Fastän tron i allmänhet betraktas som en religion, eftersom den berör vårt förhållande till den Fullkomlige vi kallar Gud, gör den beteckningen inte rättvisa åt dess unika karaktär. Bör den istället kallas spiritualitet? Ja, i den meningen att den erbjuder ett personligt sätt, utifrån vårt liv, att djupare undersöka livets mening. Men den vägen är inte öppen för den enskildes godtycke; tron består inte av delar som vi antingen bejakar eller avvisar på ett nyckfullt sätt. Det är en pilgrimsvandring i Kristi fotspår, som oundvikligen leder till en relation till alla dem som vandrar samma väg.
Är då den kristna tron ett liv i gemenskap? Den stora fördelen med den definitionen är att den svarar mot de första kristnas liv, som vi möter det i Nya Testamentet. Ändå måste vi genast tillägga att denna gemenskap är långt mer än en vanlig mänsklig social samvaro; den har sina rötter i Gud. Den är delaktig i det gudomliga Livet, ett Liv som är Kärlek och därför Liv för andra. Detta gemensamma liv är till sin natur inklusivt, universellt; det strålar ut för att möjligtvis nå varje människa. Därför är den kristna gemenskapens gränser inte dragna en gång för alla; i slutändan kan de inte urskiljas i hela den mänskliga familjen, eller ens i hela skapelsen.
I grund och botten kan alltså tron på Jesus Kristus definieras som ett pågående erbjudande om universell gemenskap i Gud. Framför allt är den kristna tron långt mer än ett mänskligt företag: i all väsentlighet ett erbjudande eller en inbjudan som kommer från Gud. Detta gällde redan i det gamla Israel: denna nation byggde inte sin identitet på geografiska eller släktmässiga förhållanden, utan på det fria valet hos en obegriplig och transcendent Gud. Vid Jesu Kristi ankomst blir detta ännu mer iögonfallande. I honom kommer, hur otänkbart det än verkar, själva livets Källa oss till mötes.
Om den kristna tron är ett erbjudande från den Fullkomlige så är människans uppgift att väsentligen välkomna denna inbjudan och svara på den. Människor får inte sätta upp några gränser för detta. Och om Gud kallar, genom Kristus, till ett delat liv, till en gemenskap, så är denna inbjudan riktad till människans mest personliga sida; den söker väcka friheten i oss. Av alla dessa skäl går ett sådant erbjudande på tvärs mot all form av begränsning. Varje försök att tvinga sig på, vare sig öppet eller dolt, är absolut främmande för en sådan inbjudan.
För det andra är det kristna budskapet ett pågående erbjudande, dvs. en verklig och inte teoretisk inbjudan. Precis som Jesus uttryckte kärnan i sitt budskap genom att ge sitt liv för oss på korset gör lärjungar sina egna liv till det budskap de vill förmedla till andra. Kristendomen är kanske unik i det att det inte får förekoma, för att inte blir tömd på sin substans, något motsatsförhållande mellan tro och liv. Tvärtom är tron identisk med livet, för i båda fallen är det frågan om gemenskap med Gud och bland människor. Om kristna inte lever ut kärleken till nästan, om kyrkorna lever i likgiltighet eller konkurrens med varandra då blir predikandet med nödvändighet döda bokstäver.
utdrag från Korta Skrifter från Taizé 3 (Broder John)