Bibeltexter med kommentarer

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ‘Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ‘Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Lukasevangeliet 18:9–14)

Liknelsen om farisén och tullindrivaren börjar med en kort inledning. Här har vi en berättelse som, säger berättaren, Jesus berättade för människor som var helt säkra på hur nära de stod Gud och som på samma gång såg på andra med avsmak, eller, som ordet på grekiska antyder, som ingenting eller icke-varelser. Vad sa Jesus när han mötte en så problematisk attityd?

Sedan börjar liknelsen på riktigt, med de två gestalterna som ställs framför oss sida vid sida. De är på väg upp till templet. När vi har fått veta att farisén står för sig själv och ber får vi följa med in i hans inre värld. Vi hör honom be. Han tackar Gud för att han inte är som andra människor, ger några exempel (”tjuvar och begragare och horkarlar”), och tillägger: ”eller som tullindrivaren där”. Meningen har en föraktfull ton såväl som en växande intensitet. Den är allomfattande och samtidigt vag i starten (”andra människor”), fokuserar mer (tjuvar etc) och hittar till slut en måltavla, en person som står där bredvid (tullindrivaren). På grund av att tullindrivarna arbetade för romarna och hade rykte om sig att dra fördel av sin ställning och se till att tjäna ekonomiskt på den var de verkligen ofta illa sedda vid den här tiden. I nästa mening lägger farisén ihop tre verb i första person singular: ”Jag fastar … jag lämnar tionde … jag köper.” Att fasta och ge tionde, och att be – just det som han gör i templet – sågs vid den här tiden som de tre pelarna i den troendes liv. Om farisén blir jämförd med tullindrivaren är han, med andra ord, bortom alla förebråelser.

När liknelsen flyttar över till tullindrivaren är det som om kontrasterna sticker ut ur sidan. Farisén stod, men tullindrivaren har ställt sig ”avsides”. Farisén är, som han själv säger i sin bön, inte som andra – han står ensam. Tullindrivaren, som farisén ser på med avsmak och som så många andra tycker illa om, är en människa som lever långt bort, på avstånd. Avståndet tar sig uttryck i hans sätt att röra sig: han står med sänkt blick och vågar inte visa ansiktet för Gud utan slår sig för bröstet, ett tecken på ånger och skam. Hans bön är en bön från en människa som lider, och det syns. Hans inre värld utgör, inte så överraskande, en bjärt kontrast till fariséns. ”Var god mot mig, Gud”, skulle vi kunna gestalta hans bön i en parafras, ”jag har huggit loss mig själv från dig.” Farisén ber inte Gud om något (vi skulle till och med kunna fråga om han verkligen tror att han har något behov av Gud), men tullindrivaren väntar sig allt. Farisén, som tror att han gör allt som Gud kräver, är i själva verket fångad i sig själv och befinner sig långt bort från Gud och från andra människor. Tullindrivaren, som upplever isolering och smärta, lägger sig helt i Guds händer. Jesus drar slutsatsen att det är tullindrivaren och inte farisén som går hem ”rättfärdig” – med andra ord: återupprättad i sin relation med Gud.

 Placera fariséns bön och tullindrivarens bön sida vid sida – till exempel genom att skriva ner dem på ett papper. Vad lägger du märke till när du rör dig fram och tillbaka mellan dem?

 Låt fariséns inställning och tullindrivarens finnas i dina tankar ett tag. Hur påverkar de dig? Vilka tankar får de dig att tänka?