Bibeltexter med kommentarer

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud. (Lukasevangeliet 24:50–53)

Fastän Nya testamentet talar om att den uppståndne Herren lyfts till Faderns högra sida är det bara Lukas, med sin förkärlek för strukturerat berättande, som berättar om himmelsfärden. Och han gör det två gånger: i slutet av sitt evangelium (Lukasevangeliet 24:50–53) och i början av Apostlagärningarna (Apostlagärningarna 1:9–11). Kronologin är olika: i evangeliet inträffar händelsen på påskdagen, och i Apostlagärningarna inträffar den efter 40 dagar. Detta kan få oss att inse att det inte är en historisk detalj utan en teologisk referens – i det första fallet händer allt på Herrens dag, och i det andra finns antalet 40, som i Bibeln tydligt pekar på en tid för förändring.

Båda texterna berättar för oss om hur den uppståndne Kristus är närvarande idag för oss och i vår värld. För paradoxalt nog är himmelsfärden en berättelse om närvaro och inte om frånvaro, trots vad en ytlig läsning kan antyda. Men det är en enormt annorlunda sorts närvaro som har mycket lite att göra med de sorters närvaro vi annars är medvetna om.

I vårt vanliga liv har en närvaro till att börja med en fysisk dimension – någon är här framför mig. Men om denna någon är en främling och inte är intresserad av mig, till exempel någon som sitter mittemot mig på tunnelbanan, då passar ordet ”närvaro” inte så bra. När två vänner träffas och lyssnar till varandra blir det en mer väsentlig sorts närvaro. Och två människor som älskar varandra djupt kan på sätt och vis alltid leva i varandras närvaro även om de inte rent fysiskt är tillsammans dygnet runt. Så vi ser att närvaro också i mänskliga termer är mer komplicerat än det först kan verka.

Jesus leder lärjungarna ut ur staden, och där lyfter han sina händer för att välsigna dem. Välsignelsen har en mycket djup och viktig innebörd i Bibeln. Egentligen är det bara Gud som kan välsigna, för ordet betyder att öka livet för någon. Lukas skriver att Jesus lämnar lärjungarna och förs upp till himlen samtidigt som han välsignar dem. Här är ”himlen” inte något land långt borta utan Guds verklighet som är oerhörd och oändlig. Vi har samma himmel i Europa, i Kina, i Chile.... Det faktum att Jesus lyfts upp till himlen medan han välsignar oss betyder att han ständigt och för alltid välsignar oss här och nu. Var vi än befinner oss fortsätter han att ge oss det liv som han får från Fadern.

Och beviset för att detta verkligen är en närvaro hittar vi i lärjungarnas reaktion. De går tillbaka in i Jerusalem ”under stor glädje”. Och de är hela tiden i templet och prisar Gud. Att prisa Gud (i den engelska översättningen är det verb som används ”to bless”, som vi oftast översätter som ”att välsigna” – övers anm) innebär att ge tillbaka till Gud det som Gud har gett oss och att göra det genom det vi gör och genom vårt sätt att vara. På det viset avslutas Lukasevangeliet med en enorm ström av liv och lovsång som förenar Gud och mänskligheten, himlen och jorden. Detta är fullbordan av den sång som änglarna sjunger i början av Lukasevangeliet: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred (shalom) åt dem han har utvalt” (Lukasevangeliet 2:14). Och den länk som gör denna enhet möjlig är Kristus, sann Gud och sann människa, som lever med Fadern och som samtidigt fortfarande, i solidaritet, stannar hos oss. I honom är vi redan i himlen – som det står i Kolosserbrevet: ”ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kolosserbrevet 3:3).

I den andra berättelsen om himmelsfärden, i Apostlagärninarna, finns molnet som omsluter Jesus. Denna bibliska bild är perfekt anpassad för att gestalta hur svårfångad Kristi nya närvaro är, för molnet gömmer och manifesterar på en och samma gång. I den hebreiska traditionen är Gud närvarande genom sin Shekhinah, som liknar den molnpelare som ledde folket genom öknen under uttåget ur Egypten och som stannade ovanför tabernaklet. Och här hör Kristi intåg i himlen nära samman med Andens gåva, som Johannes förklarar för oss: ”Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er” (Johannesevangeliet 16:7).

Det här är långtifrån en enkel avfärd för Jesus eller slutet på berättelsen om honom. Hans himmelsfärd är invigningen av Guds slutgiltiga närvaro i skapelsen. Jesus är fullt ut med Fadern i sin förklarade mänskliga gestalt och knyter oss från och med den här stunden samman med Gud med ett oförstörbart band. Huvudet forsätter att skicka sina livsenergier, sin Ande som också är Faderns Ande, in i sin kropp som fortfarande finns på jorden. Och om det fortfarande finns ett avstånd mellan oss finns det för att stimulera vår resa vidare, för att få oss att ge oss ut till andra och i riktning mot honom. Jesus är förlöparen (se Hebreerbrevet 12:2) som håller oss kvar i det tillfälligas dynamik.

Nej, Gud har inte övergett oss. Vi möter honom i våra bröder och systrar, i dem som har råkat illa ut, i nattvardsbrödet. Eftersom vi är säkra på hans närvaro kan vi bli tillitens vittnen i en värld som förtrycks av skräcken för döden, för döden ligger redan bakom oss (se Kolosserbrevet 3:3, Johannesevangeliet 5:24 och Första Johannesbrevet 3:14).

 Vilka välsignelser har jag fått ta emot i mitt liv, verkligheter (eng. realities, övers anm) som gör det möjligt för mig att vara mer mig själv?

 Hur upplever jag Kristi närvaro i världen och i mitt dagliga liv? Vilka konsekvenser får detta?