”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” (Matt. 5:7). Jesus lovar ingenting annat åt de barmhärtiga än det som de redan lever enligt – barmhärtighet. I de övriga saligprisningarna innehåller löftet något mera, leder vidare: de som sörjer ska bli tröstade; de renhjärtade ska se Gud. Men vad mer skulle Gud kunna ge de barmhärtiga? Barmhärtighet är Guds och människors fullhet. De barmhärtiga lever redan Guds eget liv.
”Barmhärtighet” är ett gammalt ord. Under loppet av sin långa historia har det fått en mycket rik betydelse. På grekiska, Nya Testamentets språk, är ordet för barmhärtighet eleos. Detta ord är välbekant för oss från bönen Kyrie eleison, som är ett rop om Herrens barmhärtighet. Eleos är den vanliga översättningen i den grekiska versionen av Nya Testamentet för det hebreiska ordet hesed. Hesed är ett av de vackraste orden i Bibeln. Det översätts ofta helt enkelt med ”kärlek”.
Hesed, barmhärtighet eller kärlek, ingår i förbundets vokabulär. Från Guds sida står det för en orubblig kärlek, en som kan hålla en relation levande i evighet, oavsett vad som händer: ”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas” (Jes. 54:10). Men eftersom Guds förbund med sitt folk från början är en historia med brutna löften och nya begynnelser (2 Mos. 32-34), är det tydligt att en sådan villkorslös kärlek inbegriper förlåtelse; den måste med nödvändighet vara barmhärtig.
Eleos används också för att översätta ett annat hebreiskt ord, rachamim. Detta används ofta tillsammans med hesed, men är mera känslomässigt laddat. Det betyder bokstavligen inälvorna, magen; det är en pluralform av rechem, livmoder. Barmhärtighet eller medlidande är här en kärlek som känns, en mors djupa kärlek till sitt lilla barn (Jes. 49:15), en fars ömhet för sin avkomma (Ps. 103:13), en innerlig kärlek mellan bröder och systrar (1 Mos. 43:30).
Barmhärtighet i den bibliska betydelsen är mycket mer än bara en aspekt av Guds kärlek. Barmhärtighet är i någon mening Guds egen existens. Gud säger sitt namn tre gånger till Mose. Första gången säger han ”Jag är den jag är” (2 Mos. 3:14). Den andra gången: ”Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot” (2 Mos. 33:19). Rytmen i frasen är densamma, men nåd och barmhärtighet ersätter ’att vara’. Att vara den han är betyder för Gud att vara nådig och barmhärtig. Detta bekräftas av det tredje tillkännagivandet av det gudomliga namnet: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos. 34:6).
Denna senaste formel togs upp av profeterna och i Psaltaren, speciellt i Ps. 103:8. I mittpartiet (versarna 11-13) förundrar sig denna psalm över det ofattbara omfånget av Guds barmhärtighet: ”Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd…”; nåden är alltså Guds upphöjdhet, hans transcendens. Men den är också Guds mänsklighet, om vi kan uttrycka det så: ”Som en far visar ömhet mot barnen…”. Den är så transcendent och samtidigt så nära att den har förmågan att ta bort allt det onda: ”Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd”.
Barmhärtighet är det mest gudomliga hos Gud, men också det mest storslagna hos människorna. ”…och kröner mig med nåd och barmhärtighet”, står det i Ps. 103. Denna vers bör läsas i ljuset av en annan vers i Ps. 8, där det står att Gud kröner människan ”med ära och härlighet”. Människorna, skapade till Guds avbilder, är kallade att ta del av Guds härlighet och skönhet. Men det är trofast kärlek och barmhärtighet som gör oss i stånd att i sanning delta i Guds eget liv.
Jesus ord ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (Luk. 6:36) ger ett eko av det gamla budet ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:2). Jesus gav Guds helighet barmhärtighetens ansikte. Barmhärtighet är den renaste återspeglingen av Gud i en människas liv. ”Genom barmhärtighet mot din nästa liknar du Gud” (S:t Basileios den store). Barmhärtighet är Guds mänsklighet. Den är också människans gudomliga framtid.
