När jag lyssnar på unga människor i Taizé och på andra platser[1], av vilka många möter svåra verkligheter i sin vardag, frågar jag mig själv hur de hittar styrkan att fortsätta. Frågan blir ännu mer angelägen när de lever i krigszoner.

Varifrån kommer deras motståndskraft och uthållighet i till synes omöjliga situationer? Det blev tydligt för mig, när jag lyssnade, att tilliten till Gud ger de troende förmågan att vårda ett hopp. Och genom Jesu uppståndelse växer en visshet om att döden inte får sista ordet.

Tillit till uppståndelsen ger hopp om att livets mödor inte är slutpunkten. Vi är kallade till något mer. Det är detta hopp som de unga ville dela med mig, ett hopp bortom allt hopp, eftersom det litar på att nytt liv kan uppstå när allt verkar förlorat[2].

Maria sjöng i sitt rop av lovsång och hopp: ”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.” (Lukas 1:51-53) Ja, låt oss våga sjunga med henne och be för att situationer ska förändras. Även när Gud tycks vara tyst kan en väg plötsligt öppna sig[3].

På samma gång, låt oss göra det vi kan, även när det kan verka litet, för att visa tecken på solidaritet med människor i nöd omkring oss, eller med dem som är drabbade av krig eller tvingas lämna sitt land. Är det inte just detta som gör det möjligt för oss att hoppas bortom allt hopp?

Reflektionerna som följer kommer till stor del från möten och samtal med unga människor som lever i länder präglade av krig eller konfliktzoner under det gångna året. Jag är fylld av tacksamhet gentemot dem som delade sina erfarenheter och tankar, liksom till våra yngsta bröder vars kloka råd hjälpte mig att få ordning på det jag hade skrivit.

Modet att hoppas

När vi längtar efter att lita på Guds kärlek, verkar det vi ser och upplever omkring oss så ofta motsäga den kärleken. Vi är fångade mellan det som redan är givet och det som ännu ska komma. Denna plats är inte alltid särskilt bekväm. Men när den öppnar sig mot ett hopp om fullbordan[4], frigörs något inom oss.

Hopp kräver tålamod. ”Vi hoppas på det vi inte ser” (Romarbrevet 8:25), säger aposteln Paulus. Vända mot det som ska komma i fullhet i Guds tid, men samtidigt plågade ”utifrån av strider och inifrån av fruktan” (2 Korinthierbrevet 7:5), vågar vi hålla oss kvar i detta utrymme istället för att fly ifrån det?

”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde” (Romarbrevet 4:18). Abraham, förfader till många troende, höll fast vid Guds löfte, även när det var långt bortom allt rimligt hopp. Han och hans hustru Sara fick ta emot det som verkade omöjligt för dem.

När hans land var ödelagt av krig och dess invånare hotades av exil, och fastän han själv satt i fängelse, gjorde profeten Jeremia en investering i framtiden: han köpte en åker, så säker var han på att Gud inte skulle överge sitt folk (Jeremia 32:6-15).

En så häpnadsväckande gest av hopp gör tron mer verklig. Det är en fast tillit till det som ännu är osynligt och till och med osäkert. Kan vi hålla fast vid ett sådant hopp? Detta öppnar till sist åter källan till glädje[5]. Även i de mest komplicerade mänskliga situationerna kan det vi aldrig hade vågat hoppas på bli verklighet.

I dag ser vi otroliga initiativ av hopp[6] växa fram i många länder där kriget härjar.

Att lyssna på människor av hopp

För att bättre förstå vad hopp betyder, behöver vi lyssna till människor som lever mitt i nöd och våld. Är det inte genom deras röster som Gud ska leda oss?

Under mitt besök i Ukraina med två av mina bröder sade en kyrkoledare till oss: ”Bönen öppnar ett rum som möjliggör helande.” Jag blev djupt berörd av hans kommentar. Ständigt konfronterad med sitt folks lidande ser han att det är i människors inre liv som de troende kan förbli öppna för att ta emot något nytt.

Detta är en process som inte nödvändigtvis ger omedelbara resultat, men som – kanske tillsammans med andra medel – öppnar en dörr för att övervinna sår och sorg och väcker hoppet om en helad mänsklighet. Bön ger styrka att stå fast inför de mest komplicerade situationer[7]. Den bryter modlöshetens vågor när mörkret tycks sluka allt.

En palestinsk kvinna som bor i Frankrike, men vars familj är i Gaza, skrev till oss: ”Kärleken som bär de sårade, de sköra, ger ny kraft. Den får mig att tänka på den förlamade mannen[8] i evangeliet, buren av sina vänner och deras tro. Bön är också ett sätt att stå emot, och det är viktigt för mig. Men jag är människa: efter beskedet om att två medlemmar av min familj dödats, överväldigades jag av ilska, jag skrek, jag grät... När jag återfick fattningen visste jag att Gud är där i lidandet och förtvivlan, och att Gud bär oss.”

Denna sommar, när hon besökte Taizé, sade hon: ”Varje morgon ber jag om styrka att älska istället för att hata.” Hennes ord är som en lampa på vägen.

En ung kvinna från ett asiatiskt land härjat av krig berättade för mig: ”Vårt folk är överväldigat men finner tröst i evangeliet. Hur ofta har inte Guds folk varit på flykt? Ändå skapades gemenskap oavsett hur svår situationen var. Gud kan ha större planer för oss, men vi måste ta en dag i taget. Att kunna leva denna dag är en gåva och ett tecken på att livet är där för att levas fullt ut. I bönen finns en källa till frid som gör det möjligt för oss att uppmuntra varandra, och att finna mening i delande och solidaritet.”

Från Libanon hörde jag dessa ord: ”Min mamma är ett vittnesbörd om hopp. Trots allt stod hon alltid kvar. Det är tack vare henne som jag är den jag är idag. Hon lärde oss att ha tro på Gud och att be. Varje person som lever av tillit speglar tillit, eftersom de dricker ur källan och kan bli vittnen.”

Vilka är hoppets vittnen som var och en av oss kan upptäcka och lyssna till i vår egen situation? Låt oss öppna våra öron för att höra vad de har att säga.

Att sträva efter hopp

Hur reagerar vi när våra planer går om intet och våra förhoppningar grusas? Jesus ger oss en nyckel till hur vi kan förbli människor av hopp. Inför en stor folkskara av hungriga människor ”fylldes han av medlidande” med dem, bokstavligen ”hans hjärta gick ut”[9] till dem. Och han fann ett sätt att tillgodose deras behov.

Denna vägran att ge upp inför situationer av nöd gör det möjligt för hoppet att ta form inom oss. Det är motsatsen till att vänta passivt, det inbegriper en kamp[10] – det finns inget annat sätt. Även vår längtan efter hopp kan leda oss över tröskeln från det som är mänskligt möjligt till det som är möjligt för Gud.

Hoppet som ges med Kristus skänker oss en försmak av det som ska förverkligas i fullhet i Guds framtid. Det är som ankaret på ett skepp.[11] Det håller oss stadiga när stormen rasar. Det gör det möjligt för oss att leva ut små tecken på vår trohet mot kallelsen vi har fått och mot de människor som anförtrotts oss. Det är också som en hjälm[12] som skyddar oss från den motgång som kan regna ner över oss.

Taizés regel talar om att aldrig resignera inför ”skandalen att kristna, som så lätt bekänner kärleken till sin nästa, ändå förblir delade”. För broder Roger var de kristnas enhet[13] aldrig bara ett mål i sig självt, utan en väg mot fred inom den mänskliga familjen.[14]

De enkla buxbomshäckarna runt Taizé, trots att de två gånger de senaste åren har härjats av parasiter, spirar plötsligt till liv igen. Ur det som verkade dött växer nya kvistar, och det gråa förvandlas till grönt. Naturen kämpar för sin överlevnad, och i detta speglas och uppmuntras vår egen kamp för hoppet. Hoppet för skapelsen[15] och det hopp Guds goda skapelse ger oss går hand i hand med hoppet för mänskligheten[16].

Att förbli människor av hopp

Hoppet kan så lätt kvävas när vi ställs inför situationer där ingen ömsesidig förståelse tycks möjlig. Att skapa en atmosfär av misstänksamhet riskerar att fånga andra i ett nät av misstro.

Detta kan ske i våra gemenskaper, kyrkor och familjer, liksom i samhället och i våra länder. Sådana dynamiker kan vara dolda eller öppna, men de dränerar alltid våra krafter. Ändå finns det stunder då vi, konfronterade med orättvisor, måste göra motstånd mot det onda för att människor inte längre ska vara offer för andra människor.[17]

För att bevara hoppet behöver vi varandra. Hopp blomstrar när vi är uppmärksamma på andras behov. Vi kan se människor som, även mitt i den största motgången, väljer att leva, le och ge det lilla som är möjligt varje dag.

Hopp är kopplat till sanning[18] och rättvisa. Är det för att de är egenskaper hos Gud? Ser vi dem inte i Jesu liv, död och uppståndelse? Att vårda hoppet kräver att vi möter verkligheten som den är och ser den i ljuset av Guds löften[19].

En ung person som lever i en konflikthärd berättade för mig: ”Jag satt på ett kafé och läste min bok när raketer började flyga runt oss. Folk sprang ut, fyllda av känslor, men jag bestämde mig för att stanna kvar och läsa klart.” Att söka skydd hade också varit ett klokt val, men att dela denna berättelse är en hoppets protest mot krigets oundviklighet.

En av mina bröder sa till mig: ”Hopp är provocerande, och mer än så, det är smittsamt. Motsatsen till hopp är likgiltighet eller resignation. När jag nyligen besökte mitt hemland, som är drabbat av krig, såg jag människors ansikten – sorgsna, oroliga och stressade. Så jag frågade mig själv: ’Vad kan jag göra?’ Och en idé kom till mig: varje gång jag kör bil och har företräde, ska jag stanna och ge företräde till personen framför mig. Detta kostar mig fem sekunder. Men jag kunde se hur denna lilla handling gav en reaktion i människors ansikten och lindrade min broders eller systers smärta lite grann.

Allt i oss gör motstånd mot krig och död… Allt i oss längtar efter liv och skönhet.”[20]

Påskens hopp

Var befinner jag mig just nu? Vid korsets fot på långfredagen? I påskdagens glädje? Eller i väntan, utan att veta vart jag ska vända mig, som på påskaftonen?

Var jag än befinner mig, kan jag ana en hoppets väg? Den öppnar sig framför mig när jag ser på Jesus, som av kärlek gav sitt liv för alla, som visade oss en kärlek som är starkare än alla våldets, hatets och dödens krafter.

Hoppet vilar inte på en analys av situationen, utan på vad som ofta är en flämtande låga av tillit. Trots att den är bräcklig, brinner denna låga i den djupaste natten, precis som för Jesu vänner. Många av dem övergav honom vid tiden för hans största prövning. Hans kärlek gjorde det möjligt för dem att återvända.

Om vi ändå kunde känna igen den uppståndne Jesus! Men hans närvaro är inte beroende av vår igenkänning. Vår hopplöshet gör oss ibland blinda, precis som den gjorde Maria från Magdala blind. Den uppståndne Jesus frågade Maria: ”Varför gråter du?” och ”Vem söker du?” (Johannes 20:15). Den andra frågan speglar hans allra första ord i Johannesevangeliet: ”Vad söker ni?” (Johannes 1:38). Efter att han har trätt in i den djupaste mänskliga sorgen och döden, visar sig sökandet efter mening vara en längtan efter en närvaro[21].

Uppstånden från de döda, levande i Gud, drar Jesus oss till sig.[22] I mötet med oss i vårt innersta, oavsett om det är fyllt av sorg eller glädje, öppnar den uppståndne Jesus sin relation till Fadern för oss och leder oss in i gemenskapen med varandra i den heliga Anden. Vi är inte längre fångar i vår egen hopplöshet – ett nytt liv är möjligt.

Paulus skriver: ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden” (Romarbrevet 5:5). Låt oss leva av den kärleken. Må den heliga Anden alltid leda oss!

Pilgrimer av hopp, pilgrimer av fred

Tron på uppståndelsen har gjort det möjligt för många människor att hålla fast vid hoppet mitt i nöden. Det är en källa som leder oss bortom våra egna omöjligheter, så att vi kan låta vårt hjärta nå ut till andra och handla.

Att tro på Jesu uppståndelse kräver mycket mod och djärvhet. Det innebär att sträva efter att inte låta oss lamslås av dödens och förstörelsens närvaro som omger oss idag.

Ur situationer som verkar hopplösa kan Gud skapa något nytt. Gud kan bringa fram liv ur död och till och med försoning ur konflikt.

Kvinnorna, Jesu vänner, som kom tidigt på påskmorgonen till hans grav frågade sig: ”Vem ska rulla undan stenen åt oss?” (Markus 16:3). Vilka är stenarna i våra egna liv som vi måste be Gud att rulla bort så att ett nytt liv kan födas inom oss?

Detta nya liv hjälper oss att resa oss, det leder oss att vandra tillsammans med andra. Vi blir pilgrimer av det hopp som vi bär inom oss. Är det inte också ett hopp om fred? För ”Kristus är vår fred” (Efesierbrevet 2:14). Kommer vi att höra honom säga till oss: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.[23] Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet” (Johannes 14:27-28).

Som pilgrimer av fred[24] förstår vi att det inte finns någon sann fred utan rättvisa[25]. Freden vi bär inom oss, som kommer från det hopp vi lever av, ger oss en inre frihet. Den gör det möjligt för oss att älska livet och stå emot orättvisa, medan vi ihärdar drivna av den heliga Anden.

En dag kanske vi finner oss själva be Sakarias lovsång. En äldre man i ett ockuperat land, han gladde sig över en oväntad födelse och firade: ”Genom vår Guds barmhärtighet och mildhet, han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” (Lukas 1:78-79).

Är vi redo att hoppas bortom allt hopp?

Uppståndne Kristus, genom den heliga Andens närvaro har du ingjutit Guds kärlek i våra hjärtan och du gör det möjligt för oss att hoppas bortom allt hopp. Och djupt inom oss växer, lite i taget, en frid som förvånar oss. Lovad vare du!

[1]  I maj 2024 reste jag och två av mina bröder som pilgrimer genom ett krigshärjat Ukraina. Under sommaren välkomnade vi i Taizé unga från Myanmar, Nicaragua och Ukraina. På hösten hade jag onlinesamtal med ungdomar från dessa länder samt från Betlehem och Libanon, medan fyra av mina bröder återvände till Ukraina och besökte landet från öst till väst.

[2]  ”Det finns inget hopp utan den föregående erfarenheten av en total avsaknad av horisont, som är som en natt mitt på dagen och tvingar både individer och folk att göra sig av med sina illusioner.” Corine Pelluchon i L’espérance, ou la traversée de l’impossible (Éditions Payot & Rivages, Paris, 2023) s. 8.

[3]  ”Hoppet är människans svar på Guds tystnad.” Jacques Ellul, citerad av Anne Lécu på www.revue-etudes.com/article/esperer/24779

[4]  I en kommentar till 5 Mos 4:31 skriver Gustavo Gutiérrez: ”Gud kommer inte att glömma förbundet; lojalitet är först och främst minne. Att vara trogen är att minnas, att inte glömma våra åtaganden, att ha en känsla för traditionen. Trohet mot förbundet förutsätter att vi minns källorna till förbundet och dess krav (...). Men sann trohet innebär mer än så; det kräver också, och detta kanske inte är lika uppenbart vid första anblicken, en projektion in i framtiden. Att ha ett minne innebär inte att förbli upptagen med det förflutna. Att minnas gårdagen är viktigt, men det är viktigt för att det hjälper oss att satsa på morgondagen (...). Trohet består inte i att utan initiativ följa upptrampade stigar, utan i att ständigt förnya dem; det leder oss – det bör leda oss – till att förnya, förändra och utforma nya projekt.” (Gustavo Gutiérrez, El Dios de la vida, Ediciones Sígueme, Salamanca, 1992, s. 82-83).

[5]  I mina samtal med unga som lever i krigssituationer talade många av dem om sångens betydelse som en källa till glädje och styrka. Detta brev kommer att publiceras under det europeiska mötet 2024-2025 i Tallinn. Låt oss inte glömma ”den sjungande revolutionen” som bidrog så mycket till att Estland 1991 återfick sin självständighet på ett fredligt sätt. Människor gick ut på gatorna sjungandes för att möta det hot de stod inför.

[6]  En person som en av våra bröder mötte under en pilgrimsresa sa till honom: ”En kreativ vrede bor i mig.” Det var den kraften som drev henne att vilja göra åtminstone något litet för att förändra den nuvarande situationen.

[7]  ”Från starets [Siluan] lärde han [Sophrony Sakharov] sig mycket som skulle bli grundläggande för hans andliga liv. Två saker utmärker sig: hur man hanterar känslan av övergivenhet när man istället för Gud endast upplever en ödslig tomhet i bönen, och hur man hanterar den ångest som åtföljer intensiv bön för den lidande världen. Den första fick sin mening genom begreppet Gudsövergivenhet som Sakharov senare skulle utveckla mer utförligt, den andra genom den uppmaning som uppenbarades i bön för starets Siluan och fördes vidare till hans lärjunge: ’Håll ditt sinne i helvetet och förtvivla inte!’” (Norman Russell, Theosis and Religion, Cambridge University Press, 2024, s. 169).

[8]  Se Markus 2:1-12. Lägg märke till kraften i hoppet hos mannens vänner, som övervinner alla hinder och gräver genom taket på huset för att försöka hjälpa honom och föra honom till Jesus.

[9]  Det grekiska verbet σπλαγχνίζομαι (splanchnizomai) är mycket kraftfullt på det känslomässiga planet. Det indikerar en varm, medkännande respons på ett behov. Det är svårt att översätta: medkänsla, medlidande, sympati fångar något av dess betydelse. Men kanske uttrycker ”hans hjärta gick ut till dem” mer fullständigt den instinktiva reaktion som verbet implicerar. I Matteusevangeliet (se 14:14, 15:32, 18:27, 20:34) refererar verbet inte bara till en känsla eller emotion, utan betecknar också en praktisk respons som möter ett behov. I det här fallet botar Jesus de sjuka och kommer sedan att mätta folkmassan. Känslan resulterar i omsorg och effektiv handling. Detta verb sammanfattar evangeliet i ett nötskal.

[10]  Jämför 1 Timotheosbrevet 4:10 ”Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror.”

[11]  Jämför Hebreerbrevet 6:19

[12]  Jämför 1 Thessalonikerbrevet 5:8

[13]  Biskopssynoden om synodalitet har gjort det möjligt för den katolska kyrkan att erkänna och sätta värde på den mångfald som redan existerar inom henne. Den roll delegater från andra kyrkor spelade i denna synod var viktig. Ger detta inte ett nytt hopp för den ekumeniska kallelsen på vägen mot enhet för alla som älskar Kristus?

[14]  Taizé grundades under en tid av krig. ”Gemenskapens liknelse”, som vi strävar efter att leva ut som bröder från olika kyrkor, länder, kulturer och åldrar, behöver ständig omsorg för att vara ett tecken på hopp inför splittringarna inom den mänskliga familjen.

[15]  Jämför Romarbrevet 8:21-23

[16]  Ställda inför utmaningen med klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald, hur kan vi fördjupa omsorgen om vårt gemensamma hem där allt är sammanlänkat?

[17]  Vi fortsätter i vår Taizékommunitet arbetet med att fastställa sanningen ställda inför anklagelser om övergrepp och våld som riktats mot några bröder. Modet hos de människor som har lidit och talat ut måste få oss att söka ständigt lära oss av dem. Så ofta söker de åter och återigen nytt hopp och nytt liv. De motiverar oss att göra allt som är möjligt (se www.taize.fr/protection) för att göra mötena i Taizé och på andra platser säkra för alla och också öka medvetenheten om de frågor som är inblandade. Vi är också tacksamma för arbetet från ”Kommissionen för erkännande och upprättelse” (se www.reconnaissancereparation.org) för hur de lyssnar till offer och för deras medling.

[18]  ”Jag tror att hopp är förbundet med sanning. Så länge jag inte accepterade tankarna på döden kunde jag inte vara hoppfull. Detta gäller för alla situationer. Som kristna kan vi ha en tendens att fly från situationer som gör oss förtvivlade – politiskt, ekologiskt, mänskligt... Det är normalt att vi blir upprörda över dem, men det verkar för mig som att hoppet uppmuntrar oss att stå just där, i dessa situationers realism, och betrakta dem med sanning. Georges Bernanos talar mycket om hopp som en heroisk dygd. Det är en dygd som driver oss till handling, att inte fly, att kämpa för det vi vet eller tror är gott. Hoppet leder oss mot Guds löfte.” (Clémence Pasquier, intervju av Clémence Houdaille, La Croix, 11 oktober 2024).

[19]  På språket kikuyu (gĩkũyũ) är ett av Guds attribut att Gud är ”värd vårt hopp” – ”Mwihokeku”: Gud är den vi kan sätta vårt hopp till. Mwĩhoko – hopp; Wĩhokeku – hoppvärdighet; Mwĩhokeku – hoppvärdig, till exempel: ”Ngai nĩ mwĩhokeku” – Gud är värd vårt hopp.

[20]  ”Om hopp innebär att ta mått på de nuvarande farorna, lär det oss också att leva i nuet och tro på framtiden, utan att älta det förflutna och genom att överge all bitterhet. Det är, till sist, det som vår själ hungrar efter, och dess frånvaro gör oss bittra eller våldsamma. Likt kärleken i Höga visan ger hoppet liv tillbaka åt kroppen som längtan övergett.” (Corine Pelluchon i L’espérance, ou la traversée de l’impossible, Éditions Payot & Rivages, Paris, 2023, s. 13-14).

[21]  ”Det är just personen på korset som lider som vi, som blev gjord till en icke-person, som lyser upp vår tragiska mänskliga existens... Vi ser inte på Jesus som en enkel förebild att följa, och vi ska inte heller försöka göra honom till en idol. Vi ser Jesus som guden som tar mänsklig gestalt och lider och gråter med oss.” (Kwok Pui Lan, teolog från Hongkong, ”God Weeps with Our Pain”, i New Eyes for Reading: Biblical and Theological Reflections by Women from the Third World, red. John S. Pobee och Barbel von Wartenberg-Potter, Meyer Stone Books, Bloomington, IN, 1987, s. 92).

[22]  Jämför Johannes 12:32

[23]  ”’Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.’ (Joh 14:27). Den som är helt mogen kännetecknas av att inte låta sig påverkas alltför lätt av världens ting – störas av rädsla, uppröras av misstanke, skakas av skräck, oroas av sorg – utan att stå fast i trons lugn, som om man stod på en säker och mycket stadig strand, inför hotfulla översvämmningar och världens stormar. Det är denna fasthet som Kristus förde in i de kristnas sinnen, samtidigt som han ingöt i dem den inre frid som ges till dem som genomgått prövningar.” (Ambrosius av Milano, Traktat III, Om Jakob och det saliga livet 6, 28, citerad i Soyons l’âme du monde, Les Presses de Taizé, 1998 och 2025, s. 109).

[24]  Se www.taize.fr/pilgrims-of-peace

[25]  Se Psaltaren 85:11 ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.”