Börja med en eller två lovsånger som ni väljer ut i förväg.

Psaltarpsalm

Jesus bad med orden i dessa mycket gamla böner som hans folk bevarat. De kristna har ända sedan början upplevt psaltarpsalmerna som en källa. Dessa psalmer för oss in i de troendes gemenskap. Vår glädje och vår sorg, vår tillit till Gud och vår törst och till och med vår ångest finner uttryck i psalmerna.

En eller två personer sjunger eller läser psalmens verser. Alla svarar med ett sjunget halleluja eller någon annan kort fras efter varje vers. Om man sjunger verserna, eventuellt medan de andra tyst nynnar med (versmelodin improviseras över svarsfrasens slutackord, som hålls kvar av församlingen), bör fraserna hållas korta, oftast två versrader; om man läser verserna, kan de få vara längre. Varje bön i den här boken innehåller några valda psaltarverser med texter som är lätta att förstå. Om man vill använda andra psalmer kan man utan vidare välja ut några få verser, dem som är lättast att förstå. Man behöver inte läsa hela psalmen.

Textläsningar

Att läsa Bibeln är att närma sig ”den aldrig sinande källa som låter törstande människor dricka av Gud själv” (kyrkofadern Origenes, 200-talet). Bibeln är ”ett brev från Gud till hans kapelse”,som låter oss ”upptäcka Guds hjärta i Guds ord” (kyrkofadern Gregorius den store, 500-talet).
Traditionellt brukar de som ber regelbundet läsa Bibelns böcker löpande under en längre tid. Här har vi istället valt att ta fram några viktiga texter som inte behöver någon särskild förklaring. Man börjar varje läsning med att säga ”läsning ur...” eller ”Evangelium enligt ...”. Om man läser två texter kan man hämta den första från Gamla testamentet, breven, Apostlagärningarna eller Uppenbarelseboken; den andra är alltid en evangelietext. Mellan de båda texterna sjunger man en meditativ sång.

Före eller efter textläsningen är det fint att välja en sång som handlar om Kristus som vårt ljus. Medan man sjunger, går några barn eller ungdomar fram med ett litet tänt ljus som de använder för att tända ljusen i en särskild lykta eller ljusstake. Det är en symbol som visar att även i det djupaste mörker, i ens eget liv eller i mänsklighetens liv, är Kristi kärlek en eld som aldrig slocknar.

Sång

Tystnad

Alla våra försök att med ord uttrycka en gemenskap med Gud är dömda att misslyckas, oftast rätt omgående. Men längst inne i människans inre ber Kristus själv, genom den Heliga Anden, mer än vi någonsin kan ana eller fatta. Guds röst tystnar aldrig, men Gud tränger sig aldrig på oss, ofta hörs inte hans röst annat än som ett sakta sorlande, en tyst viskning. Att vara stilla inför Gud för att ta emot Guds Ande, redan detta är att be.

Det är ingen idé att söka efter en metod som skulle kunna garantera en inre stillhet; det leder bara till en känsla av tomhet. Om vi istället överlåter tystnaden till Kristus, förtroendefulla som barn, och låter honom be i oss, då kommer vi en dag att möta ett oanat liv längst inne i varje människas inre.

När man ber tillsammans är det bättre att ha en enda lång, tyst stund — fem till tio minuter — än flera korta. Om deltagarna inte är vana vid att tillbringa en stund i tystnad på det här viset, är det viktigt att vid slutet av den föregående sången tydligt tala om: ”Nu fortsätter vi bönen med en stunds tystnad.”

Förbön eller lovprisning

En uppsättning förbönsämnen eller korta fraser, som bärs upp av ett ackord som alla nynnar med i och får sin rytm av ett svar som sjungs gemensamt, kan bli till en ”eldstod” i den gemensamma bönens centrum. Genom förbönen utvidgas vår egen bön till att omfatta hela mänskligheten: åt Gud anförtror vi den glädje och det hopp, den sorg och den ångest som människor känner, särskilt de fattiga och lidande. I lovprisningen håller vi fram allt det som Gud är för oss.

En eller två solister turas om att uttrycka förbönens eller lovprisningens korta fraser, som inleds och delas upp med en kort sjungen fras: Kyrie eleison, Gospodi pomiloi (Herre, förbarma dig); Herre, vi lovsjunger dig. När man gått igenom alla skrivna böneämnen, kan det vara bra att ge deltagarna möjlighet att med egna ord spontant uttrycka vad som rör sig i deras inre. Det är viktigt att dessa böner hålls korta och att de riktar sig till Gud: de ska inte utveckla sig till horisontala dialoger eller så att man tror att man talar till Gud medan man i själva verket försöker få de andra att tycka och tänka som man själv. Varje spontan bön avslutas med samma gemensamt sjungna svar.

Herrens bön

Slutbön

Sånger

När man gått igenom hela ordningen kan bönen förlängas genom att man fortsätter sjunga. En liten grupp stannar kvar hos dem som vill fortsätta be och hjälper dem att hålla sången igång.

De andra kan bjudas in till en stunds samtal i mindre grupper i en angränsande lokal, till exempel om den bibeltext som föreslås i ”bibelmeditationerna”. I Brev från Taizé finns det förslag till ”bibelmeditationer”, det vill säga en stunds tystnad och samtal utifrån den bibeltext man läst bibeltext.