kände sedan tidigare (Matt 25:35). Jag är full av tacksamhet.

Christina (Italien)

Vår familj tog emot två unga polska deltagare, men det var de som gav oss så mycket. Vi sa att vi var som ”en stor familj”, och vi kände verkligen så när vi tillsammans delade kvällsbönerna, vakan på nyårsafton, och så många samtal och tårar över det som berörde oss. Vi firade det nya året med den stora gruppen på 200 personer som hade tagits emot i vår församling, och vi dansade och lekte. Det är verkligen när man ger som man får, och när man välkomnar en möjlighet från Gud får man en underbar gåva. För mina tonåringar var detta en fantastisk erfarenhet av kärlek. Karolina och Derek skrev så snart de kom hem. Vi hade följt med för att vinka av dem, och det var svårt att se dem åka. Vår tillit till riktig broderlig kärlek har stärkts tack vare dem. Nu har de en italiensk familj, och vi har en polsk.

Giorgio (Italien, Rom, San Saturnino församling)

På nyårsafton avslutade vi bönevakan med en procession med levande ljus samtidigt som vi sjöng ”Laudate omnes gentes” och fyrverkerierna satte igång. Sedan hade vi ”Nationernas festival” i församlingssalen med sketcher, danser och lekar för alla. Nästa dag drog mötet mot sitt slut. Några tårar föll när alla sa hej då. Inga mer inspirerande möten klockan tio på kvällen – en schemapunkt som vi alla hade vant oss vid. Bara tomma, tysta rum som skulle städas och återgå till sina vanliga syften. Och här skriver jag som om allting nu är ”normalt”, men inom oss finns fortfarande en upplevelse som visar att stor glädje är möjlig.

01/01

Det nya året börjar med bön för fred

På kvällen den 31 december hölls det en bönevaka för fred i var och en av de 200 värdkyrkorna. På många ställen las speciella förbönsämnen till i den böneordning som fanns som förlag i möteshäftet. I Santa Maria in Campitelli församling bad deltagarna särskilt för människorna i Nigeria, och på andra platser var det Syriens folk eller kristna i Mellanöstern. Nationernas fest började vi midnatt och gav alla deltagare möjligheten att visa en sång, en dans eller någon annan tradition från hemlandet. På nyårsdagen blev många deltagare hembjudna till familjer på lunch. En del av värdfamiljerna bjöd in under pågående möte. Många andra deltagare åt lunch tillsammans med de kommuniteter som de hade blivit inkvarterade hos.

Hannah, Johanna och Barbara (Germany)

Idag åt vi lunch hemma hos en italiensk famil. Deras gästfrihet gjorde ett djupt intryck på oss! De bor i en liten lägenhet, och de hade haft tre gäster från Ukraina boende hos sig under mötet. Man skulle kunna tycka att det räckte så, men de bjöd ivrigt in oss också till sin nyårslunch trots att nyårsdagen också var pappans 50-årsdag. Fastän vi bara var där i fyra timmar kände vi oss som hemma. De tog emot oss med öppna armar, och på något vis lyckades vi kommunicera med händerna och en blandning av olika språk! När vi var färdiga med femrätterslunchen dansade vi tillsammans i deras vardagsrum. Det var underbart!

Giulio (Italien)

I Taizé kan man träffa människor som är ganska olika en själv, kulturellt och andligt, och man kan känna att den mångfalden är en gåva från Gud. Så det här är en speciell upplevelse: att möta människor som ser saker på så helt olika sätt, och att det är så berikande — men här finns också en känsla av gemenskap som är så djup att man blir förundrad och nästan rädd. Jag tror att det här är en del av Guds plan för oss, och jag är tacksam att jag får vara här och uppleva den.

En ortodox delegation från Ukraina

Med en välsignelse från metropoliten Vladimir of Kiev, som leder den ukrainsk-ortodoxa kyrkan, deltog biskop Hilarius i mötet i Rom. Han hade sällskap med arkimandrit Amvrosiy (Makar), som är präst i den heliga Ambrosius församling i Milano, och arkimandrit Filaret. Under mötet träffade biskop Hilarius broder Alois och deltog i ett samtal med mötesdeltagare från Ukraina och flera andra länder. Den 29 december ledde biskop Hilarius en öppen bön i den helige Benediktus av Nursia-kapellet i San Paolo fuori le Mura-basilikan.

31/12

På morgonen samlades deltagarna i sina värdförsamlingar för morgonbön och sedan i smågrupper som samtalade om det tredje temat i broder Alois brev. Under eftermiddagen fanns det precis som dagen före workshops men en mängd olika teman. Det fanns bland annat ett besök i Vatikanen och ett i en synagoga. Några besökte och bad i katakomberna, medan andra mötte människor som engagerar sig

för arbetslösa och flyktingar. Listan på workshopämnen var som en vidsträckt horisont.

Angela (England)

Dagens textläsning om att hålla våra ögon fästa på Jesus påminde mig om varför jag kom till Rom: för att upptäcka mer av min relation med Gud. Jag gick på en workshop som innehöll ett besök i katakomberna, och det var starkt att tänka på hur många människor som hade blivit begravda där. För mig var det ett tecken på en stor hängivenhet för andra människor, och den hoppas jag att jag kan ta med mig när
jag återvänder hem.
Nu under årets sista dag har det varit fint att reflektera och se framåt och komma ihåg att vi kommer dela kvällen i samma tro som de kristna hade på 300-talet.

Linda (Tyskland)

Rom – det är så speciellt för mig att vara här på mötet! Det är mitt första besök i Rom, och kombinationen av denna berömda kristna stad och Taizé berör mig varje dag! Under bönerna i kyrkorna kan man verkligen känna att Gud är med oss. Igår gick jag till Sixtinska kapellet – det pratas mycket om Michelangelos målningar. Nu fick jag äntligen se dem, och vi sjöng till och med Taizésånger därinne.

Ed (Skottland)

Jag har fått en mäktig första erfarenhet av Taizébön: en stor väg till tystnad och tid att vara med Gud. Att få be med påven i Vatikanen, att be i kyrkorna och att se kyrkor överallt ger verkligen en upplevelse av att vara den kristna världens centrum. Det är också extremt uppmuntrande att vara tillsammans med 40 000 andra unga från hela världen. Den heliga Andens närvaro är uppenbar, och det är en underbar stämning av enhet och gemenskap.

Jocelyn (Togo)

Jag hjälper till med att leda “kyrkteamet" i kyrkan Santa Maria sopra Minerva, och jag är imponerad av handlingskraften och uthålligheten hos arbetsteamen. Alla hjälper till med att få bönen att fungera i denna kyrka. Man kan se glädjen i alla deras ansikten, och allting görs i en anda av enkelhet. Att kunna be tillsammans, bortom alla våra olikheter, har blivit för mig ett tecken på tillit, fred och försoning. De långa stunderna av stillhet och bönen runt korset efter kvällsbönen har gjort djupast intryck på mig. Denna pilgrimsfärd för tillit på jorden har varit som att upptäcka den kristna trons ursprung.

Ania (Ryssland)

Att se hela Petersplatsen täckt av unga människor som samlades för att be var en stark upplevelse. Jag kände att allt som vi hade pratat så ofta i Taizé faktiskt blev verklighet: olika kristna samfund kom tillsammans och bad för solidaritet och fred nära Petrus grav. Den inledande upphetsningen vid påvens ankomst, när folk hoppade upp på sina stolar och försökte ta bilder, försvann snabbt. Den förvandlades till något
djupare medan bönen fortsatte, något som jag kommer att komma ihåg och bevara i mitt hjärta.

Sergio (Italien)

Jag var med på de tre Europamöten som hölls i Rom på 1980-talet. När jag hörde att pilgrimsfärden för tillit än en gång skulle komma till Rom blev jag väldigt glad. Gud vet hur mycket vi behöver mer av ömsesidig tillit!
Tillsammans med min fru och mina barn bestämde jag mig för att ta emot två unga vuxna. Saker blir som de blir, och två blev fyra.
På kvällen den 28 december var vi tvungna att hitta en lösning eftersom vi saknade två extrasängar. Vi hittade en madrass att lägga på golvet och improviserade ytterligare en med kuddar och filtar. Hela familjen med mamma, pappa, två barn och en hund sov i ett rum så att våra gäster skulle kunna sova i det andra.
Det svåraste var definitivt inte att sova på golvet (det gjorde oss unga på nytt) utan att lugna våra två barn. De var överlyckliga över att det hade kommit vuxna som sa obegripliga ord och log trots att de var så trötta efter sin långa resa, och de var uppspelta över att hela familjen sov i ett rum.
Det kommer bli svårt att ta farväl när mötet är slut, men erfarenheten kommer lämna spår i våra hjärtan. Den har gjort oss lite mer öppna för att möta andra människor på djupet, den blir ett viktigt steg för kyrkornas försoning, och den lät oss se våra barns spontana glädje.

Luigi Maria (Italien, 9 år gammal)

Denna fredsduva ritades under mötet av ett barn som bor i Rom.

30/12

Pilgrimsfärden för tillit kommer att fortsätta med besök i Asien och med ett Europamöte vid den fransk-tyska gränsen

Marie (Frankrike, Strasbourg)

Vi hade hört en del rykten de senaste veckorna, och det är underbart att få dem bekräftade. Nästa år kommer Taizés Europamöte att äga rum i Strasbourg. Jag ska verkligen göra allt jag kan för att hjälpa till att göra mötet så bra som det någonsin kan bli. Vi har en stor utmaning framför oss: ett år för att få allting färdigt, och jag hoppas verkligen att alla deltagare får möjlighet att bo hos värdfamiljer i Alsace.

Florent (Frankrike, Strasbourg)

När jag hörde tillkännagivandet att Strasbourg blir platsen för nästa Europamöte blev jag överlycklig. Jag har fått ta emot så mycket under de fem Europamöten jag har deltagit i, och nu ser jag fram emot att välkomna unga människor från hela Europa i min egen hemförsamling.

29/12

Bön tillsammans på Petersplatsen — ett nyckelögonblick på pilgrimsfärden för tillit

Efter måltiden på Cirkus Maximus gick grupper ut i den gamla stadskärnan på fyra olika rutter som passerade kyrkor och större kulturella platser. Vid eftermiddagens mitt började Petersplatsen fyllas. Klockan sex hälsade påven Benediktus massan av unga människor, och sedan vände han sig om och knäböjde inför korset. Och där fanns en känsla att alla bad med honom, ett unikt ögonblick av vänskap i bön. Nedan berättar några av deltagarna om sina intryck av bönen under Europamötets andra kväll.

Brother Alois och påven Benediktus hälsar på varandra

Giorgia (Italien)

Bönen med påven berörde mig verkligen. Den stora platsen helt täckt av levande ljus…
otroligt! Och tystnaden… fyrtio tusen människor… som ber i tystnad. Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Men det var det inte. Det fick mig att tänka att det var en gåva till oss, att någonting sådant bara händer när Gud är nära människor och de känner hans närvaro. Igår var det så. Jesus var bland oss, nära var och en av oss, för att be, älska, glädjas. Det var en höjdpunkt: olika människor, olika språk, olika samfund, alla tillsammans för ett särskilt tillfälle, och vi var del av det. Jag kände ett speciellt band till alla andra, och jag grät av glädje. Nu kan jag bara vara tacksam och säga ”tack” till Gud.

Sylvain (Schweiz)

Att be tillsammans med tiotusentals unga människor från hela Europa var en underbar
upplevelse. Kristus samlar oss tillsammans i bön och i glädje bortom våra
nationalitetsgränser och samfundsgränser. Det är ett stort hoppets tecken: alla dessa leende ansikten ger mig glädje och tillförsikt.
I min volontärgrupp finns en flicka som alltid är glad och ler. Jag frågade henne var hon får det ifrån. Hon sa: ”Jag älskar livet och andra människor.”
Kärleken som en källa till glädje. Påvens budskap talade också mycket till mig. Han bad oss fundera över frågan: ”Vem är Jesus för mig?” Han sa att svaret vi ger kan vara verkligt och kan ge en mening åt vårt liv. Jag tror och känner att Jesus är min vän. Men jag behöver upptäcka mer av hur jag ska leva ut denna vänskap.

Påskljusets tecken mitt i mörkret

Crystha (Filippinerna)

”La nostra casa è la tua casa” [Vårt hem är ditt hem] — så sa vår värdfamilj när vi
kom hem till dem. Jag är främling på denna kontinent, men Rom fick mig att känna mig
hemma. Europamötet har lyckats överbrygga kulturella olikheter, språkbarriärer och okända besvärligheter. Att som spansktalande bo i en italiensk familj låter så svårt och utmanande, men inte när din italienska värdfamilj talar italienska, spanska och engelska – till och med barnen!
På vår pilgrimsfärd mot en djupare relation med Gud i staden där historia och kristendom möts kände jag att Gud välkomnade var och en av oss 40 000 med vidöppna armar och sa: ”Benvenuto my beloved! [Välkommen min älskade!] La mia casa è la tua casa”.

Måltider på en symbolisk plats för tillitsfärden för tillit

Varje dag från 11.30 delades en varm lunch och en matsäck för kvällen ut till de tiotusentals deltagarna. På ungefär en halvtimme blev Circus Maximus, som användes för romerska spel där många kristna blev martyrer, en park full av möten och vänskap..

Johanna (Germany)

Att äta Cirkus Maximus tycker vi alltid är fantastiskt. Idag vid lunchtid väntade
vi med tiotusentals andra människor i kön. Matutdelningen var försenad, och vi stod där i över en timme … sedan fick vi äntligen vår lunch. Men vi blev aldrig oroliga – det var underbart att se Cirkus Maximus så full av människor som väntade, sjöng och åt.

Cirkus Maximus vid lunchtid

Mitt i den antika staden

Bönerna äger rum i sju stora kyrkor: basilikorna San Giovanni in Laterano, San Paolo fuori le Mura, Santa Maria Maggiore, Santa Maria degli Angeli, Santa Maria sopra Minerva och Santa Maria in Aracoeli och kyrkan Sant’Ignazio di Loyola. För att komma till kyrkorna följer deltagarna vägbeskrivningar som tar dem via den gamla stadskärnan med besök i andra kyrkor och platser som har sin historia att berätta.

Morris (Sverige)

Igår kväll gick vi till basilikan San Giovanni in Laterno för att be tillsammans. Den stora kyrkan med alla statyer, dekorationer och vackra målningar var olik allt jag tidigare sett. Det var överraskande att se hur mycket folk som hade kommit dit, och bönen var verkligen fantastisk. Det berörde mig djupt och är ett minne jag kommer bära med mig länge.

Bönerna i Roms kyrkor

Danielius (Litauen)

Eftersom vi är volontärer kom vi till Rom två dagar innan mötet började. Vi blev skickade till församlingen Santa Maria Della Speranza. I början kändes församlingen stor och anonym, men allt eftersom dagarna gått har vi blivit allt mer som en familj. Vi hjälpte ungdomsgruppen, ledd av prästen Adamo, att ta emot runt 500 pilgrimer från många olika länder.

Trots att ingen i församlingen varit på ett Taizémöte förut fungerade mottagandet av gästerna perfekt. Det var toppen att se att våra två dagars förberedelse fungerade i praktiken! Gästerna har landat nu och är glada för att mötet har börjat.

Maria (Indonesien)

Många pilgrimer har kommit för att söka meningen med sina liv. Vi unga vuxna har samlats för att dela liv och tro. Tillsammans i mångfald uttrycker vi solidaritet – det är så vackert! Att få se andra unga vuxna dela sina liv är till och med bättre.

Marichka (Ukraina)

Rom tog emot oss med tusentals fåglar och lukten av fallna löv. Det är helt annorlunda här jämfört med hemma. I Ukraina var det -10 grader och frusna gator, och alla hade massa kläder på sig. När vi kom fram hade vi jackor och varma kängor, medan folk i Rom hade skor och tunna tröjor. Inte bara i själen utan också i hjärtat fylldes vi med värme och glädje – en känsla att allt bara just hade börjat och att resan hit verkligen hade varit värd att göra.

En annan del av årets möte var att många kommuniteter öppnade sina dörrar för att ta emot deltagare.

Henrriika (Finland)

Jag kom till Rom den 27:e, och en syster från Piccole Sorelle di Gesù di Tre Fontane kom och mötte mig på flygplatsen. I min stad hemma i Finland finns det också några systrar från Piccole Sorelle di Gesù, och de hade ringt till sina systrar i Rom så att vi skulle få någonstans att bo under mötet. Jag är jätteglad över att precis ha träffat några vänner från Sverige som jag träffade förra året under mötet i Berlin!

Luis (Portugal)

Jag kan fortfarande inte fatta att jag är i Rom. Alla monument skapar en magnifik miljö för mötet. Tiden går fort med alla aktiviteter. Min uppgift är att filma för tv-sändningar, och ibland är det inte så lätt när någon ställer sig upp, viftar med armarna och ropar ens namn. Plötsligt inser man att det är en gammal bekant från ett tidigare möte eller från Taizé. Med en massa sådana sammanträffanden, hur kan man inte vara glad?

från den tyskspråkiga lutherska församlingen i Tokyo

Den tyskspråkiga lutherska församlingen i Tokyo-Yokohama sänder här en hälsning till alla som deltar i Taizémötet i Rom! Vi ber med er, och vi önskar er Guds välsignelse. Vi hoppas att det blir ett lyckat möte som bidrar till fred och försoning i världen. Världen längtar efter fred, speciellt nu i juletid. Många människor lider av våld, hat och förföljelse. Vår önskan är att mötets anda och budskap skall nå ut i världen och in i våra dagliga liv.

28/12

Mötet i Rom börjar

Allas vägar bar till Rom. Vissa hade rest i flera dagar när de nådde stadens utkanter. Där fick de kliva av bussarna eftersom stadens trånga gator inte kunde rymma så många bussar. Den sista biten in till Roms universitet gick resan med tunnelbana. Väl framme togs deltagarna emot i stora grupper. Sedan fick de fortsätta till sina respektive värdförsamlingar i och utanför staden.

De lokala församlingarna inkvarterade mötesdeltagarna i de olika boenden som fanns tillgängliga: hos familjer, församlingar och olika sorters gemensamma boenden.

Den första gemensamma kvällsbönen var en viktig stund, och den hölls samtidigt i sju stora basilikor och kyrkor. Evangeliet lästes på många språk, och Taizésångerna ljöd mellan de gamla böneplatserna. Mot slutet av bönen talade broder Alois till de närvarande:

Vi har kommit till Rom som pilgrimer. Vi är alla på väg emot en mer personlig gemenskap med Gud och emot en djupare gemenskap med varandra.

Vad hoppas vi få uppleva dessa dagar? I Rom skall vi upptäcka spåren av den tro som burit ifrån apostlarnas tid ända till våra dagar. Som människor av olika nationalitet och från olika kristna traditioner ska vi tillsammans upptäcka en djupare solidaritet med varandra. Detta i en tid när världsliga krafter drar oss ifrån varandra; en tid när rädsla och självupptagenhet tar tag i många människor.

Med vårt möte skall vi slå upp dörrarna för förtroende och solidaritet.

Sigrid (Danmark)

Församlingarna i Rom hade förberett sig mycket inför ankomstdagen den 28 december! Hela dagen skickade de meddelanden. De skickade också bilder på de platser där välkomnandet skedde och från kvällsbönen. De hörde av sig med funderingar, idéer och sista-minutenfrågor: ”Är det säkert att alla kommer att ha fått något att äta innan de kommer till oss?” ”Hur skriver man ’Välkommen!’ på tyska, portugisiska, kroatiska…?” ”Kommer de tycka att en italiensk frukost är OK?” Vi har sett fram emot den här dagen under en lång tid. Under förberedelserna tillsammans med människor från Rom märkte vi att vänskap är något mycket viktigt. Jag hoppas att mötet blir en stark upplevelse av den vänskap som Gud gör möjlig mellan oss. Vi får helt enkelt säga ”Benvenuti!”

27/12

Frivilliga i aktion

Under hela dagen den 26 december anlände 1800 volontärer. De kom två dagar före mötets start för att hjälpa till i de olika arbetsgrupperna och i kören. Alla togs emot på samma ställe: skolan Instituto Santa Maria inne i stan. De första bönerna ägde rum i San Giovanno in Laterano klockan 14 och 19.30. Det var fint att se så många deltagare — kyrkan såg redan full ut, men den stora ankomstdagen är ju inte inne än.

Frivilliga kommer fram

Giovanna, Marco, Alessio och Giorgia (Venedig, Italien)

Rommötet kommer att bli annorlunda — det fick vi höra så snart vi kom fram till Santa Maria i morse. Inga böner i mässhallar med tejp som visar gångarna. I år ska vi be i alla Roms största kyrkor. Så började vårt äventyr: väskor tappades bort och återfanns, trängsel i tunnelbanan och på bussarna, och förvånansvärt god mat. Hur ska det hela utveckla sig? Vi ser fram emot att få se!

Volontärerna tas emot på Santa Maria-skolan

Gemensam måltid på skolgården

Sista uppdateringen: 9 Januari 2013

Om du var med på mötet i Rom och vill bidra med något, skrivet eller i form av en illustration, till denna sida, så ta kontakt med echoes taize.fr.