31.10.11

Det är en glädje för oss här i Taizé att den här veckan, liksom den föregående, ta emot så många unga fransmän från alla delar av landet, alltifrån Nord-pas-de-Calais i norr ända ner till Korsika i söder. Det är också en stor glädje att hälsa ungdomar från andra länder, särskilt dem från Sverige och dem från Tyskland, välkomna. Vi vill också välkomna och tacka alla er ledare som följt med dem och som så väl har förberett vistelsen här i Taizé.

Trots våra olika bakgrunder förenar Kristus oss i en enda gemenskap. Vi kan se vår samhörighet som en liten upplevelse av den stora gemenskap som vi firar under allhelgonahelgen, alla troendes gemenskap. Den samlar kring Kristus alla dem som följer honom idag och alla dem som har gått före oss.

När Jesus hade uppstått var det första han sa till sina lärjungar: ”Frid vare med er.”

För att upptäcka den frid som han erbjuder oss, hjärtats frid, är vi alla kallade att ständigt vända oss mot Kristi ljus och där finna tilliten till att Gud älskar oss och att vi älskar Gud.

Det här är inte självklart. Våra personliga historier, med de sår vi har tillfogats och de fel som vi har begått, kan skymma det allra viktigaste: att Gud älskar var och en av oss.

Vägen till frid i hjärtat går genom förlåtelsen. Att veta att man är förlåten är förmodligen den djupaste, mest befriande glädjen. I den finns källan till den inre frid som Kristus vill ge oss.

Men Kristi frid, det är mer än en inre känsla i var och en av oss. Med sin frid ger Kristus oss förmågan att skapa relationer av fred runtomkring oss, att öppna våra hjärtan för andra, också för dem som tänker på andra sätt än vi och som kanske tillhör en annan religion än vår.

Anledningen till att jag ikväll talar om evangeliets kallelse till fred är att jag i torsdags befann mig i Assisi, den helige Franciskus stad. Där hade påven Benedikt XVI inbjudit representanter för världens alla religioner till en dags pilgrimsvandring för fred.

Det som betyder mest under en sådan här tillställning är individuella möten med många olika personer. Vi började vår resa tillsammans klockan sju på morgonen då vi alla, också Påven, tog tåget från Vatikanen till Assisi.

Under förmiddagen i Assisi lyssnade vi till representanter för kyrkorna och olika religioner samt en icke-troende kvinna. Alla talade mycket ärligt och djupgående.

Påven erkände att religionen ibland har uppmuntrat till våld, men han betonade starkt att det rörde sig om ett missbruk av religionen, någonting som går stick i stäv med dess sanna natur. Han uppmanade alla troende, oavsett religionstillhörighet, att rena sin tro.

Under eftermiddagen lästes en text med tio åtaganden som klart uttryckte en vilja hos alla att söka freden och att vägra våldet.

Från mötet i Assisi ekar för var och en av oss kallelsen att tydligare visa att evangeliet leder till fred och att låta det genomsyra våra liv.
I en värld där våld och lidande så ofta verkar vara starkast skulle vi kunna lyssna mer till Kristi röst som mycket diskret och utan att tvinga sig på lägger sin frid i våra hjärtan. Så förvandlas vi till kvinnor och män som sprider fred.

Det är som om Kristus säger till var och en av oss: ”Jag behöver dig för att evangeliet skall kunna nå ut till alla människor. Var ett fredens och hoppets tecken. Var inte rädd för dina begränsningar. Jag kommer aldrig att överge dig.”

Då kan Guds kärlek stråla med ny kraft. Och genom det liv som var och en av oss lever kan Guds fridfulla närvaro i världen lysa.