På sedan 4 i Brevet från Calcutta finns ett citat ur denna text av Doroteus från Gaza:
“Föreställ dig att världen är en cirkel, att Gud finns i dess mittpunkt och att radierna är de olika sätt som vi människor lever på. När de som vill komma närmare Gud rör sig in emot mitten av cirkeln kommer de på samma gång närmare varandra och närmare Gud. Ju närmare de kommer Gud, desto närmare kommer de varandra. Och ju närmare de kommer varandra, desto närmare kommer de Gud.” (Instruktioner VI)
Doroteus som växte upp i en välbärgad, bildad familj, tyckte så mycket om att läsa att har tog med sig sin boksamling när han gick in i Abba Serid-kommuniteten nära Gaza i Palestina. Där kom han att bli som en andlig son till Barsanufius och Johannes, två kontemplativa munkar som är kända för sina djupa brev. Dessa ”stora, gamla män”, som de kallas inom klostertraditionen, försökte dämpa Doroteus i hans djupa längtan efter kontemplation. De föreslog att han skulle bygga ett sjukhus för gamla och sjuka munkar. Som en följd av detta kom han så småningom att ge bort det han ägde, sina böcker, sina dyrbara kläder. Han blev ansvarig sjukskötare på det sjukhus som hans familj låtit bygga.
Hans brevväxling med Barsanufius är berömd för det “kontrakt” som de två ingick: Barsanufius skulle ta Doroteus synder på sig (han hade svårt att kontrollera sitt känsloliv) på villkor att Doroteus undvek stolthet, ondskefullt skvaller och onödiga ord. Vid en tidpunkt då Doroteus drabbats av tvivel och funderade på att lämna klostret, blev det som Barsanufius sagt till honom mycket viktigt: ”Dina medbröders böner kommer att vara som ett ankare för dig.” Under denna svåra tid växte en stor längtan efter ett liv i gemenskap fram i honom, liksom tilliten att andras böner kan hjälpa en människa att hålla kvar vid den kallelse hon har för sitt liv.
När Doroteus grundade sin egen kommunitet några mil från sitt första kloster kom han ihåg hur insiktsfullt dessa två “gamla män” som nu var döda hade väglett honom. Han skrev ner ”Instruktionerna” till dem som kom för att dela hans gemenskap i kommuniteten. När han skriver att man ska leva i stilla självförsakelse, utan att ta till överdrifter, och vara fast grundad i gemenskapen, så är han mycket realistisk och kräver inte det omöjliga. För honom utgör gemenskapen en verklig kropp där varje medlem har en specifik funktion. Att en munk är för sig själv betyder inte att han är isolerad. Doroteus skrev: ”Vi borde göra så som det berättas om Fader Antonius: han tog tillvara på det goda han såg i människor han mötte. Mildhet hos någon, ödmjukhet hos en annan, längtan efter stillhet hos en tredje. På det sättet samlade han inom sig allt det goda han såg i andra. Det är så också vi borde göra. Vi borde möta varandra för att upptäcka dessa goda sidor. ” (Brev 1, 181)
Doroteus förde in tankar från den icke-kristna världen till ökenvisdomen. Han betonar hur viktigt människans samvete är. Det är en gudomlig gnista i var och en av oss. Dygd definierar han på Aristoteles vis, som ”medelvägen mellan överflöd och brist”.
Doroteus betonade vikten av att “hålla buden”. Det är det enda sätt som den nåd vi fått genom dopet kan nå det onda vi har inom oss. Han talar också om hur viktigt det är att ”öppna sitt hjärta” för den person som går vid vår sida. Han tyckte särskilt illa om det högmod som kan finnas i kloster, en asketisk tävlan mellan munkar, och ställde ödmjukhet högst i det andliga livet. Han uppmanade sina munkar att motstå frestelser utan att vara överdrivet stränga utan i stället gå lugnt och varsamt fram. Den uppmaningen är relevant också idag. I en tid då många känner sig paralyserade av rädslan att misslyckas och av tvivel, behöver vi återigen få höra dessa uppmuntrande ord från Doroteus: «I prövningens tider, förbli tålmodig, bed och försök inte med hjälp av mänskligt resonerande bli herre över de tankar som kommer från frestaren. Fader Peomen visste hur det kan vara och skrev att det råd som lyder, ’gör er därför inga bekymmer för morgondagen’ (Matteus 6:34) var menat för dem som står inför frestelser. Var övertygad om att detta är sant, överge dina tankar, hur goda de än verkar vara, och sätt ditt hopp till Gud ’som förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka’» (Efesierbrevet 3:20). (Brev 8,193)
