Det är med stor glädje vi firar Epifania (Trettondag jul) med er, kristna i Istanbul. Sedan vi anlände har vi gått från den ena glada överraskningen till den andra: överallt, i olika församlingar, har vi fått ett varmt välkomnade. Är inte det ett tecken på att Kristus redan förenar oss alla, att vi har denna gemenskap bortom olika trosriktningar och traditioner? Genom dopet är vi verkligen alla del av Kristi kropp.
Vi är här från 25 olika länder för att delta i era församlingar, som i sig själva också är väldigt internationella. Vi tackar därför Gud som har gett oss möjligheten att leva ett tecken, om än ödmjukt, på Kristi närvaro bland människor.
Vi har kommit som pilgrimer. För en del av oss började denna pilgrimsfärd i november i Kigali i Rwanda. Många unga vuxna från Östafrika, och andra som hade rest ännu längre, kom för att uttrycka sin längtan efter fred och försoning i ett land som har lidit så mycket. Sedan var vi i Rom tillsammans med ortodoxa, protestantiska och katolska unga vuxna under Europamötet. Påven Benediktus välkomnade oss till en gemensam bön på Petersplatsen. Det var en upplevelse att minnas: torget full av unga vuxna, var och en med ett ljus i handen, Kristusljuset. Även där var det som om vi kunde ana den kristna enhet vi längtar så mycket efter.
Vi har kommit hit som pilgrimer. Hela vårt liv är en pilgrimsfärd. Vi är på väg mot en alltmer personlig gemenskap med Gud och mot en allt djupare gemenskap oss människor emellan. Det är centralt att var och en av oss lever dessa få dagar inte bara som ett intressant besök utan som en inre pilgrimsfärd där vi inom oss själva upptäcker källan till tillit till Gud. Det är viktigt idag att på ett nytt sätt svara på frågan: varför ska man tro på Gud? I en värld där tilliten till Gud blir allt osynligare kan ett personligt svar på den frågan vägleda oss i våra liv.
Under vårt livs pilgrimsfärd behöver vi varandra. Ingen kan tro ensam. Det är så redan på den personliga nivån, i våra familjer, våra sammanhang, våra församlingar. Vi behöver varandra, för var och en av oss är, på sätt och vis, fattig.
Vi behöver också varandra i olika länder och till och med på olika kontinenter. En av orsakerna till orättvisa och våld är likgiltighet mot andra. Vi kristna kan verkligen bidra till världsfred när vi bygger broar genom personliga vänskapsband.
Vi behöver också varandra i olika kyrkotraditioner. Det är bara tillsammans som vi kan vara jordens salt; annars riskerar evangeliets budskap att förlora sin sälta.
Så frågan uppstår: Behöver vi, kristna från andra platser, er, kristna i Istanbul? Utan att tveka säger jag “ja”, och jag vill ge två skäl till det.
Under ett av våra samtal delade en ung kvinna från Kiev med sig av sina känslor genom att säga: “I Kiev har vi en Sofiakatedral, byggd med Hagia Sofia i Konstantinopel som förebild. För mig, att komma hit, är att välkomnas av min moderkyrka.” Den kommentaren berörde mig, och jag tänker att på sätt och vis är det så för oss alla. Här, i det här landet, formulerades vår tro i trosbekännelsen, den kristna tron öppnades för en kultur som inte kände till Bibeln. Kyrkofäderna fördjupade den tron. Vi har alla våra rötter här. I vår tid, tack vare moderna kommunikationsmedel, kan vi lättare gestalta en universell kristen gemenskap. Det är också viktigt att minnas att den gemenskapen kopplar oss samman över tid med dem som har gått före oss.
Det andra skälet till att vi behöver er, kristna i Istanbul, är att ni ger oss ett levande exempel på hur man lever som minoritet i ett samhälle där kristendomen är så liten. Vi vet hur svårt det är, och vi är tacksamma för detta evangeliska tecken. Trettondagens ljus som lyser upp världen och hela skapelsen strålar från det enkla stallet i Betlehem och från Jesu dop i Jordanfloden. När ni följer Jesus strålar ljuset om er utan att ni kan ana hur långt det når.
Så tack för er trofasthet och uthållighet. Vi skulle vilja uppmana er till att fortsätta på gemenskapens väg mellan olika traditioner och olika kyrkofamiljer. Vi ber tillsammans under böneveckan för kristen enhet och ofta under andra delar av året. I det lever vi i gemenskap med er.
Vår pilgrimsfärd, kan jag redan säga ikväll, breddar vår förståelse av denna unika gemenskap som är Kristi kropp. Den vidgar också vår bön för Kyrkan. Vi lovprisar därför Gud, Fadern, Sonen och den Heliga Anden.
