“Om Gud älskat oss så, måste också vi älska varandra” – de orden från Första Johannesbrevet 4:11 var temat för ungdomslägret under allhelgonahelgen. Ungefär 150 unga i åldrar mellan 15 och 30 år hade rest till Sandvikengården, en EFS-lägergård i Värmland, långt inne i skogen vid stranden av en vacker sjö.
Redan i maj besökte en grupp ledare från ungdomskommuniteten Taizé. En av dem hade varit volontär i Taizé sedan april och stannade till juni. För de flesta var detta deras första besök i Taizé. Deras längtan att följa Kristus och hjälpa andra unga att bli lärjungar och hitta sin plats i kyrkan var mycket påtaglig.
Först verkade det vara omöjligt att tacka ja till inbjudan att vara med på deras allhelgonaläger – bröderna kan egentligen inte lämna Taizé när det är många som kommer dit, och det går inte att tacka ja till alla inbjudningar – men när nyheten om högtiden i Lund dök upp, och dessutom en inbjudan att hjälpa till med Världens Fest Ung 2017 i Västerås, var det som om alla tecken sa: ”Åk!”
Ungdomarna delades in i grupper efter ålder och intressen. En del var med i en ”aktiv” grupp med mycket idrottsaktiviteter. Andra var med i den ”extrema” gruppen som sov i tält i minusgrader och vandrade genom skogen på dagarna. Och en tredje grupp deltog i ”bibelskolan”. Jag träffade mest de äldre deltagarna som var med i den gruppen.
Vi hade teman som “Jesu sju ord på korset”, “bikt” och “att leva i gemenskap” inom ramen för lägrets huvudtema, och det blev en möjlighet för oss att fördjupa oss i vad det innebär att älska varandra. Jag slogs av hur intensiva samtalen var. Här fanns unga vuxna som kände sig kallade att följa Kristus i vardagen och som ville fördjupa kallelsens innebörd.
Men det centrala under lägret var bön. Tre gånger om dagen samlades alla i kapellet, och bönerna var baserade på tidebön men innehöll också modern lovsångsmusik och mer traditionella psalmer. Efter aftonbönerna stannade präster och ledare kvar för att be tillsammans med de deltagare som ville ha personlig förbön. Mässan på lördagskvällen var särskilt vacker.
Ändå var detta inte något slags “holy love-in” utan kontakt med världen och vardagen. 20 afghanska ungdomar som hade rest med grupperna från Örebro och Uppsala var ett tecken på det. Kärleken sträcker sig ut till dem som lever i samhällets utkanter, och de afghanska ungdomarna gjorde allt mycket mer trovärdigt. Ett insamlingslopp till förmån för ett biståndsprojekt i Irak var ett annat tecken i samma riktning. Betoningen på engagemang efter lägret, i hemförsamlingarna, var också viktig.
Många säger att Sverige är ett mycket sekulariserat land, och så är det förstås. Men det är viktigt att se att de ögonblick som blir explosioner av det som i Nya testamentet kallas ”koinonia” – gemenskap. De kännetecknas av intensive bön och ömsesidigt stöd. De visar oss att Gud fortfarande arbetar för fullt i människors hjärtan och kan göra stora saker. Det här ungdomslägret var ett sådant ögonblick. När vi inser hur mycket Gud älskar oss leds vi in i en gemenskap som inte vet av några gränser. Är vi redo att låta oss utmanas?
