Bibeltexter med kommentarer

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: »Varför gråter du, kvinna?« Hon svarade: »De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.« När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: »Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?« Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: »Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.« Jesus sade till henne: »Maria.« Hon vände sig om och sade till honom: »Rabbouni!« (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: »Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.« (Johannesevangeliet 20:11–17)

De första orden i berättelsen om påskdagen ställer oss på en tröskel. Något nytt håller på att börja. ”Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt …” (Johannesevangeliet 20:1 – i den engelska översättning som används här är ordalydelsen: “Tidigt på morgonen, veckans första dag, när det ännu var mörkt …”). När de första kristna hörde de orden påmindes många av dem om Bibelns första rader där Gud på sju dagar skapade himlen och jorden och om det ögonblick den första dagen när Gud sa: ”Ljus, bli till!”

Men när vi fortsätter att läsa om påskdagen ser vi att subjektet på de här första raderna är Maria från Magdala. ”Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta.” Maria är en bild av kärleksfull tillgivenhet till Jesus och av djärvhet. Hon har gått ut i mörkret till graven, gått tillbaka för att berätta för två av lärjungarna om stenen – och så följer hon efter dem när de går dit. När de har gått stannar hon kvar. Hon står där och gråter, står det. Hon är övervunnen, men hon står fortfarande upp.

Två änglar tilltalar henne. ”Varför gråter du?” frågar de. Ordet ängel betyder budbärare. När änglar griper in i Bibeln gör de det som ombud för Gud. Men här verkar änglarna, istället för att helt enkelt meddela vad Gud har gjort, bara se Maria. Deras ord förmedlar ömhet och omsorg.

Sedan dyker Jesus upp. ”Varför gråter du?” frågar han. “Vem letar du efter?” De första ord som han säger i Johannesevangeliet är nästan desamma: “Vad letar ni efter?” Jesus slutar aldrig med att leta upp människor. Maria svarar honom i tron att han är en trädgårdsmästare. Graven ligger, stod det tidigare, i en trädgård. Är detta ytterligare en referens till Bibelns inledning? I Första Mosebokens andra kapitel, när Gud har skapat Adam, anförtror Gud Edens lustgård i människans vård. Till slut kommer det avgörande ögonblicket. Jesus säger Marias namn. Plötsligt känner hon igen hans röst. Maria, lärjungen, utbrister: ”Rabbouni, mästare!”

Som en av vår tids teologer har formulerat det: ”Kristendomen är en kontakt innan den är ett budskap” (Rowan Williams, Tokens of Trust, Canterbury Press, sidan 92). Det centrala är inte idéer eller ens fina principer utan något som vi hittar här i påskdagens evangelium och som egentligen hela Evangeliet kommunicerar till oss: Guds sätt att se oss och närma sig oss, Guds närvaro, Jesu röst och gester – kort sagt, Guds sätt att älska oss. Guds beröring genom Jesus var det som arbetade, både med stor kraft och mycket mjukt, den första påskmorgonen. Den välte omkull döden och kom med nytt liv.

De ord som Maria sedan tar med tillbaka till de andra lärjungarna antyder på ett överraskande sätt att relationerna – mellan dem, med Jesus och med Gud – har förändrats, öppnats. ”Gå till mina bröder”, säger den uppståndne Kristus till henne, och han använder det ordet för första gången i Johannesevangeliet, “och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” I uppståndelsens ljus finns det bara en enda Guds familj. Den nya skapelsen är inte någon annan värld. Det är den här världen som förvandlas av Guds beröring, med syskonskapet ingjutet. Och den är närvarande redan nu, i en begynnande form, genom de ord och gester med vilka vi tar ansvar för varandra och för vårt gemensamma hem.

 Vad förändrar den glada nyheten om uppståndelsen för mig, för mitt sätt att se på livet, för mina förhoppningar?

 På vilket sätt inspirerar Maria från Magdala mig?