Flyktingarna i Taizé berättar

Jag heter Ahmed och föddes i en liten by i Darfur i Sudan. När jag var elva år förstörde några miliser min by. Under anfallet lyckades jag fly, men min familj splittrades, och jag blev ensam. Någon tog mig till ett läger, och där hittade jag min farbror som tog med mig till en plats nära Khartoum. Senare fick jag veta att min pappa hade dödats i anfallet och att min mamma, min syster och mina bröder hade hamnat i ett läger i Darfur. Jag stannade hos min farbror, och 2013 kunde jag börja på universitetet och studera juridik.
I Khartoum förekommer det mycket rasism riktad mot människor från Darfur, och jag hade många problem på universitetet. Jag blev förföljd, inspärrad, torterad … Det var så tufft att jag reste till Libyen, där jag jobbade i fyra månader. Men jag fick inte betalt, och det förekom mycket våld, så när jag fick höra att jag skulle kunna hitta fred, jämlikhet, säkerhet och rättvisa i Europa bestämde jag mig för att resa med båt över Medelhavet.
Jag vill tacka Röda korset och räddningstjänsten där för att de hjälpte oss att nå Italien! Men i det landet blev jag misshandlad och hittade inte vad jag förväntade mig – i lägren fick jag rådet att fortsätta till Frankrike. När jag kom fram till Nice var det väldigt kallt på gatan, och jag gick till polisen. De lät mig sova i en fängelsecell, men nästa morgon fick jag höra att det inte var ett hotell och blev ombedd att gå. Jag tog mig till Paris och sov tre nätter under en bro nära järnvägsstationen. När jag blev sjuk rådde några afrikaner mig att åka till Calais, där det skulle finnas organisationer som kunde hjälpa mig. I Calais fick jag höra att jag skulle få bo i ett hus om jag gick med på att åka med en buss till en annan del av Frankrike.
Jag gick med på det och klev ombord på bussen. Där träffade jag andra sudaneser. Efter elva timmars resa kom vi en väldigt dimmig kväll till en liten by. Det var Taizé. Vi blev rädda och ville inte kliva av bussen. Till slut gick jag av för att gå på toaletten, och när jag kom tillbaka var bussen borta! Vi blev välkomnade av borgmästaren och av folk i byn, av bröderna i gemenskapen och av representanter för en förening. Och i den här byn började en ny historia i mitt liv.
Allteftersom dagarna gick lärde vi känna byn och invånarna. Människor kom för att hälsa på oss, men vi förstod inte vad de ville eftersom vi inte talade franska! Stort tack till volontärerna som kom för att träna språket med oss.
I den grupp som jag kom med från Calais är alla muslimer, och vi har inga problem med att bo hos en kristen kommunitet. Vi fick ett rum att be i, och vi känner oss respekterade. Ibland går vi till kyrkan för att se hur ni ber, och ibland har några bröder följt med oss till en moské. Vi lever tillsammans i fred.
Vi hittade en fin familj. En av bröderna är som en storebror för oss, och vi har en mamma och farbror i en familj i byn. Var och en av oss har en familj att umgås med. En gång i veckan åker jag till Cluny för att äta med min adopterade familj, och jag är mycket tacksam för allt som de har hjälpt mig med.
Det bästa är att vi redan fått ett positivt svar på vår ansökan om asyl. Jag fick flyktingstatus före sommaren och arbetade i tre månader under sommaren i ett jordbrukskooperativ. Det innebar att jag kunde spara lite pengar så att jag kan studera nu.
Jag har bott i Taizé i nästan ett år och har fått vänner från hela världen. Jag vill säga till er alla att inte vara rädda för att träffa dem som är olika er.

Jag heter Nermat och kommer från Afghanistan. Jag bodde där med mina föräldrar och syskon. Jag arbetade i min pappas affär. Men på grund av osäkerhet och rädsla för terroristgrupper började jag arbeta hos polisen i en annan del av landet.
En dag var jag ute och åkte tillsammans med några andra poliser när en bomb exploderade på vägen. Tre av mina kolleger dog, och en annan och jag blev allvarligt skadade. Jag låg i koma under en lång tid och var tvungen att stanna på sjukhuset i tre månader. Senare anföll talibanerna min by och förstörde min familjs hus. Två av mina bröder dog, och en kusin också. Resten av familjen lyckades fly upp i bergen.
Jag var så rädd att jag bestämde mig för att resa till Europa. Jag tog mig genom Afghanistan till fots, gick på natten och sov på dagen i skogarna. Sedan reste jag på lastbilsflak med dussintals andra. Jag klev iland i Grekland efter åtta timmar i en liten plastbåt med mer än 50 passagerare. I Europa tog jag buss och tåg och gick. Till slut hade jag rest genom elva länder innan jag kom till Frankrike den 25:e november 2015. Resan hade tagit mig tre månader.
Jag var först i Paris och sedan en vecka i Calais. Den 4:e december kom jag till Taizé tillsammans med två afghaner och tre sudaneser. Här mötte vi ytterligare sju sudaneser. De andra två afghanerna ville resa efter två dagar, och jag stannade kvar med tio sudaneser. Jag kunde varken engelska eller franska, så det var väldigt svårt att kommunicera med de andra. Men de gav mig ett så varmt välkomnande att de, tillsammans med bröderna och byborna, har blivit min familj.
Jag är muslim och känner mig väldigt trygg här bland de kristna. Vi ber alla till Gud. Jag känner mig hemma i Taizé! Men om det blir fred i mitt land någon gång, och tryggt att bo där, så skulle jag så klart vilja åka tillbaka.

Jag heter Eman AL CHOCHONA. Jag bor i Ameugny med min man Mithaq och våra två pojkar – Manuel som är sju år och Noor som är fyra. Vi är irakiska kristna från den syrisk-ortodoxa kyrkan. Vi bodde i Bartella, en liten stad med många kristna invånare, på Nineveslätten nära Mosul.
I juni 2014 tog Islamiska staten över Mosul. Tidigt i augusti anföll Islamiska staten den kurdiska Peshmergastyrkan som fortfarande försvarade Bartella. Under natten den 5:e augusti fick vi lämna vårt hus och alla våra ägodelar. Vi flydde med alla invånarna i Bartella till Erbil i irakiska Kurdistan. Först sov vi på golv, så fick vi ett tält och sedan en husvagn som vi fick dela med en annan familj. I november flyttade vi in i en lägenhet med tre rum som vi delade med två andra familjer. Vi var beroende av stöd från hjälporganisationer och kyrkor för allting. Vi kunde inte få arbeten. Livet var väldigt svårt – barnen fick inte gå i skolan, vi hade inga framtidsutsikter och vi var alltid rädda för att vi skulle behöva fly igen.
Det var därför vi började fundera på att lämna Irak. I januari 2015 kontaktade vi en vän som hade flytt till Frankrike. Det var hon som skickade våra uppgifter till Taizé genom en organisation i Paris. Bröderna såg till att vi fick tillstånd att komma, och i juni 2015 fick vi visum för Frankrike och flygbiljetter. Vi landade i Frankrike den 12:e juni 2015. Bröderna har hjälpt oss med att få flyktingstatus och med alla administrativa processer. Nu bor vi i fred i Ameugny, min man jobbar och barnen går i skolan. Vi lär oss franska med bybor som hjälper oss. Vi är tacksamma mot bröderna och byborna som tog emot oss och hjälpte oss.
Nu följer vi uppmärksamt händelserna i Mosul och är glada över att Bartella fritogs av den irakiska armén förra veckan, trots nyheterna om plundring av många hus och kyrkor. Men våra liv är i Frankrike nu.