Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. (Andra Petrusbrevet 1:16–21)

Petrus, en av Jesu lärjungar, såg för ett ögonblick Jesu härlighet där han stod tillsammans med två av sina vänner. De hörde Guds röst i ljuset av hans strålglans. Det är en händelse som också evangelierna berättar för oss om, ”Jesu förhärligande” eller ”Kristi förklaring” (Markusevangeliet 9:2–10; Lukasevangeliet 9:28–36; Matteusevangeliet 17:1–13). Som med många bibliska händelser bekräftas den av en rad vittnen – den är inte påhittad, utan lärjungarna berättar för oss om hur de upplever ett möte med Gud, och det äger rum i historien, i deras verkliga liv.

Antagligen skulle vi alla vilja ha en direkt gudsupplevelse, för känslor och upplevelser är en nödvändig dimension av våra liv. De är tillfällen att glädjas åt. ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört” (Apostlagärningarna 4:20). Liksom för lärjungarna blir våra upplevelser, om vi tar dem på allvar, en kallelse att leva på ett visst sätt.

Samma lärjungar kan vittna för oss idag, för deras upplevelse av Jesus är en mänsklig upplevelse, en som kommer in i dem genom deras ögon och öron. Petrus skriver: ”jag hade med egna ögon sett (...) Den rösten hörde jag själv” (vers 18).

Om vi ska kunna lära oss något måste vi lita på andras erfarenheter och upplevelser. Så Petrus bjuder in oss att lita på det han har upplevt, och han påstår inte att det inte går att ifrågasätta det. Genom att lyssna till honom kan vi lära känna Jesus, och vi lär oss att Gud älskar honom och har utvalt honom (vers 17). I 1917 års svenska bibelöversättning och i den engelska översättningen som har använts här står det att Gud ”har sin glädje” i Jesus. Glädje är en upplevelse som vi känner igen – vi kan ha hört och sett den eller åtminstone önskat oss den. Jesus, som får sin glädje från Gud, har gett sina lärjungar ett löfte: ”… och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er” (Johannesevangeliet 16:22). Glädjen blir en väg framåt, en orienteringspunkt eller till och med en bekräftelse av hur vi kan uppleva och erfara Gud.

Petrus vittnar också om att profeternas ord går att lita på. Att tro på en annan människas ord kanske verkar naivt, men det är en grundläggande del av vad det är att vara människa, för ingen kan tvinga oss att känna tillit. Frihet är villkoret för sann tillit, och det är på det sättet som relationer föds och växer.

I vår tid oroar vi oss ständigt över hur pålitlig informationen vi får egentligen är. Information rör sig snabbt. Falska nyheter finns överallt. Tilliten blir bedragen, och oro, likgiltighet och allt som är motsatsen till glädje dyker upp. Att leva av den inspiration vi får från Jesu sätt att tro kan bli något som ständigt måste försvaras eller rättfärdigas eller rättas till, och glädjen försvinner bort ur synfältet.

Petrus varnar oss och säger att ingen kan tolka en profetia på egen hand (vers 21), att alla uppenbarelser kommer från Gud genom Anden. Anden, som kan göra profeter av oss alla (jämför med Joel 3:1), blir vår garanti för glädjen till och med mitt i misströstan och sorg. En inbjudan är resultatet av denna bibeltext: att lita på andra och på att Anden kommer att handla, Anden som gör det möjligt för oss att vara med i Guds glädje (jämför med Lukasevangeliet 10:21 och Galaterbrevet 5:22).

 Vad har gjort mig glad de senaste dagarna? Vad kan jag lära mig av de upplevelserna?

 Vad innebär det för mig att ha en personlig relation med Gud?

 Vilka initiativ skulle jag kunna ta i min vardag för att våga ge mig ut på tillitens väg?