Tystnad och bön
Om vi tar den äldsta bönboken som vägledning, bibelns psaltare, kan vi urskilja två sätt att be. En är klagosång och ett rop på hjälp. Den andra är en tacksägelse och lovprisning till Gud. På en mer dold nivå finns det en tredje typ av bön, utan uttalad bön om att få något och utan tydlig lovsång. I psalm 131 till exempel, finns inget annat än stillhet och tillit: Jag har lugnat och stillat min själ,…hoppas på Herren, nu och för evigt.
Ibland blir bönen stilla och tyst. En fridfull gemenskap med Gud kan ske utan ord.
Jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn. Som det nöjda barnet, som har slutat gråta och är i sin moders armar, så kan jag ha lugnat och stillat min själ i Guds närvaro. Då behöver bönen inte längre några ord, kanske inte ens tankar.
Hur är det möjligt att uppnå inre stillhet? Ibland är vi uppenbarligen tysta, och ändå har vi stora diskussioner inombords, kamper med tänkbara motparter, eller med oss själva. Att lugna våra själar kräver en slags enkelhet: Jag ägnar mig inte åt stora ting, åt det som övergår mitt förstånd. Tystnad innebär att inse att man inte kan komma så långt genom att tänka på sina bekymmer. Tystnad innebär ett överlämnande åt Gud av sådant som ligger bortom min förmåga. En stunds tystnad, även om den är väldigt kort, är som en hållplats, en sabbatsvila, ett stillestånd för bekymmer.
Tumultet i våra tankar kan jämföras med den storm som slog till mot lärjungarnas båt på den Galileiska sjön, medan Jesus låg och sov. Precis som de, kan vi vara hjälplösa, fulla av oro och inte lyckas lugna ner oss själva. Men för Kristus är det möjligt att komma oss till undsättning i alla fall. Som han hutade åt vinden ute på sjön och det blev alldeles lugnt, så kan han också lugna vårt hjärta, när det är uppfyllt med oro och bekymmer (Mark 4).
I vår tystnad hoppas vi och förtröstar på Gud. I en av psalmerna kan man läsa att tystnaden även är en form av lovprisning. Vi är vana att läsa början på psalm 65: Lovsång tillkommer dig, o Gud. Denna översättning följer den grekiska texten, men den hebreiska texten, som de flesta översättningar följer, lyder: Tystnad/stillhet är lovsång till dig. När ord och tankar kommer till ett slut blir Gud prisad i stilla förundran och tillbedjan.
Guds Ord: Åska och tystnad
Vid Sinai talade Gud till Mose och israeliterna. Det började åska och blixtra och det hördes en kraftig hornstöt som blev allt starkare. Detta föregick och följde Guds Ord (2 Mosebok 19). Århundraden senare återvände profeten Elia till samma Guds berg. Där upplevde han storm och jordbävning och eld, som hans förfäder hade gjort, och han var redo att höra Guds tal ur åskan. Men Gud fanns inte i något av dessa bekanta mäktiga fenomen. När allt oljudet var över, hörde Elia ett stilla sus, och Gud talade till honom. (1 Kung 19)
Talar Gud med hög stämma eller i ett tyst andetag? Ska vi ta som exempel de människor som samlades vid Sinai eller profeten Elia? Det kan vara fel att tänka bara på dessa två alternativ. De skrämmande fenomen som är relaterade till gåvan av de tio budorden visar hur seriösa dessa är. Att bevara dem eller avvisa dem är en fråga om liv eller död. Men om man ser ett barn springa rakt mot en passerande bil är det rätt att skrika så högt som möjligt. I liknande situationer, när profeter frambär Guds ord, talar de så kraftigt att det får öronen att ringa.
Höga ljud gör sig verkligen hörda av sig själva; de är imponerande. Men vi vet också att de knappt når in i hjärtat. De är inte välkomna, de väcker snarare vårt motstånd. Elias erfarenhet visar att Gud inte vill imponera, utan vill bli förstådd och accepterad. Gud väljer ett stilla sus för att göra sig hörd. Detta är en paradox:
Gud är tyst men talar ändå
När Guds ord blir ett stilla sus, påverkar det oss mer än någonsin så att vi förändrar våra hjärtan. Den kraftiga stormen på berget Sinai splittrade klippor, men Guds stilla ord kan verka och öppna till och med ett mänskligt stenhjärta. För Elia själv var det antagligen mer skrämmande med tystnaden än med stormen och åskan. Guds högljudda och mäktiga manifestationer var antagligen på sätt och vis mer bekanta för honom. Guds tystnad är förbryllande och väldigt olik allt vad Elia kände till sen innan.
Stillhet gör oss redo att möta Gud på nytt. I stillheten kan Guds ord nå även vårt hjärtas mest undangömda hörn. Det visar sig vara skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande (Heb 4:12). Då slutar vi gömma oss för Gud, och Kristus ljus kan nå oss och läka och omvandla oss, även det som vi upplever som mest skamligt.
Stillhet och kärlek
Jesus säger: Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er (Joh 15:12). Vi behöver stillhet för att kunna ta emot dessa ord och kunna använda dem i praktiken. När vi är oroliga och rastlösa, har vi så många orsaker till att inte förlåta och vi har svårt för att älska. Men när vi har lugnat och stillat vår själ, bleknar dessa ursäkter för oss. Kanske vi ibland undviker stillhet och tystnad och föredrar i stället ljud, ord eller oljud, eftersom den inre stillheten kan vara vansklig: Den gör oss tomma och fattiga, löser upp bitterhet och uppror och leder oss till att ge av oss själva. När vi är stilla och fattiga överväldigas vårt hjärta av den Heliga Anden och blir fyllt av ovillkorlig kärlek. Stillheten är en enkel och säker väg som leder oss till att älska.