Bland de många lärjungar som följde honom utsåg Jesus tolv som skulle stå honom närmast, och som skulle dela och fullfölja hans uppdrag. Han tog mycket allvarligt på bildandet av denna grupp på tolv apostlar och bad under en hel natt i förväg.
Men i ett givet ögonblick insåg Jesus att en av de tolv, Judas, hade svängt i sin övertygelse. Jesus förstod att Judas i sitt inre höll på att frigöra sig från honom och att han till och med skulle ”överlämna” honom, som evangelierna uttrycker det. Enligt Johannesevangeliet förstod Jesus vad som höll på att hända redan i Galileen, långt före händelserna i Jerusalem som skulle föra honom till korset (Joh 6: 70-71). Varför skickade han då inte bort Judas utan behöll honom i sin närmaste krets ända till slutet?
Ett av de ord som Jesus använder när han talar om skapandet av gruppen med tolv apostlar ger oss en ledtråd. ”Har jag inte själv valt ut er tolv?” (Joh 6:70, se även 13:18). Verbet att utvälja är ett nyckelord i den bibliska historien. Gud utvalde Abraham, och utvalde sedan Israel att bli det utvalda folket. Det är Guds val eller utkorelse som är grunden för Guds folk, förbundets folk. Det som gör förbundet oupplösligt är att Gud väljer att älska Abraham och hans avkomlingar i evighet. Aposteln Paulus skulle komma att yttra sig om detta: ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse”.(Rom 11:29)
Eftersom Jesus utvalde de tolv på samma sätt som Gud utvalde sitt folk, kunde han inte skicka bort Judas, även när han insåg att denne skulle förråda honom. Han visste att han skulle älska honom ända till slutet, för att visa att Guds utväljande var oåterkalleligt. Profeterna, i synnerhet Hosea och Jeremia talade i namn av en Gud som var sargad och förödmjukad av sitt folks svek, men som ändå aldrig upphörde att älska dem med evig kärlek. Jesus ville inte – och kunde inte heller – göra mindre än så. När han förödmjukades av sveket från en av sina närmaste upphörde han ändå inte att visa honom sin kärlek. Genom att ödmjuka sig inför sina lärjungar för att tvätta deras fötter gjorde han sig till allas tjänare, även Judas. Och det var med Judas särskilt som han delade brödet, ett stycke brinnande kärlek som lärjungen tog med sig ut i sin mörka natt (Joh 13:21-30).
Om han ville vara trofast mot sin Fader – mot den Gud som utvalde Abraham och Israel, mot profeternas Gud – kunde Jesus inte göra annat än att behålla Judas vid sin sida intill slutet. Han älskade Judas även när mörkret hade fått honom helt i sitt våld. ”Ljuset lyser i mörkret” (Joh 1:5). Evangeliet säger att Jesus ”förhärligades” i det ögonblick som han gav sin kärlek till Judas, när han älskade honom gränslöst och utan att vinna något (Joh 13:31). I hatets och förbittringens mörka natt uppenbarade Jesus Guds kärleks ofattbara strålglans.
Varför är evangelierna så tystlåtna när det gäller Judas motiv?
Det är förvånande att de första kristna inte höll tyst med att det var en av de tolv apostlarna som överlämnade Jesus till de fientliga makthavarna. För detta faktum kastar en skugga av tvivel över Jesus egen person: gjorde han ett misstag när han valde en av sina följeslagare? Men det är lika förvånande att evangelierna knappast säger någonting alls om Judas motiv. Blev han besviken när han insåg att Jesus inte var en Messias med politisk frigörelse på programmet? Trodde han att han agerade i folkets intresse när han satte stopp för Jesus bana? Några har antagit att han drevs av en belöning som lockbete; andra att han handlade av kärlek, för att hjälpa Jesus att ge sitt liv . . .
I evangelierna finns det bara två indikationer när det gäller skälen till Judas handlande. En av den nämner djävulen. ”. . . och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus.”(Joh 13:2) Men detta gör bara att mysteriet tätnar. Djävulen, eller Satan, är den som motarbetar, kritiserar eller förtalar. Jesus märkte förbittringen som hade fötts i Judas hjärta och som rotat sig där utan återvändo. Men om varför: inte ett ord, inte ens en antydan.
Den andra indikationen är hänvisningen till de heliga Skrifterna. Angående Judas förräderi säger Jesus ”men skriftens ord måste uppfyllas: Den som äter mitt bröd har lyft sin häl mot mig.” (Ps 41:10, citerat i Joh 13:18). Det är viktigt att rätt förstå meningen med dessa hänvisningar till Skrifterna i evangelierna. De är inte ett slags manus där varje skådespelares roll är nedskriven i förväg. Var och en som noga läser Bibeln vet mycket väl i vilken utsträckning den erbjuder valmöjligheter och ställer alla inför ett ansvar.
När Jesus citerar psaltarversen ”Den som äter mitt bröd har lyft sin häl mot mig” (Ps 41:10) påstår han inte att Judas inte kunde handla på något annat sätt, utan snarare att Gud är huvudaktören i vad som spelas upp. Där finns förräderiets drama, och samtidigt är det Gud som agerar. För om Skriften blir uppfylld genom Judas, så betyder det att Guds avsikter blir utförda på ett hemlighetsfullt sätt. Guds ord utför hans uppdrag. (Jes 55:10-11). Hänvisningen till Skrifterna gör oss i stånd att tro på Gud även i natten, även när det som händer är obegripligt.
Om Judas hat och förbittring förblir obegripliga, så är Jesus kärlek ”intill änden” ännu längre bortom allt förstånd. Evangelierna är tystlåtna angående Judas motiv, för de är inte ute för att stilla vår nyfikenhet, utan hellre leda oss till tro. De sprider inte ljus över den mörkrets avgrund som Judasdramat utgör; de uppenbarar Guds kärleks ofattbara och omätbara djup.