”Kyrka” är ett bibliskt ord, innan det blir ett ord i trosbekännelsen, i teologin och i katekesen. Det som följer är inte en meditation över Kyrkan, utan ett försök att förstå hur de första läsarna av Nya Testamentet tolkade det ordet, i hoppet om att återge det något av dess första friskhet.
Ordet ekklesía förekommer över tvåhundra gånger i den grekiska Bibeln som lästes av de flesta kristna under de första århundradena. Det som kanske förvånar oss är att man finner det nästan lika ofta i Gamla Testamentet som i Nya. I den grekiska översättningen av Gamla Testamentet betyder ekklesía samling eller Guds folks församling.
I Nya Testamentet betyder ekklesía antingen en lokal församling eller alla kristna. Men det finns intressanta undantag. Lukas, författaren till tredje Evangeliet och Apostlagärningarna, använde det också för en stads lagstiftande församling, folkförsamlingen (se Apg 19.23-40). Ekklesía var alltså inte enbart avsett för religiöst bruk. Ordet kunde användas för livet i grekiska städer med deras folkförsamlingar, som möttes för att diskutera offentliga angelägenheter.
Ett annat undantag är att, tom. i Nya Testamentet, ekklesía kan beteckna Guds folk i det första förbundet. Stefanos kallade människorna i öknen runt Mose för ekklesía (Apg 7.38). Och Hebreerbrevet citerar en vers från psalm 22: ” … mitt i ekklesía skall jag sjunga ditt lov” (Heb 2.12). Ska vi översätta det ”mitt i församlingen” eller ”mitt i kyrkan”? Psalmen talar om Israels församling. Men eftersom Hebreerbrevet lägger dessa ord i munnen på den Uppståndne Kristus, syftar de också på Kyrkan.
Bibeln förenar alltså det som vi tenderar att åtskilja. Exemplet med Hebreerbrevet inbjuder till att låta skrifterna i Första Förbundet tala om kyrkan i det Nya Förbundet. Så blir innebörden i ordet ekklesía bredare. Särskilt i Psaltaren får ordet en musikalisk dimension. Ekklesía blir där en gudstjänstfirande församling, som förts samman av Kristi sång.
Ordet ekklesía används ofta i Apostlagärningarna, men konstigt nog inte i de första kapitlen. Den gemenskap som uppstår vid Pingsten kallas inte ekklesía. Texten talar helt enkelt om ”alla troende” (Apg 2.44). Ordet plêthos dyker upp (Apg 4.32), ett ord som kan översättas som ”alla de många”. Men utombibliska paralleller har fått exegeter att erkänna att plêthos kan syfta på en församling. Ordet översätts ibland med ”samling” eller ”alla lärjungarna” (te. Apg 6.2), men det är inte en exakt synonym till ekklesía. Plêthos, liksom andra grupper som existerade i Jerusalem vid den tiden, är en gemenskap med regler för medlemskap, med sina riter och ledare.
Så Apostlagärningarna vittnar om det faktum att ekklesía inte användes exklusivt för att beteckna kristna församlingar.
Genom de brev som författades av Klemens och Ignatius, biskopar i Rom resp. Antiokia, vet vi att de båda orden ekklesía och plêthos samexisterade till åtminstone början av 100-talet. Men vilken utmärkande egenskap i de kristna församlingarna var det som ordet ekklesía lade vikt vid? Och varför tog det ordet överhanden till slut? Apostlagärningarna antyder att detta hade att göra med aposteln Paulus, eftersom det ordet började få betydelse samtidigt som Paulus själv fick det (Apg 8). Vilket också de paulinska breven bekräftar, där ordet ekklesía är särskilt vanligt.
Varför föredrog Paulus ekklesía? I detta ord ligger verbet ”kalla”. Medan plêthos refererar till församlingen som sådan, är ekklesía en samling, både i den grekiska världen så väl som i Bibeln, som kallas samman, en församling. Det tycks att varje gång Paulus säger ekklesía, avser han ett ”sammankallande” eller ”kallelse”. För honom är ”Guds församling” de som ”kallats att vara heliga” (1 Kor 1.2), dem som han har ”kallat till gemenskap med sin son Jesus Kristus” (1 Kor 1.9).
Femtio år senare skriver Ignatius av Antiokia till de kristna i Smyrna, och han beskriver ekklesía för första gången som ”katolsk”, med andra ord universell: ”var än biskopen befinner sig där är församlingen (plêthos), precis som där Jesus Kristus är, där är den katolska kyrkan (ekklesía).” De kristna bildar konkreta församlingar. Men för Ignatius, som för Paulus, är det vackraste ordet ”kyrka”. För det ordet har inte betoningen på en församlings förvaltning, utan på den universella kallelsen i Kristi evangelium. Och ordet ”katolsk” innebär att ett och samma evangelium, överallt och alltid, kallar till Kristi enda kyrka.
