Ett textmeddelande under natten från en vän. Anne mindes långt efteråt hur hon hade hört om Broder Rogers död den 16:e augusti förra året medan hon var på semester. "Min första reaktion var att förundras över hur sådant våld kan finnas", säger den 28-åriga skolläraren. "Jag hade minnesbilder av byn Taizé, av kyrkan, så lugnt. På ett sådant ställe verkar ett sådant dåd så orimligt!" Så när hon registrerade sig för Taizé-mötet i Milano - hennes fjärde - undrade hon hur detta skulle fungera "utan Broder Roger". "Mina vänner och jag var lite oroliga", medger hon.
Men samlingen, som började i Milano på onsdag gick till "på vanligt sätt", i så hög grad att den unga fransyskan nästan blev överraskad: samma atmosfär, samma sånger, samma böner.... Alla dessa grupper från Östeuropa, polacker, litauer, rumäner och ukrainare ropar glatt till varandra i det täta snöfallet. Det snöade utan uppehåll i denna italienska stad. 50.000 unga vuxna enligt organisatörerna. Ett antal av dem bär World Youth Days ljusblå väskor. Men här, mer än i Köln i somras, är det en kontemplativ atmosfär: på kvällen omsluter bedjarnas tystnad den väldiga utställningshallen.
"Faktiskt är det så", säger Anne och tittar på snön som täcker den myllrande skaran av unga människor, "att Broder Roger är här mitt ibland oss. "Ett Taizé-möte utan Broder Roger är som World Youth Days utan Johannes Paulus II" anmärker Fader Johan Bonny från det Påvliga Rådet för kristnas enande. "Det är helt klart att Broder Roger var upphovsman till dessa möten; det var i hans anda. Och ändå är det helt uppenbart att en övergång ägt rum: kommuniteten har tillförsäkrat kontinuitet. Och Broder Alois har tagit över utan något egentligt avbrott.
"Jag skulle ändå vilja att han vore här..."
"Hans frånvaro är som ett tomrum", viskar en ung ortodox ryss. Detta är hans sjunde eller åttonde europeiska möte, han är inte riktigt säker på vilket. "Ibland delade Broder Roger sitt bröd med oss", minns han, "och jag skulle önska att han ännu var med." Nu är det dags att sluta sörja och avsky. Efter bönen den här kvällen finner en ung man t.o.m. ett särskilt tecken i Broder Rogers död, "en andlig mening." - "När man tänker på att han levde under nästan sextio år i sitt kloster och sedan avbröts hans liv brutalt genom våldet som finns i världen... hans fysiska död är absurd, men man kan säga att Broder Roger gick ända till slutet på trons väg, han dog som en martyr."
Det är svårt att förstå och Broder Alois, Broder Rogers efterträdare, talar i sin första meditation om en "tragisk död" som " förblir ett mysterium för oss" och påminner om hur Broder Roger hade startat denna "tillitens pilgrimsfärd" för 28 år sedan. Han fortsätter: under sitt liv ställde Broder Roger ofta frågan "varför får de oskyldiga lida?" Och nu har han själv slutit sig till den skara, vars svåra prov blev utan förklaring." Men Broder Alois vägrar att sluta där, utan uppmuntrar unga människor idag att följa "den väg som Broder Roger banade". En väg som han beskriver i ett ord, "tillit", ett uttryck som återkommer hela tiden genom det oavslutade brevet från Taizés grundare, och vilket distribuerades till alla de unga människorna på mötet.
Medan hon lyssnar på honom säger Maria gillande: ”Nu måste vi tänka på framtiden.” Hon är ukrainare, grekisk katolik från Kiev. ”Denna död är en meningslöshet, men idag måste vi gå vidare, och hoppas.” Och hon citerar den sista meningen i Det ofullbordade brevet: I den utsträckning som vår kommunitet skapar möjligheter i den mänskliga familjen att vidga...”
Sökandet efter tillit och hopp
Vidga, och handla, precis: under dessa fyra dagar föreslår Taizémötet mer än tjugo samtalsgrupper för eftertanke, diskussion och personligt vittnesbörd för de unga. De unga är intresserade av dessa förslag eftersom 2005 års Taizégeneration särskilt tycks söka tilliten och hoppet.
För Anne, till exempel, betyder dessa mötesplatser verkligen en nödvändig paus i ett liv som är ”lite för fullt”. Men först och främst tillgodoser de möjligheter att fortsätta att tro ”trots allt” i vår värld: ”Om det finns så många unga människor som är redo att tillbringa nyåret i bön och på ett icke-kommersialiserat sätt, så betyder det faktiskt att det finns hopp,” säger hon.
Tillit och hopp är också det som Lucia söker. Hon är en 28-årig slovakiska som är på sitt första Taizé-möte. Hon är läkare, med barnsjukdomar och cancerbehandling som specialitet. Hon talar försiktigt om sitt arbete, där det är ”grundläggande” att vidmakthålla hoppet. Hon medger att ”det inte är för att vi är troende som det blir lättare att meddela en svår diagnos till föräldrar med ett sjukt barn. Med all sannolikhet är det genom vår attityd som vi lyckas förmedla hopp, snarare än med våra ord.”
Detta anknyter till Marcelins reflektioner, en ung portugis, ursprungligen från Togo. För honom är den tillit som Broder Roger talar om ”en tillit som främst är inre, som påverkar oss i vår attityd: vi kan bara förändra världen inifrån, som Broder Roger gjorde”. – ”Det är sant,” säger Sophia, som också är portugis. ”Broder Roger hade gåvan att kunna tala om sådant som berörde en inifrån.” Och hon säger vidare att förra året i Lissabon när Broder Roger talade om fred, ”berörde” det henne så mycket.
”Helt säkert, eftersom hopp först och främst lever i ett förhållande, och Broder Roger visste hur man skulle göra det förhållandet levande”, tillägger fader Constantino Fiore. För denne unge präst från Milanoförsamlingen Francesca Romana, en av de 350 församlingar som tog emot mötesdeltagarna, föds hoppet inte utifrån anföranden eller roller. ”Man kan inte nå hjärtat i en person utom genom ett förhållande.” Det är i detta som den unge stiftsprästen med en viss nostalgi konstaterar hur mycket man saknar Broder Rogers närvaro. ”Han nöjde sig inte bara med ord om hoppet. Han levde det.”
Isabelle de Gaulmyn, La Croix, 30 december 2005
Nästa europeiska Taizémöte för unga vuxna kommer att äga rum i Zagreb, från den 28 december 2006 till den 1 januari 2007, på inbjudan av kardinal Josep Bozanic, ärkebiskop av Zagreb och preses i det kroatiska biskopsmötet.
