Det som tycktes vara självklart i den judiska traditionen och i Nya Testamentet skapar svårigheter i vår tid av stark individualism. Tvärtemot den moderna känslan av ”var och en för sig” betraktades varje människa som representativ för mänskligheten. En mänsklighet betraktad som en enhet, inte på ett abstrakt sätt utan som en högre andlig verklighet. Detta är svårt i dag att föreställa oss.
Men vi har verkligen erfarenheter av nära mänsklig solidaritet, av djup gemenskap, där vi känner att hela mänskligheten är en och att varje människa kan avbilda denna mänsklighet. Tänk på hur det påverkar oss i vårt inre när vi får veta att någon erbjuder sig dö i en annans ställe. Tänk på hur många män och kvinnor som inte tvekar att riskera sina liv för en annans skull, eller som helt enkelt ger sina liv i tjänst, som om det livet tillhörde andra. Eller tänk på en situation då en person led och detta lidande påverkade oss som om det var vårt eget. I sådana situationer misstänker man att mänskligheten inte bara är begränsad till en slumpmässig plats för individer, utan att den strävar mot en enhet representerad av varje enskild individ. Det var i denna betydelse som Broder Roger ville tala om den ”mänskliga familjen”.
I detta perspektiv måste Jesus själv, på ett unikt och absolut sätt, bli bekänd som Mannen par excellence, något som Pilatus uttryckte bättre än han förstod, när han sade: ”Här är mannen” (Joh 19:5). Ett sådant uttryck måste oundvikligen förstås på två sätt: ”här är mannen som ni fört fram till mig” och ”här är bilden av Människan, så som Skaparen planerade honom från evig tid, den sanna representanten för varje mänsklig varelse i Guds ögon”.
Vi kan sannerligen inte förstå skälet för Inkarnationen och Kristi lidande om vi inte erkänner honom som Guds Son som blir broder till var och en av oss. Vår broder och tom. vår representant inför Gud – eller rättare sagt: min nästan personliga närvaro inför Gud. Vi kan säga att Kristus tar vår plats, för att leva inför Gud ett mänskligt liv vilket svarar perfekt till kärleken från hans Fader, och han tar på sig i vårt ställe dödens förbannelse. Men paradoxalt nog tar han vår plats utan att ta den från oss, utan snarare ger han oss vår verkliga plats.
Genom sin mänskliga födelse tar han mitt liv till sig för att ge mig en del av sitt liv – i sitt jordeliv som han levde i frihet och lydnad i sitt smärtsamma och segrande kors; i sitt eviga liv. Så stor är livets gåva han ger oss, inför plågan av sin död, att han vänder den till välsignelse för sig själv och för oss.
broder Pierre-Yves
