”Jag återupptäckte min församling genom mötet”
Ungefär 10 000 familjer i och från området kring Lissabon öppnade sina dörrar för att välkomna deltagarna. I alla församlingar i regionen var unga människor sysselsatta med att sprida information om mötet och med att uppmana människor till att visa gästfrihet. Marta, en ung kvinna från församlingen i Alcanhoes, skrev:
Jag tillhörde en förberedelsegrupp som började träffas redan i april 2004. När vi hörde att mötet skulle hållas i Portugal frågade vi bröderna om vi kunde ta emot gäster eftersom vår församling inte ligger så långt från Lissabon. Svaret var positivt så vi började på en gång. Till en början var vi inte så många men med tiden blev gruppen allt större. De flesta av oss var mellan sexton och tjugo år. Vi började så smått genom att träffas varje helg. Vi försökte hitta sätt för att övertyga familjer om att ta emot deltagare, vi bjöd in andra ungdomar att göra oss sällskap, vi förberedde olika delar av mötet, vi organiserade transporter från tågstationen till församlingen. För att lyckas med det sistnämnda bjöd vi på te och kakor som familjer förberett efter söndagens högmässa. I gengäld bidrog människor till kostnaden för att hyra en buss. På lördagseftermiddagarna gick vi i par och knackade dörr för att berätta för människor om mötet. För oss hade mötet redan börjat! Vi lärde känna människorna i församlingen och deras problem. Vi upptäckte hur viktigt det är att tillbringa tid med människor som är ensamma eller med dem som behöver någon som lyssnar på dem.
Före mötet brukade vi mötas en gång i månaden för att be. Under förberedelserna började vi be varje vecka. Bönen gav oss näring, gav mening till det arbete som vi måste göra, hjälpte oss att hantera vårt tvivel och gav oss styrka i vår svaghet.
Till slut kom 28 december och med det de 120 ungdomar som vi skulle ta emot. Den dagen och de som följde var ett åskslag för oss! Jag var mycket trött, problemen som uppstod såg olösliga ut. Ändå var människorna som bombarderade mig med frågor alltid mycket trevliga och blev aldrig stötta när saker inte fungerade som planerat. Till exempel var tåget en och en halv timme försenat en gång. Istället för att bli arga ordnade familjerna som väntade på stationen en eld och hade en liten fest.
Det var först efter mötet, när vi träffade familjerna, som jag insåg att vi kommit till nästa steg. I det ögonblicket greps jag av en stark längtan tillbaka: upplever jag detsamma som människor upplever när de åker till Taizé? De gråter för att veckan är över och som om allt annat inte betydde någonting…
Ett liv i harmoni med Guds steg
Så jag var tvungen att finna en mening i allt detta. Och nu såg jag mötet som något som kastat ljus över det vi upptäckt under förberedelserna.
Taizé hjälpte mig att se livet på ett annat sätt. När vi upplever Guds kärlek förändras allting. Ibland måste jag fördjupa tiden för bön så att mitt liv kan bli i harmoni med Guds steg. Detta möte gav mig något nytt. Jag känner att det är möjligt att förändra livet i Alcanhoes. Nu vet jag vilka de små saker är som gör människor lyckliga. Och det är upp till mig att utföra dem.
Två veckor efter mötet träffades de familjer i församlingen som tagit emot deltagare för att dela med sig av sina erfarenheter. En kvinna berättade att hon genom mötet förstått att det var möjligt att ta emot unga människor som hon inte kände som om de hade varit hennes egna barn. Inför alla lovade hon att ta emot föräldralösa barn i sitt hem under skolloven. En annan kvinna citerade Hebreerbrevet (13:2) när hon sa att ”vi välkomnade änglar utan att veta om det.” Med leenden av glädje och känslotårar började alla att applådera.
”De delade med sig av det bästa de hade”
Wojtek från Polen tillbringade några månader i Lissabon för att hjälpa till med förberedelserna inför mötet. Han berättar om sina besök i slumområdet Quinta da Sera:
Quinta da Sera är en fattig del av församlingen Prior Velho, som ligger i en förort till Lissabon. Redan första gången jag var där, gjorde detta ställe stort intryck på mig. Alldeles invid ett vanligt höghusområde kunde jag se ett helt område med skjul och små provisoriska hus där det bodde afrikanska invandrare. Några av husen var helt fallfärdiga. På taken låg det alla möjliga slags oanvändbara saker, som gamla däck eller trasiga stolar och leksaker. Man berättade för mig att det kunde bo flera familjer – ibland ända upp emot trettio personer – i vart och ett av dessa fallfärdiga hus.
Redan vid vårt första besök träffade vi många människor. De äldre satt ofta utomhus så vi hälsade på varandra med orden: “Olá”, “Bom dia”, “Tudo bem?”. De kände kvinnan vi kom med väl, för hon har hjälpt till i området under många år. Några kvinnor höll på att laga mat. Intill en smal stig såg jag en annan kvinna tvätta håret på en liten flicka. På ett annat ställe höll en man på att laga ett stort hål i taket. På långt håll hördes hög, rytmisk musik och vi såg en grupp ungdomar med stora hundar som såg farliga ut. Någon berättade att organiserade hundslagsmål inte var ovanliga där.
Hur gör man för att ta emot andra när man själv lever under så knappa förhållanden?
Med en gång fick jag syn på en stor färggrann affisch bakom ett galler, på framsidan av en av byggnaderna. Det var en inbjudan till Europamötet och jag kunde läsa ordet ”TILLIT” skrivet med stora bokstäver. Jo, Prior Velho var en av de församlingar som skulle välkomna ungdomar under mötet i Lissabon. Men hur gör man för att ta emot andra när man själv lever under så knappa förhållanden?
“Vandringen mot tillit” började med att man hade regelbundna böner. Varje vecka brukade ungdomar från Quinta de Sera och andra delar av församlingen, tillsammans med sina präster och områdets Jesu små systrar, förbereda en bön runt korset. Vid utkanten av området väntade en grupp barn på dem som kom från andra håll för att vara med på bönen. Barnen gick med oss på de mörka vägarna till ett hus i centrum av Quinta. Där hade man ställt i ordning ett rum på ett enkelt men vackert sätt. Snabbt fylldes hela lokalen, mest av barn, men också av ungdomar och äldre från området. Efter bönen runt korset bjöd våra värdar in oss till en enkel men glädjerik fest. De delade med sig av det bästa de hade. Någon hade bakat en kaka, andra bjöd på te.
Vi såg att många verkligen ville välkomna gäster till sin stadsdel trots de svåra förhållandena. Man beslutade att använda områdets föreningslokal som sovsal. Ungdomarna arbetade intensivt i flera veckor för att göra i ordning huset för välkomsten. Under själva mötet var det många av dem som följde med de tolv gästerna från Frankrike och Polen. Några sov med dem i huset, och varje dag gjorde någon familj frukost och kvällsmat.
En tid efter mötet åkte jag dit för sista gången. Den dagen insåg jag hur speciellt Quinta da Sera är. Det finns en inre skönhet och enkelhet hos de människor som bor i området. Jag fick så mycket från dem och jag är säker på att någonting kommer att leva vidare där.
