I Brev från Cochabamba hänvisas i en not till ord skrivna av Irenaeus av Lyon: ”Vår Herre Jesus Kristus blev som vi, genom sin transcendenta kärlek, så att kan skulle få oss att bli så som han själv är.” Irenaeus personlighet fascinerar oss speciellt som han leder oss så nära de allra första Kristus-troende. Han föddes på 100-talet, och växte upp i staden Smyrna, på Turkiets västkust, där han lyssnade till den åldrige biskopen Polykarpus undervisning. Polykarpus hade i sin tur undervisats av aposteln Johannes. Irenaeus blev senare den andra biskopen i Lyon, i Frankrike, inte så långt från Taizé.
Irenaeus var en av de första lärarna i kyrkan som gav sina tankar systematisk form. Hans viktigaste text som finns kvar, de fem böckerna Mot kätterierna, är svårlästa. Ändå kan vi känna att han ville betona tankar som är viktiga för oss också. Kärnan i hans tro var övertygelsen att den osynlige, okände Guden, som skapat allting, så älskade mänskligheten att han blev människa som vi. Genom att bli människan Jesus ville Gud dela med varje individ sitt eget eviga liv, så att vår bräckliga, motsägelsefulla mänskliga natur inte skulle gå under eller krossas, utan tvärtom bli fullt utvecklad. Allt det vi är var planerat från början att bli en fullhet mycket större än vi kan föreställa oss, i och genom gemenskapen med Gud.
Irenaeus skrev en mycket märkvärdig mening, som ofta citeras: ”Livet i människan är Guds härlighet; människans liv är åsynen av Gud.” En annan översättning säger: ”Guds härlighet är en levande människa; och människans liv är att betrakta Gud” (Mot Kätterierna, bok 4, 20:7). Det som är så lockande i Irenaeus författarskap är denna föreställning om ”livet”, för varje människa vill väl verkligen vara helt levande och upptäcka sätt att leva än mer fullkomligt och rikt. Om så många idag talar om ”alienation” och ”det absurda” så är det just för att man är medveten om att något väsentligt i livet saknas, något vi ska söka bortom eller snarare i stället för den omedelbara tillfredsställelsen i dagens konsumtionsinriktade samhällen. Vi erbjuds ett liv som helt enkelt är den kärlek som Gud längtar efter att dela med alla; som broder Roger ofta sa: ”Gud kan bara ge sin kärlek.”
För Gud, liksom för oss, är kärleken att ge av sig själv. För Irenaeus var det därför Julen som var nyckeln till meningen med livet, men inte bara den vackra berättelsen om en baby som föds: ”Det var för detta syfte som Guds Ord blev människa, och han som var Guds Son blev Människosonen: det var för att människan som blivit ett med Ordet och adopterats, skulle bli Guds son” (Mot Kätterierna, Bok 3, 19:1). Det låter naturligtvis helt omöjligt. Varje definition av ordet ”Gud” måste till slut markera att Gud är fullständigt annorlunda allt som vi kan föreställa oss. Likaså, varje definition av vad det är att vara människa kommer nästan med säkerhet att betona våra begränsningar, vår bräcklighet och vår dödlighet, som utmanar allt sökande efter en yttersta livsmening.
Till grund för Irenaeus tänkande ligger det mycket enkla och ytterst förbluffande påståendet som står i början på S. Johannes Evangelium: ”Och Ordet blev människa.” Eller som Irenaeus säger det: ”Den enda sanna och fasta Läraren, Guds Ord, vår Herre Jesus Kristus, genom sin transcendenta kärlek, blev det vi är, för att han skulle få oss att bli som han själv är” (Mot Kätterierna, Bok 5, förordet). De första kristna hade en mycket klar uppfattning om hur allting hänger samman. Som människor är vi ett med hela den materiella världen. Allt som existerar är skapat och upprätthålls av Guds kärlek, alltings skapare. Överbryggandet av den oerhörda klyftan mellan Gud och det fysiska kosmos, och att dra in människor i ett liv som hans, var ingen slumpmässig efterrationalisering; det hade varit den gudomliga Kärlekens plan och avsikt från början. Vi är älskade som vi är, och för det vi kan bli genom gemenskapen som Gud erbjuder. När vi tar del av ljuset från Guds eviga kärlek upptäcker vi att vi alla sannerligen är gjorda för ett liv som vi aldrig kunde föreställa oss.
