Bibeltexter med kommentarer

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Filipperbrevet 3:12–14)

Har du någon gang drömt att du försöker springa men att dina ben är så tunga att du inte kommer dit du ska? I det här avsnittet ur Filipperbrevet beskriver aposteln Paulus sitt liv som ett lopp. För honom verkar det inte vara något problem att röra sig framåt.

Paulus satt i fängelse, förmodligen i Efesos, när han skrev detta brev till filipperna. Det hade gått tjugo år sedan den uppståndne Kristus hade mött honom och kallat honom till sin tjänst. Och Paulus skulle ha kunnat vara stolt över vad han hade åstadkommit som apostel. Men han skriver: ”Tro inte att jag redan har nått detta.” Han betraktar inte sig själv som en som har kommit i mål. Han fortsätter att ”sträcka sig”.

Det ord som Paulus använder betyder bokstavligen ”att springa efter”. Förföljare ”springer efter” dem de vill förgöra, så som Paulus gjorde när han förföljde Kyrkan. Men samma ord kan också användas för den energi man lägger i strävan för att nå fram till det som är gott, så som det står i Psaltaren: ”gör det goda, sträva efter att hålla fred” (Psaltaren 34:15), och för det som Paulus gör nu när han med all sin kraft strävar efter att bli ett med Kristus.

Varför är inte Paulus frustrerad när han har sprungit i tjugo år utan att komma fram? Kristus är skillnaden. Paulus skriver att han inte har nått sitt mål men att Kristus Jesus har fått honom i sitt grepp. Det finns en grundläggande brist på symmetri här: Paulus springer fortfarande för att vinna sitt pris, men Kristus har redan fullbordat loppet och vunnit. Kristus har gjort Paulus – och oss också, och hela mänskligheten – till sina.

Paulus berättar hemligheten i den löpteknik han använder: att ”glömma det som ligger bakom mig” och ”sträcka mig mot det som ligger framför mig”. Att ”glömma det som ligger bakom” är ett bibliskt ämne som ofta hör ihop med förlåtelse. Guds förlåtelse befriar folket från det onda förflutnas börda. Gud säger: ”[D]eras synd skall jag inte längre minnas” (Jeremia 31:34), och tillägger som en konsekvens: ”[G]löm det som förut var (…), [n]u gör jag något nytt” (Jesaja 43:18–19).

Tillåtelsen att ”glömma det som förut var” gör våra steg lätta. Men att glömma den sträcka som vi har färdats gör oss också fattiga – det visar sig att vi är människor som just har börjat, nybörjare, noviser. Gregorius av Nyssa, en biskop på 300-talet, skrev att vi går ”från början till början genom startpunkter utan ände”. Det finns en fräschör i ständigt nya startpunkter. Men de betyder också att vi aldrig kan säga att vi är klara.

Med Paulus löpteknik hör ”glömma det som ligger bakom mig” ihop med “sträcka mig mot det som ligger framför mig”. Nuet är betydelsefullt, men framtiden också. Livet just nu är ett lopp och en kamp, men det blir upplyst av och går snabbare tack vare längtan efter det som ska komma: livet med Kristus och med varandra.

När vi blir trötta och när våra steg blir tunga, låt oss inte tappa modet. Låt oss medge att vi inte är människor som har kommit fram. Vi är alltid i rörelse, som det står i förslagen för år 2020. Låt oss våga vara människor som börjar, som ”glömmer det som ligger bakom oss”. Och må den heliga Andens eld i oss tända den kärlek som får oss att skynda oss i riktning mot ”det som ligger framför oss”.

 Vad är mitt mål? Vad lägger jag min energi på?

 Vad kan göra våra steg lättare så att vi kan springa bättre?

 Vågar jag vara nybörjare och alltid börja om?

 Vad borde vi minnas från det förgångna, och vad vore det bäst att glömma?