“Festen är slut, men arvet finns kvar”

Bröderna tackade myndigheterna för gott samarbete. De tackade kyrkorna och alla som hade hjälpt till med att förbereda mötet, liksom de tusentals människor som hade tagit emot deltagarna i sina hem. Särskilt nämndes den lokala styrgruppen som hjälpte bröderna med den centrala planeringen för mötet.

Trettio tusen unga människors närvaro i Rotterdam under fem dagar har lämnat frön av tillit, och dessutom av glädje, medkänsla och förlåtelse — tre ord som stod skrivna med stora bokstäver i Sportpaleis på Ahoy och som kännetecknar Brev från Chile. Var och en blev uppmanad att vårda de fröna och att fortsätta pilgrimsfärden för tillit i sitt eget liv, med sin familj och i sin kyrka.

Under bönen ledde Arjan Plaisier, som är sekreterare i den protestantiska kyrkan i Nederländerna, en kort meditation över evangelieläsningen (Lukasevangeliet 9:10—17):

Brödundret är ett under som fortsätter att äga rum. Två gånger berättar evangelisten för oss om det, två gånger ett brödunder. Två gånger om att dela, två gånger om hur det blir mer. Jesus kom inte för att minska ner utan för att öka, inte för att göra fattig utan för att göra rik, inte för brist utan för överflöd. Han kom för att dela brödet med oss. Och eftersom man inte kan bli mätt på bara bröd delade han med sig av sig själv. Brödet har mättat mycket mer än 5 000 människor fram tills nu, och det håller ännu inte på att ta slut.

 

Det här brödet måste delas med andra. Det finns en "kärngemenskap" som delar brödet, en gemenskap som har kallats samman med det syftet. Utan denna gemenskap fungerar det inte. Vi tog emot Taizébröderna och S:t Andreas-systrarna. Det är precis som med lärjungarna: Taizékommuniteten har aldrig räknat med stora folkskaror och blev till en början lite osäker inför uppmaningen "ge dem något att äta". I Guds rike händer det saker. Frågan är om vi vill att de ska hända.

 

Under åren har många deltagit i Taizés arbete i kortare perioder som med-förvaltare runt en bedjande gemenskap. Samma sak kan sägas om Europamötet. Vi är tacksamma över alla dessa medhjälparhänder. Medhjälparhänder, delande händer. Volontärer från Taizé, men också de många frivilliga från kyrkorna och till och med andra utan kyrkoanknytning. Allihop hörde Jesu uppmaning: ge dem något att äta.

 

I centrum finns folkskaran, "the multitude" som den har kallats i en del översättningar. Varifrån kom dessa människor? Vi vet inte. Lukas talar om 5000. Vi har också sett de 5000, gånger fyra, fem, sex. Vad var det som inspirerade dem? Från Ukraina, Albanien, Polen, Frankrike, Nederländerna? Vi vet inte, på samma sätt som vi inte vet något om människorna i evangeliet. Men vi tog emot dem. Vi såg miraklet hända. Det är miraklet Jesus, den Uppståndne Herren, den tysta mittpunkten i allt vi gör, den tysta mittpunkten i Taizé på Meuse.

 

Tolv korgar blev över. Taizé på Ahoy är slut, men vi är kallade att ta hand om "det som har blivit över". Att göra något med det. Festen är slut, men arvet finns kvar. På det sättet fortsätter undret att ske. Det är detta som vi ska lägga vår energi på under den närmaste tiden. Tolv korgar, alldeles säkert tillräckligt för de närmaste tolv månaderna.

Vid bönens slut talade Adrianus van Luyn, Rotterdams biskop, om fyra gåvor som har kommit från Herren, förmedlade av Taizé, och som säkerligen kommer att bära frukt under de kommande åren:

Först av allt, till kyrkorna i vårt land och särskilt i vårt stift, en impuls att fortsätta och att stimulera dialogen med den yngre generationen om livets mening, och att stärka tro, med initiativ till bön och reflektion, möten och gemenskap, tjänst och solidaritet. I värdfamiljerna blev dessa initiativ synliga redan under Europamötet. Vi hoppas att detta ska fortsätta och växa i vårt stift.

 

Därefter, det faktum att de gemensamma förberedelserna för och ledningen av Europamötet där kyrkorna bjöds in, Nederländernas protestantiska kyrka och den nederländska biskopskonferensen med stöd från kyrkornas råd, har blivit en viktig stimulans för den ekumeniska rörelsen i vårt land. Det har haft en positiv effekt och kommer att fortsätta i andra projekt som handlar om vår gemensamma kallelse och vårt uppdrag att vittna om Kristus och hans evangelium i Västvärlden.

 

Dessutom har det här Taizémötet inte minst i Randstad-regionen varit ett vittnesbörd om tron på och tilliten till Gud, i gemenskap med Kristus och i Kristus, i gemenskap med hans lärjungar, och om vårt uppdrag att sprida Evangelium i vårt samhälle. I medias rapportering var det verkligen imponerande att se att så många unga människor i flera dagar var intensivt engagerade i andlighet och solidaritet under mycket enkla förhållanden, ett vittnesbörd om en evangelisk motrörelse mot den ständigt framåtskridande sekulariseringen, individualismen och materialismen i Europa.

 

Till sist: Europamötet var ett bidrag till den process som leder till ett enat Europa. Tvärsöver alla gränser mellan språk och kulturer, nationell identitet och historia fann unga människor varandra och förstärkte en medvetenhet om de mänskliga och förmänskligande värden som ligger till grund för ett enat Europa, som finner sin bekräftelse i Evangeliet och som intensifieras där. Att ha fått möta Taizé har gjort unga människor medvetna om Europas medansvar för fred och rättvisa i hela världen, nu och för kommande generationer. Det är på sin plats. När broder Alois talade knöt han an till sådana länder som Haiti, där det är stora problem.

När biskopen hade talat delade tre unga med sig av sina erfarenheter av denna pilgrimsfärd för tillit före, under och efter mötet. De ansvariga för ungdomsarbetet i den katolska och den protestantiska kyrkan i Nederländerna talade sist och berättade om sin glädje över att ha arbetat tillsammans med projektet. De betonade att de inte ens hade känt varandra innan arbetet började och att samarbetet absolut kommer att fortsätta och växa.