Jag vill börja med att citera något som broder Roger, grundaren av Taizé, skrev i sitt sista brev till ungdomar före sin död 2005, med titeln ”En framtid av fred”:
"Bönen tar oss inte bort från världens bekymmer. Tvärtom, ingenting är mer ansvarsfullt än att be: ju mer vi lever en enkel och ödmjuk bön, desto mer leds vi till kärlek och att uttrycka den genom våra liv."
Och så skrev den ortodoxe teologen Olivier Clément följande ord i sin bok Taizé, ”A Meaning to Life”:
"Det är kopplingen mellan en djup andlig erfarenhet och en kreativ öppenhet mot världen som är kärnan i de möten som hålls i Taizé, som under många år har baserats på temat ’inre liv och mänsklig solidaritet’. Och det är denna version av kristendom vi bör sträva efter, för ju mer vi blir bönens människor, desto mer blir vi ansvarstagande människor.
”Bönen befriar oss inte från världens uppgifter, utan gör oss ännu mer ansvarsfulla. Ingenting är mer ansvarsfullt än att be. Vi måste verkligen förstå detta och få unga människor att förstå det. Bön är inte underhållning, det är inte en sorts söndagsdrog, utan den engagerar oss i Faderns mysterium, i den Helige Andes kraft, kring ett ansikte som uppenbarar varje ansikte för oss och som i slutändan gör oss till tjänare åt varje ansikte vi möter."
Jag drar mig från att utveckla detta tema vidare på ett teoretiskt sätt. Det finns en risk att man faller in i välmenande ord som är svåra att förena med de erfarenheter hos människor som befinner sig i situationer där de hotas av hat. Man frestas att föreslå enkla lösningar, som är balsam för stunden, men som i det långa loppet riskerar att öka känslan av att vara bortglömd och övergiven, av att behöva kämpa ensam mot en fiende som inbjuder till hat.
Därför vill jag bjuda in er att lyssna till några av de vittnen som jag har mött i Taizé och på andra håll under de senaste månaderna. Med Olivier Cléments ord ”engagerar bönen oss i Faderns mysterium, i den Helige Andes kraft, kring ett ansikte som uppenbarar varje ansikte för oss och som i slutändan gör oss till tjänare av varje ansikte”. Låt oss försöka upptäcka dessa ansikten som Guds ansikte uppenbarar för oss.
Under ett besök i Ukraina tillsammans med två av mina bröder i maj berättade den grekisk-katolska kyrkans ärkebiskop, Sviatoslav Chevtchouk, inför sin biskopskonferens i Zarvanytsias helgedom: ”Bönen öppnar upp ett utrymme som möjliggör helande.”
Jag blev mycket tagen av detta delande. Det kommer från en man som ständigt konfronteras med sitt folks smärta, och han ser att det är i det inre livet som en sårad person återuppbygger sig själv. Det är en process som inte nödvändigtvis ger omedelbara resultat, men som tillsammans med andra medel, öppnar dörren till att övervinna det som har skadat oss.
För människor som inte kan be hjälper bara vetskapen om att det finns andra som ber för dem att övervinna de hinder som kriget utgör. En vän från Ukraina som vi också besökte i maj skrev:
"Jag är 32 år. En tredjedel av mitt liv har ägnats åt dagliga samtal, tankar och böner om det rysk-ukrainska kriget. Tio år av mitt liv. Ibland tror jag att mitt hjärta är lika stort som en planet: det finns så mycket smärta från förlusterna, men ännu mer hopp om ett fritt Ukraina. Snälla, be för oss. Be för vår frihet."
I somras i Taizé delade en ung asiatisk kvinna med sig av följande ord till oss:
”Sedan tre år tillbaka har många konflikter blossat upp i landet. Tusentals hus har bränts ned och människor har dödats. Antalet internflyktingar har ökat avsevärt, liksom antalet offer för landminor och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det finns fortfarande många människor som är försvarslösa och som inte kan nås av humanitär hjälp.
Jag arbetar på Caritas för att hjälpa de här människorna. Jag besöker dem då och då med medlemmar av mitt team och jag lyssnar på deras berättelser. Jag (...) kan inte tillgodose alla deras behov. Men det faktum att jag är med dem och lyssnar på dem med mitt djupaste hjärta tröstar dem, får dem att känna sig trygga. Det skapar ett lugn hos dem.
Jag har aldrig bett någon om något eftersom Gud gav mig allt jag behöver i överflöd innan jag bad om det. Jag hade en bra utbildning, fick ett bra jobb, jag hjälper människor som behöver hjälp och det finns människor som beundrar mig och vill vara som jag. Vad har jag att klaga på? Jag är välsignad! Ja, jag är välsignad.
Gud har aldrig övergivit sitt folk och han håller alltid sina löften. Han finns alltid där för var och en av oss när vi behöver honom.
Be för landet och min egen stad där det för närvarande pågår en konflikt för och där många människor har flyttat till andra städer där de tror att de är säkra, men min familj är fortfarande kvar i staden.”
Hur kommer det sig att denna unga kvinna kan ha ett så glatt hjärta och inte sjunka ner i hat? Det beror till stor del på att andras och hennes egen bön för henne framåt och öppnar henne för hennes folk, så att hon kan hjälpa dem på ett praktiskt sätt i det rådande krigstillståndet.
Bönen gör att vi kan stå stadigt inför de mest komplicerade situationer. Det är ett sätt att stoppa vågorna av modlöshet när allt verkar ovisst. En palestinsk mamma som för närvarande befinner sig i Frankrike, men vars familj finns i Gaza, skrev till oss:
"Kärleken som bär den sårade, den bräckliga, ger ny styrka. Det får mig att tänka på den förlamade mannen som bärs av sina vänner och deras tro. Bön är också ett sätt att göra motstånd, och det är viktigt för mig.
Men jag är också en människa: efter nyheten om mordet på två av mina familjemedlemmar överväldigades jag av ilska, jag skrek, jag grät... När jag kom till sans visste jag att Gud finns där med lidande och förtvivlan, och att han bär oss. Hans kärlek lindrar detta lidande som han arbetar med i min bön. Jag är övertygad om det. Han är med dem, allihop."
I somras, när vi besökte Taizé, berättade en palestinsk kvinna för oss: ”Varje morgon ber jag för att finna styrkan att älska i stället för att hata.” Hennes ord är som en lampa på vägen för oss.
Den 7 mars i år gjorde vi en 34 km lång vandring för fred mellan Taizé och staden Givry. Avståndet från Gaza till Rafah är 33 km. De 33 km påminner oss också om de 33 år som Jesus levde på jorden innan han gav sitt liv för alla, för att bli vår fred och förstöra det hat som skilde folk åt (Ef 2:13-14), och vi påmindes om att det i den talmudiska traditionen finns 36 rättfärdiga människor i varje generation som är dolda och som inte ens vet att de är bland de rättfärdiga. Världen är beroende av dem. Vår vandring närmade sig detta antal.
Vi ville också påminna oss själva om att Taizé föddes under kriget och att de första åren formade gemenskapen, med broder Roger som välkomnade flyktingar, varav några var judar, och med kontakt med krigsfångar efter befrielsen. Vår vandring gick över den gräns som 1940-1942 skiljde den fria zonen från den ockuperade zonen i Frankrike.
Fyra stopp för att lyssna till vittnesmål och be gjorde det möjligt för oss att komma nära dem som lider i Gaza och på Västbanken, den israeliska gisslan och deras familjer, folket i Myanmar, offren för kriget i Sudan och dem i Ukraina som kämpar för sin existens. En förbön hjälpte oss också att be för dem som under auktoritära regimer aktivt arbetar för rättvisa och fred.
Varje deltagare i vandringen fick i början av vandringen en sten med namnet på en person som lever i en konfliktzon. Vi uppmanades att bära denna person med oss under vandringen och att be för dem. Detta åtagande skulle också fortsätta efter vandringen. Vandringen inleddes med denna bön som jag vill avsluta med:
"Du Gud som är trofast, vår pilgrimsgud, du går alltid före oss. Var närvarande med oss alla under hela denna dag, när vi ger oss ut på vår resa genom att gå, be eller tänka. Var vi än befinner oss, på vägen, i kyrkorna eller på de platser där vi bor, är det du som talar till oss genom de vittnesbörd vi hör. Öppna våra hjärtan för att höra ropen från de oskyldiga som lider av det krig som drabbar dem. Sänd din Helige Ande att följa oss och påminna oss om att det är din Son, Jesus Kristus, som är vår frid. Genom honom välsignar du oss alltid. Gör oss till fredens pilgrimer."