Måndagen den 29 december 2008
För några veckor sen var jag tillsammans med tolv andra bröder i Afrika, och våra hjärtan är fortfarande uppfyllda av vad vi var med om där. Vår kommunitet organiserade tillsammans med kyrkorna i Nairobi i Kenya ett möte för afrikanska unga vuxna.
Omkring 7000 unga från 15 olika afrikanska länder deltog, och dessutom en del unga från andra världsdelar. Vi var lyckliga över att få se «Pilgrimsfärden för tillit» breda ut sig i Afrika.
Genom detta möte ville vi hjälpa till att bygga upp vänskapliga relationer mellan de unga för att hjälpa dem att komma förbi historiens sår och avhjälpa bristen på kontakt mellan olika folk. Det går inte att låtsas som om det som har hänt inte har hänt, men afrikanska ungdomar har upplevt vilken glädje det kan vara att gå över gränser och ta emot varandra med vänlighet.
Det finns många som modigt fortsätter att söka försoning och fred i Afrika, trots alla konflikter som river sönder denna världsdel. Det gäller att hålla ut i hoppet om att dopet i Kristus är starkare än motsättningarna. Det finns kristna som gett sina liv i sin kamp för denna tro.
En dag under mötet i Nairobi hade vi ett samtal med ungdomarna från Rwanda, som var 225 till antalet. En flicka vid namn Clarisse uttalade följande ord som jag vill att ni ska få höra:
Hon sa: «Be dem i Europa att be för Rwandas ungdomar. Hos oss är arbetslösheten ett jätteproblem. Och det finns många som lidit så mycket av folkmordet att de inte längre kan tro på Gud, inte ens tro på livet.»
Bland de ungdomar som kommit från olika länder som drabbats på olika sätt fanns det trots allt glädje. Hur förvånande det än kan vara, så är det så i Afrika, att svårigheterna inte jagar bort glädjen, att allvaret inte hindrar folk från att dansa.
Tisdagen den 30 december
Ljuset som barnen just har tänt har rest en lång väg: lågan har förts hit från den grotta i Betlehem där man tror att Jesus föddes. Under hela mötet ska vi be för Mellanöstern som nu går igenom en så svår period, be att de snart ska få fred.
En biskop från Lettland har berättat att under sovjetstyret i hans land blev både präster och vanliga kyrkomedlemmar ibland dödade för att de hade förkunnat Guds Ord. En präst i Lettland som hette Victor blev en dag arresterad därför att han hade en bibel hemma. Regimens agenter kastade bibeln på golvet och sa till prästen att trampa på den. Men prästen böjde sig ner, la sig på knä och kysste boken. Då blev han dömd till tio års straffarbete i Sibirien.
Det är inte alltid lätt att läsa bibeln, det finns texter som man inte förstår. För att det inte ska bli för svårt är det bra att tänka på två saker. Den första är att hjärtat i bibeln, det är kärleken till Gud och kärleken till sina medmänniskor. Bibeln är historian om Guds trofasthet.
Den andra dörren som kan öppna vägen till Bibeln för oss är denna: Evangeliet säger att Kristus själv är Guds Ord. När vi läser Bibeln är det honom, Kristus, som vi möter. Vi lyssnar till hans röst och får en personlig kontakt med honom.
Onsdagen den 31 december
Under de dagar som vårt möte pågår ställer vi oss följande fråga: Vad ska vi göra för att få bort sanden som delvis täppt till hoppets och glädjens källa i oss? Gäller det inte framför allt att försöka se närvaron av kärlekens Gud i våra liv?
Låt oss öppna vårt hjärta och vårt förnuft på vid gavel för dessa två dimensioner av Guds mysterium: hans närhet och hans transcendens.
Alla har inte förmågan att fatta dessa båda dimensioner. Somliga upplever Gud som nära, de kan nästan känna honom i sitt hjärta. Andra, som moder Teresa, upplever kanske under långa perioder i sitt liv att Gud framför allt är tystnad.
Det viktiga för alla är att följa Jesus tillsammans med andra: han upplevde både Guds stora närhet och, särskilt på korset, Guds tystnad.
Torsdagen den 1 januari 2009
Kyrkofadern Ambrosius sa: «Börja arbetet för fred i ert inre, så att ni själva blir fridfulla och kan förmedla frid och fred till andra». Gud ger oss denna frid men utan att pressa den på oss. Evangeliet berättar om Guds sällsamma sätt att handla gentemot mänskligheten. Han ber var och en att delta i hans arbete för försoning och hjälpa till att skapa en ny öppenhet mellan människor.
På vilket sätt kan vi då engagera oss för något av dessa komplicerade problem som omger oss: fattigdom, orättvisa, hotande konflikter? Handlar det inte om att i första hand gå andra till mötes i all enkelhet? Vi kan gå till de mest utsatta! Vi kan gå på besök hos dem som är lite utanför eller övergivna! Vi kan försöka hitta sätt att visa konkret att Europa är öppet och solidariskt. Vi kan tänka särskilt på invandrare, som finns så nära oss men ändå ibland så långt ifrån oss!
Gör vi detta, så kommer vi att upptäcka att Kristus är på ställen där vi inte väntat oss att finna honom. Han har ju uppstått och finns nu mitt bland människor. Han går före oss på medkänslans väg. Och han förnyar redan jordens ansikte genom sin heliga Ande och gör det möjligt för oss att hoppas på en bättre framtid.
