Att vara inblandad i en dialog med kristna från andra bekännelser innebär att lära sig att vara partners snarare än motståndare. Dialog är inte en process som strävar efter ömsesidiga eftergifter, som i diplomatin. Det viktiga är att gemensamt söka upptäcka så mycket som möjligt av Kristi ansikte, hans vilja för världen, för kyrkan, för hela den mänskliga familjen. Ingen tradition kan hävda att den äger hela Kristus. När vi blir medvetna om detta, upptäcker vi att vi behöver varandra så att Kristi ansikte kan stråla i sin fulla glans. ”Kristendomen,” sade en 1900-talsteolog, ”är en religion vars utmärkande karaktärsdrag är att ta hänsyn till allt ur perspektivet ’inte utan andra’”. Världen har ett trängande behov av det som kan komma från kristna som vet att värdesätta sina gåvor och att sätta dem samman. Det var av detta skäl som Broder Alois i ”Upprop för försoning mellan kristna” skrev: ”Hur kan vi svara upp mot vårt samhälles nya utmaningar, speciellt sekulariseringen och den ömsesidiga förståelsen mellan kulturer, om vi inte samlar ihop de gåvor som den heliga Anden placerat i alla kristna familjer?”

Det fanns en tid när en antagonistisk relation styrde utgången av varje möte mellan kristna av olika bekännelser. Ytterst lite sann ”dialog” förekom, snarare var det ”monologer sida vid sida”. Istället för att leta efter den mängd sanning som finns hos de andra strävade man efter att försvara den motsatta ståndpunkten till vilket pris som helst. På så sätt uppstod många karikatyrer och stereotyper, artificiella bilder som vi än idag har svårt att frigöra oss ifrån. Allt detta ledde till en ömsesidig utarmning, inte bara för att de andras gåvor försummas utan också för att beslutet att opponera mot andra får oss att tolka vår egen tradition på ett sätt som deformerar den.

Om jag inte försöker upptäcka andra utifrån det bästa som de har inom sig, är jag inte i en dialog. Jag måste lära mig hur jag gör för att lyssna. Ingen begär att jag skall förneka sanningen, att hålla med om allt. Men det kan innebära att jag behöver erkänna att det finns andra sätt att formulera problem, andra utgångspunkter och slutsatser som har sin legitimitet, andra ord som kan tjäna tron. Ju starkare förankrad jag är i det som är fundamentalt, desto mindre rädd är jag att acceptera olika uppfattningar som inte hotar det fundamentala.

För att hålla en dialog som partners måste vi lära oss att inte finna vår identitet i isolering från, eller opposition mot andra, utan i relation och givande. Det är mycket mer likt själva livet!