Kristus sträckte ut sin vänskap till alla, utan att avvisa någon enda. De människor som älskar Kristus bildar i hans efterföljd en stor vänskapens gemenskap, jorden runt. På det viset kan de bidra till att läka mänsklighetens sår: utan att tvinga sig själva på andra kan de arbeta för en solidaritetens globalisering som inte utesluter något folkslag, inte en enda person.

 

Hur kan var och en av oss vara med i detta?

Första förslaget: Gå med i en lokal bönegemenskap

Älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Johannesevangeliet 13:34–35)

Vid vissa tillfällen, exempelvis internationella möten, blir gemenskapen synlig. Men sådana händelser är bara tillfälliga. På varje plats kan en liten del av den här gemenskapen finnas, även om det är i små sammanhang. Vi kan inte leva ensamma i vår tro. Tron föds när vi upplever en gemenskap, när vi upptäcker att Kristus är källan till en enhet utan gränser.

Tänk om lokala gemenskaper (med ett annat ord: församlingar), grupper och studentföreningar mer och mer skulle kunna bli platser där vänskap kan växa! Varma och välkomnande platser där vi ger vår uppmärksamhet till människor som är svaga, till nyanlända, till dem som inte tänker som vi …

Ett förslag till oss alla: om du deltar i söndagsgudstjänsten eller andra kyrkliga aktiviteter, tillsammans med människor som du inte själv har valt att träffa, hjälpa dig att uppleva samhörighet?

Ett förslag till församlingsledare: lyssna till de unga, urskilj och ta emot vad de kan ge församlingen, gör de äldre medvetna om det.

Andra förslaget: Utvidga vänskapen bortom det som begränsar oss

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matteusevangeliet 25:40)

Jesus lyssnade till var och en som han mötte, särskilt till de fattiga, barnen, dem som verkade oviktiga. Genom att följa honom kan vi gå över gränsdragningar för att kunna ansluta oss till med dem som är i nöd. Vi kan delta i solidaritetsarbete tillsammans med kristna från olika samfund likaväl som med människor som inte delar vår tro.

Oavsett om fattigdomen är materiell eller andlig öppnar solidariteten vägen för ett delande som går åt båda håll: när vi stöttar andra är det ofta vi som i slutändan får ta emot.

Ett förslag till oss alla: varför inte försöka att under ett år engagera oss i det område där vi bor och för våra grannar? Kan vi försöka räcka ut en vänskapens hand till dem som är ensamma, de som är fattiga, sjuka, de som lider av handikapp, till övergivna barn, invandrare och arbetslösa?

Ett förslag till församlingsledare: hjälp unga att finna situationer där solidaritet är nödvändig och möjlig.

Tredje förslaget: Samtala och be regelbundet tillsammans med andra

Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matteusevangeliet 18:20)

För många unga kan smärtsamma prövningar, övergivenhet, ensamhet eller medvetenheten om den orättvisa som råder i världen göra det omöjligt att tro på Gud. Att tro är alltid ett risktagande – tillitens risk.

Tillsammans med vem kan jag vandra på trons väg och fundera över min tro?

Ett förslag till oss alla: Snarare än att hålla våra frågor för oss själva kan vi försöka hitta några att dela dem med, en gång i veckan eller en gång i månaden. Läs tillsammans en sida i Evangeliet eller en annan bibeltext. Be tillsammans med sånger, en bibeltext och en lång stunds tystnad.

Ett förslag till församlingsledare: uppmuntra och stöd de här små samtals- och bönegrupperna och hjälp dem att fortsätta vara öppna och välkomnande gentemot andra.

Fjärde förslaget: Gör gemenskapen mellan alla dem som älskar Kristus mer synlig

Ni utgör Kristi kropp. (Första Korinthierbrevet 12:27)

I vår by, vår stad och vår region finns det människor som också älskar Kristus men om gör det på ett annat sätt än vårt. När vi kallar oss ”kristna” bär vi Kristi namn. Vår identitet som kristna får vi genom dopet som förenar oss med Kristus. Låt oss försöka göra vår gemensamma identitet mer synlig istället för att betona våra konfessionella skillnader.

Olikheter kan verka oförenliga, men det är inte någon anledning till separation. Under sitt liv gick Kristus bortom gränser, och på korset sträckte han ut sina händer från den ena sidan till den andra, mellan dem som är separerade. Om kristna vill följa Kristus och låta Guds ljus stråla i världen kan de inte förbli åtskilda. Det är den helige Anden som förenar oss.

Ett förslag till oss alla: varför inte söka upp dem som är olika oss själva, en annan grupp, en annan församling, en annan rörelse, en annan kyrka, en invandrarförsamling? Vi kan besöka dem, låta andra välkomna oss, bjuda in dem. Vi kan tillsammans vända oss till Kristus i en enkel bön och ställa oss ”under samma tak” trots att allt ännu inte är i full harmoni. På det sättet kan vi leva i en förväntan inför en fullkomlig gemenskap.

Ett förslag till församlingsledare: gör i det pastorala arbetet så mycket som möjligt tillsammans med kristna från olika kyrkor. Försök att inte göra någonting utan att räkna med andra.