Lördag 31 december 2011
Genom vårt möte i Berlin, som samlar unga människor från hela Europa och från andra kontinenter också, gestaltar vi vår tro på att nya former av solidaritet är möjliga.
Vi tackar alla dem som har gjort det möjligt för detta möte att vara fullt av glädje och hopp: värdarna som öppnade sina dörrar för att ta emot gäster, församlingarna med deras pastorer och präster, de politiska ledarna i landet och staden, de som stöttade mötet genom att arbeta till och med under helgdagarna, och också de unga volontärerna som kom i färväg för att hjälpa till med förberedelserna.
Tron är inte en tillflyktsort som låter oss fly från världen; Kristus skickar oss ut i världen. Genom att lita på honom får vi smak för risker och motivation att ta på oss olika sorters ansvar.
Turbulensen i världsekonomin ställer frågor och ifrågasätter oss. Växande ojämlikhet, också i ekonomiskt välmående samhällen, och den okontrollerade expolateringen av planetens resurser kommer att vara morgondagens konfliktorsaker. De representerar en tung börda för kommande generationer. Det vore oansvarigt att inte se detta.
Lösningarna kommer inte att vara enbart de tekniska. Omvälvningarna i vår tid kräver att vi ändrar vårt sätt att leva. Många människor idag känner inom sig denna fråga: vad är meningen med mitt liv?
För vår gemensamma framtid är det nödvändigt att vi delar med oss av materiella tillgångar. I välbärgade samhällen kommer vi antagligen att tvingas lära oss att nöja oss med mindre. Det innebär också att vi får söka vår personliga utveckling i relationer med andra snarare än i att samla på oss ägodelar.
Det förutsätter uppoffringar. Men finns det någon verklig frihet, finns det någon stark och varaktig lycka som inte innebär att vi avstår från något? Broder Roger sa ofta: "Vi kan inte skapa när vi har det för lätt."
Solidaritet och tillit till Gud — de två begrepp som vi har börjat reflektera över under mötet är så viktiga att vi kommer att avsätta tre år för att gå djupare in i dem. Varför tre år? Därför att vi inte kan bygga något om vi inte låter det ta tid. För att de här frågorna kräver vår uthållighet. På det viset kan de bli ett verkligt livsprojekt.
Imorgon kommer vi att återvända till våra hemländer, till vår vardag. Jag skulle vilja vädja till alla er unga: fortsätt med det sökande som ni har påbörjat under dagarna här.
Ja, låt oss fortsätta att arbeta tillsammans och att dela våra erfarenheter med varandra. För att så många unga som möjligt ska få göra sina röster hörda kommer vi att bjuda in till möten på alla kontinenter. Under det kommande året, vid pingst, kommer det att bli ett i Chicago, och sedan, som jag berättade igårkväll, kommer det att vara ett i Kigali i november.
Under detta första år kommer vi att reflektera mer specifikt över frågan: "Hur kan vi öppna vägar för tillit bland människor?"
Om tre år, i augusti 2015, kommer vi att hålla en samling för solidaritet i Taizé för att samla ihop det som vi har upptäckt och ta ny fart.
Det är inte så mycket en fråga om att utföra något spektakulärt. I världshistorien har ibland några få kvinnor och män genom sin trofasthet och sin ödmjuka uthållighet kunnat påverka händelseutvecklingen på ett varaktigt sätt.
Att leva i solidaritet är först av allt en inre hållning. För några av er kan stunder avsatta för tystnad och bön bli mer avgörande. I Taizé ordnar vi nu för ökade möjligheter att delta i retreat.
Framför er, i var och en av hallarna där vi ber, lyser ett litet ljus i en lykta. Lågan kom till oss från en plats långt borta, direkt från Födelsegrottan i Betlehem. Det är den lågan som vi gav vidare till varandra i början av bönen ikväll.
Det är en sorts solidaritetslåga som vi inte kan behålla bara för oss själva. Den kommer att växa sig större när vi återvänder hem — i den omfattning som vi delar med oss av den till andra.
Vi bröder vill bara vara närvarande, i Taizé eller på de platser där vi bor på olika kontinenter, och hålla ut i vårt kommunitetsliv och i bön. Genom vår närvaro vill vi gärna höra till dem som ni alltid kan vända er till för att få stöd i sitt sökande efter tillit.
Och nu måste vi sjunga igen. Sjunga till Gud, Kristus och den heliga Anden, just nu med en sång, och dessutom ikväll och imorgon bitti i församlingarna, sjunga så att vi, på de platser där vi bor, kan vittna om hans fred och ljus.
Fredag 30 december 2011
Under de här dagarna söker vi efter solidaritet i nya former. Vi har samlats i Berlin från hela Europa, och vi försöker ge en tydlig signal om att vi vill ha ett öppet Europa, ett solidaritetens Europa, och att vi stöder de reformer som behövs för att det ska bli så.
När vi står inför de extremt snabba förändringarna i våra samhällen, och inför alla osäkerheter och ekonomiska vedermödor, måste vi komma ihåg att "det ekonomiska", hur viktigt det än är, är inte mänsklighetens eller människans måttstock. Vi måste betona att den andliga dimensionen är grundläggande för alla människor, att varje människas värdighet kräver en oändlig respekt.
Vi är tacksamma för de många hälsningar som vi har fått. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon skriver: "Jag blir särskilt glad över att ni sätter fokus på sökandet efter solidaritet i nya former. Ni har en avgörande roll att spela för att driva politiska och sociala förändringar. Men kom ihåg att detta att ha en förbindelse inte är detsamma som att vara förenade. Att ha en förbindelse förutsätter teknologi — att vara förenade förutsätter solidaritet. Solidaritet måste vara grunden för globala lösningar."
Den erfarenhet av gemenskap som ges åt oss under de här dagarna får oss att fråga: hur kan det bli möjligt för oss att leva ut denna gemenskap när vi kommer från så olika horisonter?
Är inte denna gemenskap ett tecken på att Evangeliets budskap inte är ett dött brev utan en källa till nytt liv som kommer från Kristus? Kristus lever idag. Utan att tvinga något på oss håller han sig nära varje människa. Han är den som för oss samman.
Att med våra liv gestalta att Kristus för oss samman i Guds kärlek — det är orsaken till att vår lilla kommunitet i Taizé existerar.
Broder Roger var uppfylld av en lidelse för gemenskap. För honom var tilliten till Gud, till Kristus och till den heliga Anden något som inte gick att skilja från sökandet efter försoning och fred mellan människor. Imorgon, i smågrupperna, kommer ni att tala om vad detta kan betyda för er.
Kyrkan är inte något eget samhälle skiljt från resten. Kristus sänder dem som tror på honom ut in i världen för att de ska bli tillitens och fredens jäst, jordens salt. Det var i den betydelsen som broder Roger talade om "gemenskapens Kristus".
Så hur kan vi låta skandalen med splittring mellan kristna fortsätta? Det har gått så långt att vi inte ens betraktar splittringarna som en skandal! Olikheter och mångfald kommer alltid att finnas bland olika andligheter och traditioner. Men vår resignation sträcker sig så långt att vi tar denna mångfald som en ursäkt för att inte söka synlig enhet.
Under den andra halvan av förra århundradet såg vi stora framsteg i arbetet för försoning mellan kristna. Nu vill vi inte att det ska stanna upp så att vi blir stående kvar på parallella stigar. Vi vill med beslutsamhet göra varje tänkbar ansträngning för att uppnå en synlig enhet bland kristna.
Detta innebär att vi måste gå närmare varandra för att göra ett utbyte av gåvor möjligt: att upptäcka det bästa som Gud har lagt ner i andra. Detta innebär också att göra allt vi kan tillsammans. Tillsammans kan vi göra mycket mer än vi tror.
Detta innebär framför allt att be mer tillsammans. Att samlas oftare till bönevakor är redan det ett sätt att föregripa enheten och låta den heliga Anden förena oss. Detta kan också göra det möjligt för den teologiska dialogen att ta några steg framåt.
Vår pilgrimsfärd för tillit kommer att inspireras av detta sökande, och därför kommer den inte att ta slut här i Berlin, den kommer att fortsätta. Bland de kommande stegen, mindre och större, skulle jag vilja nämna fyra.
Det tredje internationella mötet för unga vuxna i Afrika kommer att hållas mellan den 14 och den 18 november i Rwanda, i Kigali.
Det är livsviktigt att hitta en ny solidaritet mellan Afrika och Europa, ett verkligt kompanjonskap, ett ömsesidigt lyssnande. Rwanda bär fortfarande på spåren av ett inbördeskrig, men landet håller på att byggas upp igen och upptäcker en ny dynamisk kraft. Varje vecka fram till mötet kommer det att hållas förberedelsedagar i Taizé för dem som vill delta i mötet i Kigali.
Den 2 mars kommer vi att tillsammans med en internationell grupp unga vuxna be med ledarna i Kyrkornas Världsråd, som samlar hundratals ortodoxa, anglikanska och protestantiska kyrkor och vad som kallas United Churches. Detta kommer att äga rum i Génève.
För att lära oss mer om den ortodoxa kyrkan efter förra påskens pilgrimsfärd till Moskva kommer vi att resa tillsammans med unga vuxna från olika kontinenter för att fira Trettondagen. Mötet kommer att äga rum mellan den 3 och den 6 januari 2012 i Istanbul med den ekumeniske patriarken Bartolomeus av Konstantinopel och stadens kristna.
Och slutligen, vart kommer vårt nästa Europamöte att äga rum? Den här gången är vi väntade i södra Europa. Om ett år, mellan 28 december 2012 och 2 januari 2013, kommer vi att åka till Italien, till staden Rom.
Vi har generalsekreteraren i Roms stift, Monsignor Mancini, här hos oss ikväll. Och i hälsningen som vi fick från påven Benedikt XVI finns dessa ord: "Påven vill berätta för er hur glad han är att ta emot er nästa år till det 35:e Europamötet på er ’pilgrimsfärd för tillit på jorden’. Rom kommer att ge er ett varmt välkomnande!"
Torsdag 29 december 2011
Igårkväll sa jag till er att tillit mellan människor är något av det som behövs mest för att vi ska kunna hitta nya former för solidaritet. Under de här dagarna i Berlin vill vi stödja varandra att låta denna övertygelse slå rot i tilliten till Gud.
Tilliten till Gud är förbunden med en inre kamp; den är inte automatisk. Så är det inte dags att ställa denna fråga på ett nytt sätt: vad innebär det att tro på Gud? Den gemenskap vi får leva i under de här dagarna leder oss fram till den frågan. Det är den fråga som ni kommer att samtala om i grupperna imorgon: vad betyder tillit till Gud?
I Jesus kommer Gud oss till mötes. Han vill vara nära varje människa. Jag skulle bli så glad om vi alla kunde få känna denna närhet på ett nytt sätt under dagarna här.
Men hur? Borde vi inte hellre erkänna att det vi känner av Guds närvaro är inget alls, eller väldigt lite? Jo, det är sant för många. Eller: det är sant under vissa perioder i våra liv. Men vi ska inte låta allt stanna vid den upptäckten. Vi måste gå djupare. "Hur?" frågar ni mig ännu en gång.
Vi är inte utlämnade till enbart våra känslor när det gäller att välkomna Guds närvaro i oss. Gud räknar med vår förmåga till förtröstan, även om den är mycket begränsad.
Rent praktiskt kan detta betyda att vi avsätter tid för att lägga vår oro åt sidan och skapa ett inre rum där Gud kan komma in. Även om vi bara känner en tomhet kommer den heliga Anden till oss, och på ett omärkligt sätt kan vår tillit till Gud växa.
Detta betyder att vi måste släppa bilden av Gud som den som alltid uppfyller våra önskningar och behov direkt. Och det kan vara svårt för oss, särskilt när vi tvingas hantera lidandets meningslöshet.
Evangeliet ber oss att ta ett krävande språng, en radikal omsvängning av vår bild av Gud: att se att Gud har blivit sårbar, alltså att han behöver bli älskad. Hans kärlek till oss innehåller en fråga: "Och du, älskar du mig?"
Genom att säga till oss att vår kärlek är viktig för honom erkänner Gud storheten i våra liv och i vår frihet. På det viset ger Gud värdigheten tillbaka till och med till den människa som har berövats allt; Gud ställer allt tillrätta för honom eller henne.
Vi kan alla gestalta vår kärlek till Gud, kanske inte genom upphöjda känslor eller märkvärdiga tankar, men vi kan vara tysta och helt enkelt säga till Gud: "Du vet att jag älskar dig. Jag vill lita på din närvaro." Bönen innehåller alltid något av att himmel och jord möts.
Kanske känner vi inte någon omedelbar verkan av sådana bönestunder. Men Gud ger oss den heliga Anden, och Guds liv i oss kan spira, växa och inspirera våra tankar och det vi gör.
På det sättet låter vi våra mänskliga relationer påverkas mer och mer av Guds kärlek till oss och inte av rädsla eller av defensiva reaktioner. Den tillit som Gud placerar i oss blir en godhet som strålar för dem han har anförtrott åt oss, källan till ett liv i solidaritet med andra.
Solidariteten kan inte stoppas vid vår dörr. Det är därför som vi, allihop tillsammans, under de här dagarna gör något för Nordkoreas folk. Under de senaste 15 åren har vi lyckats genomföra regelbundna humanitära hjälpsändningar från Taizé till det delade land som vi bryr oss så mycket om. Tack till alla er som har tagit med medicinsk utrustning och mediciner som vi kan skicka till sjukhus på landsbygden genom Röda Korset i Pyongyang.
Evangeliet påminner oss om att Jesus lever i solidaritet med de fattiga. I de hungriga, de sjuka och de övergivna väntar han på oss.
Bön öppnar våra horisonter. Gud kan, mitt i livets motsägelsefullhet, tända en hoppets och glädjens låga. Sådan bön för oss närmare Gud och förändrar vårt sätt att se på världen. Må Guds kärlek röra vid oss så att vårt liv blir ett liv för andra.
Onsdag 28 december 2011
(På tyska) Låt mig börja med att säga några ord till tyskarna och övriga tyskspråkiga.
Jag skulle ha föredragit att säga det jag vill på tyska eftersom det är mitt modersmål. Men för att fler ska kunna förstå vad jag säger och för att ni inte ska tröttas ut av att alltid höra samma röst är det bättre att jag talar engelska och låter en broder översätta mig till tyska.
(På engelska) För första gången hålls ett Europamöte i Berlin. Redan under den här första kvällen vill vi tacka alla dem som så varmt välkomnar oss, församlingar och en mängd familjer och personer som har öppnat sina dörrar för oss.
Vi vill också särskilt tacka alla dem som har beslutat att ta emot ungdomar, trots att de inte är medlemmar i någon kyrka. Gästfrihet är en av de viktigaste byggstenarna när fred skapas.
Berlin är en stad präglad av mångsidighet, en stad som alltid är vänd mot framtiden men som också bär på minnet av ett smärtsamt förgånget.
Bilden av Jungfru Maria med Jesusbarnet som vi har i varje bönehall gjordes under andra världskriget av en tysk soldat som kämpade vid Stalingrad i Ryssland. För att fira julafton ritade han bilden på baksidan av en militärkarta. Den bilden finns numera här i Berlin, i Gedächtniskirche (sv. Minneskyrkan), kyrkan som lämnades i ruiner som en påminnelse om nazisttiden.
Ville den här soldaten – vi vet att han var protestant – skrika ut sin törst efter liv och fred mitt under krigets mörkaste timmar? Vi vet inte, men vårt djupaste väsen förmår beröras av teckningen, som är känd som ”Stalingradmadonnan”.
1986 kom broder Roger till Östberlin som ett steg på vår ”Pilgrimsfärd för tillit”. Det utfärdades en tillåtelse för att bjuda in till en bön med ungdomar under villkor att inga deltagare kom från Väst. Den tiden är över, och idag är Berlin en symbol för alla dem som runtom i världen går över gränser för att sprida tillit.
Ingen människa, inget samhälle kan leva isolerat, utan tillit. Det är därför som vi med början imorgon kommer att börja utforska nya vägar till tillit.
Att välja tillit innebär inte att bli blind för det onda. Tillit är varken naiv eller enkel; den är ett risktagande.
Vi kan inte våga ta tillitens risk ensamma. Vi behöver stödjas av andra, veta att vi är accepterade och älskade. Sedan kan vi ta våra livs viktiga beslut med större frihet.
De besluten har inte sitt ursprung i rädsla eller i endast känslor utan i övertygelsen att lycka inte går att finna i en mentalitet där alla är för sig själva. Lycka finner vi när vi räknar med solidaritet människor emellan.
Vid jul blev Kristus en av oss och lämnade som ett arv åt oss en ny solidaritet lika stor som hela den mänskliga familjen. Det arvet lämnar oss ett kännbart ansvar.
Med 2012 års brev skulle jag vilja uppmuntra alla som läser det att bli än mer medvetna om solidaritet människor emellan och att till en allt större grad tillämpa den. När vi upplever solidaritet med andra, både med dem som är nära och med dem som är långt borta –- upplevelsen av att höra till varandra, av att bero av varandra -– blir vårt liv meningsfullt.
I en tid när många undrar över vad den verkliga meningen med livet är vill vi, bröder i vår kommunitet, säga det tydligt: den finns i solidariteten med andra och levs ut genom konkret handlande. En sådan solidaritet låter oss skymta att det finns en kärlek bakom oss, och den leder oss att tro på Guds kärlek till varje människa.
Under de här dagarna försöker vi handla i solidaritet. Tillsammans uttrycker vi vår tacksamhet till alla dem som ger sina liv i ödmjukt tjänande i våra familjer, i socialt arbete eller i politiken, genom ett uppdrag i kyrkan och också genom konsten. Ja, vi vill alla vara en av dessa människor och på det sättet finna glädje.