Förberedelser
Medlemmar från den katolska kyrkan, pingstkyrkan och missionskyrkan deltog också i helgen, som hade förberetts av studenter tillsammans med Studentprästerna i Lund. Mycket arbete och många tankar hade lagts ner på förberedelserna.
Domkyrkans samtliga stolar lyftes ut så att alla kunde sitta på golvet, och koret smyckades med ljus och stora ikoner. En av dem var en förstoring av en Maria-ikon som målades till domkyrkan för några år sedan. Det var inte första gången som alla stolar togs bort, men när det händer kan man se något av hur vacker domkyrkan var på 1200-talet när den byggdes.
Temat
Temat för helgen var "Tillit", och vid lördagens middagsbön talade Lunds biskop över texten i Lukasevangeliet där ängeln Gabriel kommer till Maria med nyheten att Jesus ska födas. På lördagseftermiddagen använde en broder från Taizé texten om den rike unge mannen ur Markusevangeliet som en bild av tillit. Efteråt var det samtal i smågrupper.
Workshops
Under den senare delen av eftermiddagen fanns det möjlighet för alla att delta i workshops där människor som försöker bygga tillit i sin närmaste omgivning berättade.
Maria skriver om en workshop: “Max är en ung kristen man som bor i Malmö och arbetar med hemlösa. I sin workshop talade han om den kallelse som vi alla har, den som är att vi först av allt ska leva med Gud. Men hur är det möjligt? Idag är det väldigt ofta så att vi, i församlingar och på universitet, är väldigt duktiga på att tala om Gud och glömmer att omsätta det vi vet och det vi har lärt oss om tron i praktiken.
Den fråga som Max ställde till sig själv och oss allihop var: vad betyder det egentligen att följa Jesus?
Samtalen under workshopen handlade om hur viktigt det är att vi vänder oss sig till de människor som lider i vår närhet. Ett leende eller till och med bara ögonkontakt kan räcka långt. Ett sådant möte kan förvandla livet. I sådana enkla handlingar, och i äkta möten där vi ger och tar emot, är Gud närvarande.”
Anne från Tyskland skriver om en annan workshop: “Stina har varit med och byggt upp en ’öppen kyrka’ i Malmö där fattiga och ensamma människor är välkomna. Hon var konsertpianist men kände hela tiden att något saknades i hennes liv. Hon ville leva sin tro mer påtagligt och närmare andra människor, särskilt dem som behöver någon att tala med.
Så efter en lång tid av bön och tyst väntan började Stina och några andra att bjuda in människor som gick förbi på gatan till en kopp kaffe och en smörgås i kyrkan eller i ett angränsande rum. Människor kommer dit för att prata, för att bli lyssnade till, och det finns alltid någon där som tar emot dem, lyssnar, pratar med dem, någon som de kan be om förbön. Stina och de andra som ger av sin tid till ’öppen kyrka’ går också till stadskärnan där människor — ofta hemlösa — samlas, och öppen kyrka-medarbetarna sätter sig med dem och bjuder på kaffe eller te.
Antagligen är det inget särskilt med det som Stina och de andra gör — de tar emot andra ... och på samma gång är det som om det de skapar blir en unik, varm och välkomnande plats i en stad där människor ofta glömmer bort de fattiga, vad än ’fattig’ innebär.
Jag blev berörd av det som Stina berättade och av hennes ödmjuka arbete. Det som hon ger är en del av sin tid och energi, bara för att vara med dem som — i det ögonblicket — av någon anledning behöver någon. Jag fick intrycket att Stina och öppen kyrka-gruppen öppnar en väg till en djupare tillit mellan människor, och i kristna, i den gemenskap som kallas kyrkan, genom ett mycket enkelt men modigt arbete: att vara på plats där fattigdom av alla sorter är som mest påtaglig. Jag blev väldigt berörd, och medan jag lyssnade till henne hade jag ögonen fulla av tårar ...”
En grupp tonåringar som förbereder sig för konfirmation deltog i helgen och samlades för att tala om temat. I ett samhälle som ofta sägs kännetecknas av en stark sekularisering var de här unga människornas törst ett tecken på att man inte kan göra svepande generaliseringar. Tro är fortfarande en viktig fråga för så många, och tillfällen som detta, när man kan stötta varandra, stärker dem i deras sökande efter en tro.
Kvällsbön
Lördagskvällens bön avslutades med bönen runt korset. Människorna i Japan och Libyen blev särskilt ihågkomna. Det var mycket gripande att se så många människor komma fram till korset. I Sverige är det inte så vanligt att visa sin tro på ett så synligt sätt, men känslan av solidaritet kan vara starkare än förväntningarna på hur man "ska" bete sig.
Och sedan flödade ljusskenet i det urgamla kyrkorummet när bönen runt korset avslutades och ljusen tändes för att fira Uppståndelsen.
Avslutning
Söndagens högmässa avslutade helgen nästa förmiddag. Som så ofta i Sverige ackompanjerade en fin ensemble med instrumentalister och en liten kör — unga vuxna som ställde upp med sin tid — de sånger från Taizé som sjöngs i gudstjänsten.
