Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Romarbrevet 12:1–2)

Ordet offer klingar inte så bra i dagens värld. För våra samtida medmänniskor betyder ”att offra något” oftast helt enkelt att låta bli att göra något som man skulle vilja göra eller att göra något som man helst skulle slippa att göra. Och för dem som känner till något om religionernas historia kan ordet påminna om de blodiga offer (engelska: victims) som människor erbjöd gudarna. Här kommer aposteln och uppmanar de kristna i Rom ”att frambära [sig] själva”, att förvandla vardagslivet i världen (i den engelska översättningen står det ”body”, och ordet syftar på vars och ens liv) till ett offer. Hur ska vi tyda en sådan uppmaning?

Först av allt måste vi inse att traditionen att offra inte i sig själv är något negativt. Ett offer är något vi vill ge till Gud, med andra ord en gåva eller en present. När presenter ges av en människa till en annan skapar eller fördjupar de en relation. Om jag ger någon något som är viktigt för mig ”kostar” det mig något, och det skapar band mellan oss eller förstärker band som redan finns. Vi kan ha olika orsaker till att vi ger presenter – att be om förlåtelse efter att en relation har skadats, att få mottagaren att ta oss mer på allvar eller, oftast, att göra mottagaren glad och visa honom eller henne att relationen är viktig för oss.

I den antika världen hade offer ibland funktionen att de skulle väcka en avlägsen guds intresse eller få en fientligt inställd gud på bättre humör. Men i Israel var det inte så, för Bibelns Gud älskade redan sin skapelse. När de troende gick till templet för att offra till Gud var det mest av allt för att de ville ge tillbaka till honom, symboliskt, lite av vad han hade gett dem genom att göra dem till sitt eget folk (se Andra Moseboken 19:4–6 och Femte Moseboken 26:1–11). Det var alltså först och främst en tacksamhetshandling. Allt kommer från Gud, och allt måste lämnas tillbaka till Gud efter att ha färdats genom människors liv.

I fallet Jesus finns det en viktig sak som är annorlunda. Offret är inte ett materiellt objekt, som ett djur eller en del av en skörd, utan hela Jesu existens. Jesus var hela tiden medveten om att allt kom till honom från den han kallade Abba, Fader – ”Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand” (Johannesevangeliet 3:35)—och meningen med hans liv bestod i att sträva efter att omsätta i handling det som Gud hade gett honom som uppdrag: ”… eftersom jag alltid gör det som behagar honom” (Johannesevangeliet 8:29). På det sättet levde de båda i en perfekt gemenskap eller relation.

Aposteln Paulus vill att de kristna i Rom ska gå in i samma relation. Han börjar i ”Guds barmhärtighet”, med andra ord det faktum att Gud i Kristus har gett dem allt och ”kallat [dem] från mörkret till sitt underbara ljus” (Första Petrusbrevet 2:9). Att de har fått uppleva gudomlig kärlek leder till en inre förnyelse i dem. De följer inte längre det omgivande samhällets värderingar utan är istället kallade att göra hela sin existens till en lovsång till Gud genom att försöka göra som Gud vill i allt. Och exakt vad vill Gud? Paulus berättar för oss: ”Buden (…) sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv (…). Kärleken är alltså lagen i dess fullhet” (Romarbrevet 13:9–10).

Paulus kallar detta sökande efter Guds vilja och dessa försök att göra Guds vilja ett slags tillbedjan, logikos, ett grekiskt adjektiv som är svårt att översätta. Den engelska översättningen NIV använder orden ”true and proper”, Bibel 2000 ”andlig”. Motsvarigheten till ”andlig” används på fler språk, men de orden kan få oss att tro att det är något som enbart har med det inre livet att göra. I de översättningar som lite tidigare använder ord som ”kropp” blir det tydligt att hela vår varelse är inkluderad. En tillbedjan som är logikos är en som utövas av människor som kan använda sina intellekt och som kan fatta beslut. Tillbedjan består alltså inte av materiella gåvor utan av en öppen attityd i mötet med Gud och en förmåga att i varje enskild situation urskilja vad som kan få kärleken att växa. Att göra våra liv till ett offer betyder absolut inte att vi ska tacka nej till glädje eller att vi ska odla en pervers längtan efter lidande. Det betyder att vi varje stund ska tacka Gud genom att ta hand om våra medmänniskor, våra systrar och bröder.

 Var och hur har jag upplevt ”Guds barmhärtighet” mot mig?

 Vilka värderingar, vilka vanor som finns i samhället runt mig är jag kallad att lämna bakom mig för att kunna göra det som Gud vill? Var kan jag hitta styrkan och modet att göra det?

 Vad hjälper mig att konkret urskilja vad som är förutsättningen för kärleken i en särskild situation i mitt liv?