Under de senaste 18 månaderna har vår kommunitet i Taizé varit ute på ett trosäventyr. Vi förberedde en "Samling av Guds folk" som vi kallade "Together" [1] med organisationer, rörelser och gemenskaper från många kristna kyrkor.

En önskan som uttrycktes av broder Alois [2] vid öppnandet av synoden om en synodalitet i den katolska kyrkan, förberedelsen av "Together" ledde oss till att intensifiera vårt lyssnande till andra, söka de gåvor som finns i olika delar av kyrkan, liksom bland människor av god vilja i samhället.

Den ekumeniska bönen ägde rum på Petersplatsen i Rom och samlade över 20 ledare från olika kyrkor, inbjudna av påven Franciskus, samt alla deltagare i det 16:e ordinarie biskopsmötet i den katolska kyrkan. Därtill deltog 18 000 människor i alla åldrar från hela världen, inklusive 4 000 unga vuxna som kom för ett helgprogram och som togs emot av församlingarna i Rom. Samtidigt möttes människor på 222 olika platser över hela världen för att i bön delta i den ekumeniska bönen.

När vi ser tillbaka på den ekumeniska bönen, hur kan vi förstå denna erfarenhet? Hur öppnar den upp för en framtid där kristna vandrar tillsammans?
"Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder" sade Jesus. Är inte alla kristna systrar och bröder, förenade i en gemenskap som fortfarande är ofullkomlig men ändå verklig? Är det inte Kristus som kallar oss och öppnar en väg för oss att gå framåt med honom som medföljare, tillsammans med dem som lever i utkanten av våra samhällen? På denna resa, i en dialog som försonar, vill vi påminnas om att vi behöver varandra, inte för att påtvinga varandra våra åsikter, utan som ett bidrag till fred i den mänskliga familjen [3].

I tacksamhet över denna växande känsla av gemenskap kan vi finna den drivkraft som behövs för att möta dagens utmaningar, t.ex. jordens rop och de polariseringar som splittrar den mänskliga familjen. Låt oss i möten och ömsesidigt lyssnande vandra tillsammans som Guds folk.

Vad innebär det för oss att återupptäcka lyssnandet på andra människor? Är vi redo att förstå de rädslor som kan uppstå snarare än att avfärda dem?
På min väg från Rom till Taizé stannade jag till i Ljubljana, Sloveniens huvudstad och platsen för Taizés 46:e europeiska möte för unga vuxna [4], för att träffa förberedelseteamet bestående av unga volontärer, Taizébröder, Andreassystrar och slovenska vänner. Följande reflektion, på temat "Vandra tillsammans", är till stor del ett resultat av de samtal vi delade under dessa dagar.

Med tacksamhet till mina bröder, samtliga som har bidragit till förberedelserna av detta budskap och alla som kommer att dela denna resa.

Med varmaste hälsningar till er alla,
broder Matthew

I Ljubljana hörde jag någon säga: "I dag är hemlöshet i samhället inte bara en fråga om ett materiellt hem. För många människor är det en inre verklighet. Men sökandet efter inre trygghet kan ibland resultera i tankeprocesser som bara isolerar en ytterligare." Någon annan frågade: "Om vi vandrar tillsammans, hur mycket behöver vi vara överens om innan vi ger oss iväg? Det finns en risk att tomma fraser döljer det faktum att vi helt enkelt respekterar varandra. Men när vi öppnar oss för dialog tar vi en risk." Vart leder dessa frågor oss?

Att lyssna

Att lyssna utgör kärnan i varje dialog. Moses sade till Guds folk: "Shema Yisrael" - "Hör, o mitt folk" - (Femte Mosebok 6:4) och dessa ord gav namn åt deras dagliga bön. Århundraden senare inleder den helige Benedictus av Nursia [5] regeln "Lyssna noga".

Att lyssna är en kärlekshandling och kärnan i alla förtroendefulla relationer. Utan lyssnande kan ingenting växa eller utvecklas. Ingen relation fungerar utan det. När vi lyssnar osjälviskt på varandra ger vi utrymme att vara. Vi gör det möjligt för dem att uttrycka det de behöver uttrycka, ibland till och med det som inte kan sägas med ord.
Och i hjärtat av lyssnandet finns tystnaden [6]. Bibeln ger oss många exempel på detta. Elia möter Gud i tystnadens vänliga bris, snarare än i jordbävningen, vinden och elden (1 Kung 19:11-13). Maria, Marthas syster, sitter vid Jesu fötter och lyssnar till honom (Lukas 10:39) [7]. "Du har lärt mig att lyssna" säger en gammal biblisk bön (Psalm 40:7).

I dag har vi ofta intrycket att den som ropar högst lyckas. Våldet verkar öka på så många platser att vi inte längre vet vart vi ska vända oss. Men Gud är aldrig upphovet till våld [8] och påtvingar aldrig. "Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara." (Psaltaren 85.9)

Är inte vägen framåt att försöka lyssna och förstå den andre? Ett "lyhört sinne" (1 Kung 3:9) gör oss inte fogliga eller hindrar oss från att protestera mot orättvisor, utan ger oss möjlighet att fatta modiga och kreativa beslut, rotade i djupet av vår inre övertygelse, där Gud är närmare oss än vi vågar hoppas...

Att vandra

När vi vandrar genom livet, är vi turister eller pilgrimer? Reser vi bara för att observera från utsidan eller finns det en inre törst djupt inom oss som för oss framåt? Pilgrimen söker mening i varje steg av resan, även utan att se slutpunkten, och känner intuitivt av riktningen. Men en väg utan mål kan lätt resultera i ett planlöst irrande [9].

När detta händer, kommer vi då att minnas hur Jesus sa: "Jag är vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6)? Att vandra med honom innebär att hålla ihop dessa tre realiteter. Jesus i egen hög person är den väg vi går. Vi kan lita på vad han säger och han leder oss in i en fullhet som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Jesus uteslöt ingen från sin resa. Han var rotad i en gemenskap med Gud och delade sitt liv med alla som kom till honom, med rättfärdiga och orättfärdiga människor. Han såg Guds närvaro i dem som befann sig i samhällets periferi, i syndare och utstötta, och även i dem som inte tillhörde hans eget folk. Jesus gav vad han hade, och han tog också emot från dem han mötte. Hans liv utmanades av dem och berikades ofta. Är det inte Jesus, mild och ödmjuk i hjärtat [10], som bjuder in oss på samma väg? Är vi redo att söka ödmjukhetens generositet [11] för att välkomna vad andra kan ge på denna resa? Att färdas tillsammans är kyrkans och samhällets liv. Men trots detta behöver varje person utrymme så att den egna kreativiteten och idéerna kan komma till uttryck. Men dessa uttrymmen ges för att delas, för att bygga upp vårt liv tillsammans i kyrkan, i den mänskliga familjen. Strängarna på en gitarr ligger sida vid sida men det är när de spelas tillsammans som de ger ifrån sig ett vackert ljud...

Att vara tillsammans med andra

Det är inte alltid lätt att vara tillsammans med andra. Var och en av oss bär på sår. Ibland har vi sårat varandra. Att vara med människor är att lyssna på dem. Att ge dem tid och utrymme så att de kan berätta sin historia för oss [12]. Att lyssna innebär att acceptera dem i deras olikheter. Vi kanske inte håller med eller till och med har en annan världsbild. Men det förbluffande är att när vi lyssnar, när vi låter dem berätta sin historia, upptäcker vi oftast vår gemensamma mänsklighet. Skillnaderna är inte så stora som vi trodde. Enhet i mångfald är verkligen möjligt [13]. Och kanske kommer de av oss som längtar efter att vara Jesu efterföljare att bli förvånade över att upptäcka att det redan finns en enhet i Gud och i Kristus (Joh 17:21-23) som överträffar våra förväntningar. Men när andra berättar för oss hur de är sårade, eller till och med hur vi har sårat dem, kommer vi då att våga ta deras ord till hjärtat? Vi kan så lätt falla in i självförsvarsmekanismer. Och vi slutar lyssna, vi försöker skydda oss själva eller vår ståndpunkt. Innebär inte medkänsla i hjärtat att vara redo att ta den andres lidande på allvar? Att lida tillsammans kanske ibland kan öppna upp en väg där vi kan vara tillsammans, även om vi inte kan lämna lidandet bakom oss [14].

Ibland måste vi acceptera att ta ett steg tillbaka. I dessa stunder kan vi anförtro oss åt den helige Ande och be honom lära oss det vi behöver veta [15]. Det innebär att vara ödmjuk nog att inte vilja föra fram våra egna ideal utan att välkomna det som den andra personen delar med oss [16].

Och vi behöver aldrig överge hoppet [17]. Aposteln Paulus, överväldigad av den uppståndne Jesus oändliga kärlek efter att först ha kämpat mot honom, försäkrar oss att Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den helige Ande som har getts till oss (Rom 5:5). Vi kan lita på denna vänliga närvaro även när vi inte känner den. Kommer inte tilliten då att återfödas inom oss, hur bräcklig den än må vara, och ge oss precis tillräckligt med ljus så att vi kan ta nästa steg tillsammans med Gud och med de människor som anförtrotts oss?

Förbli med Gud, förbli med andra

Resan tar tid - till och med en hel livstid - precis som lyssnandet tar tid så att relationerna kan växa. Kanske är det här som tålmodig uthållighet och trofasthet kommer in i bilden. Att vandra med andra, att vandra med Gud. För många av oss är dessa verkligheter oskiljaktiga. Vi behöver båda [18].

Liksom grenarna som växer från vinstocken inbjuder Jesus oss att förbli i honom så som han förblir i oss (se Joh 15). Att förbli innebär att vara del av något som varar över tid. Vad som begärs av oss är inte bara ett åtagande för ett ögonblick, utan att förbli i honom under hela vårt liv. Endast genom att förbli kan vi fortsätta att växa och bära frukt. Vad är det för frukt? Jesus fortsätter med att säga: "Älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för dem han älskar". Att vandra på denna väg innebär att ta risken att ge upp allt för att följa Jesus, så att vi i all frihet kan älska ända till slutet. Evangelisk kärlek är inte bara tillgivenhet, utan också att vi ger oss själva till andra. Detta är vår livsvandring genom vilken vi går från att vara tjänare till att bli Kristi vänner. Frukt bärs genom liv som levs fullt ut. Den växer naturligt när vi förblir i Kristus och lever av hans liv, precis som grenarna får liv från vinstocken. Det finns en fullkomlig glädje att upptäcka när vi antar evangeliets utmaning. Är vi redo för detta?

Att vandra tillsammans i dagens värld

Inför dagens utmaningar och vår egen bräcklighet, som vi nämnde tidigare, känner sig vissa människor ibland hemlösa. Vi ser Guds sårade skapelse, som vår sårade mänskliga familj är en del av. Lidande kan föras vidare genom generationer hos folk som har utnyttjats och förödmjukats. Vi känner till familjer som slits isär av konflikter och krig. Vi inser också att liv har skadats av människor som bekänner sig till Kristi namn i kyrkan och även i vår kommunitet i Taizé [19].

Men finns det inte en uppmaning att möta dessa utmaningar tillsammans? Ett afrikanskt talesätt lyder: "Det som får en lång resa att verka kort är när vi går tillsammans." I den "stora migrationen" av vilda djur mellan Serengeti och Masai Mara måste de yngre kalvarna förlita sig på de vuxnas styrka för att korsa floden och ta sig upp på stranden. Och även för oss finns det tillfällen då vi behöver bli burna. Eller lära oss att acceptera att bli burna...
Och när vi möter sådana utmaningar tillsammans kan vi få uppleva en gränsöverskridande skönhet, som hjälper oss att upptäcka den gnista som får oss att ge oss av med ny livskraft [20].

På dagen för Jesu uppståndelse vände två av hans vänner ryggen åt Jerusalem, där han hade dödats (Luk 24:13-35). Men medan de promenerade anslöt sig en främling till dem. När han senare satte sig till bords med dem förstod de att det de upplevde var Jesus. Främlingar kan hjälpa oss att urskilja Kristi närvaro och än en gång förstå att han alltid är med oss. "Var inte rädda", viskar han i våra hjärtan, "jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:20). Kommer vi att lyssna till detta löfte? Likt jästen som blandas i mjölet (Matt 13:33), även om vi är fattiga och kanske känner oss små, kommer vi att våga ge oss av igen, inte ensamma utan ömsesidigt berikade, när vi vandrar tillsammans?