Vad ville Jesus uttrycka med att ge oss evkaristin?
Hjärtat i det kristna budskapet är en proklamation om gemenskap, ett liv vi delar med Gud, som leder till solidaritet mellan människor, söner och döttrar till samme Fader. I sitt liv på jorden som en av oss har Jesus inte bara bjudit människorna att öppna sig för budskapet; han förverkligade det i sitt eget liv: ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på sista dagen” (Joh 6:38f). Även om Jesu hela existens visar på ett liv för Gud och för andra är det främst slutet på hans jordiska liv, döden på korset, som fullt ut vittnar om hur han ger ut sig själv ända till slutet. Hans existens som en gåva, förvandlad av Andens kraft i uppståndelsen, blev grunden till ett liv i gemenskap för alla.
Kvällen innan han dog uttryckte Jesus meningen med sitt liv och sin död med kroppens språk. Under en festmåltid tog han lite bröd och välsignade det och uttalade orden: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”. Sedan, vid slutet av måltiden, välsignade han en bägare vin och sa: ”Detta är mitt blod som blir utgjutet för er”. Lärjungarna tog emot det som Jesus räckte dem och konsumerade det.
När Jesus handlar så här blir den brinnande hjärtpunkten i vår tro närvarande på ett förtätat och ofattbart sätt. Att äta bröd tillsammans med någon, enligt Bibeln, är att uttrycka ett gemensamt liv. Gästerna som sitter runt samma bord formerar sig till en familj, motsvarigheten till en familj; de erkänner varandra som bröder och systrar. Men det som skapar enheten här för gästerna är Jesus själv. Han inte bara inbjuder till sitt bord och är värd vid måltiden, utan han ger sig själv som föda som ger samma liv till alla. ”Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom” (Joh 6:55f).
Genom att ge sitt liv för oss erbjuder han oss möjligheten att ingå i hans gemenskap, och därför med varandra. Om vi, på det mänskliga planet, låter mat och dryck bli en del av oss själva när vi äter och dricker, införlivar han oss med sin kropp och sitt blod med sig själv: vi blir det vi konsumerar, Kristi Kropp ( se 1 Kor 10:17), förlängningen av Kristi aktiva närvaro i världen. Evkaristin tydliggör på ett sakramentalt sätt den djupaste innebörden av Kristi död och uppståndelse, och förmedlar det Liv som är gemenskap med Källan till allt liv, och som gör oss till en familj, en kropp.
Är evkaristin mer än upprepningen av något som hände för länge sedan?
Till sina lärjungar, samlade till den sista måltiden, sa Jesus: ”Gör detta till minne av mig” (Luk 22:19). I lydnad mot hans tanke har kristna i gudstjänsten, i tvåtusen år, fortsatt att minnas att Jesus gav sitt liv. Evkaristi-firandet ser bakåt mot det historiska, och håller det levande som ett källsprång i det pågående livet i den kristna församlingen.
Men i detta firande gör vi mycket mer än bara kommer ihåg något som hände för länge sedan. Ordet ”minne”, på hebreiska zikkaron, syftar inte på det mänskliga minnet, som hindrar en händelse i det förflutna från att falla i glömska. Snarare uttrycker det faktiskt, i folkets tillbedjan, att det är Gud som ännu i dag håller sina gamla ”underverk” vid liv, med andra ord, sådana mäktiga gärningar som nåd och frälsning. Varje gång som Israel firar te. Påsken, blir befrielsen från Egypten en verklighet i dag: befriaren Gud är fortfarande närvarande och aktiv mitt ibland sitt trogna folk.
Än mer kan det sägas att Jesu närvaro aldrig lämnar hans lärjungars gemenskap, eftersom han uppstått från de döda och därför lever för evigt. Han är närvarande som den Korsfäste, som samtidigt är den Uppståndne Herren, en verklighet som kommer till underbart uttryck i Uppenbarelseboken genom bilden av ett Lamm, slaktat och ändå stående mitt för Guds tron (se Upp 5:6). Denna närvaro når sin kulmen i evkaristin, där de troende får gemenskap med Kristus i hans övergång från död till liv.
Och eftersom Påskens mysterium leder till att ”Gud ger Anden utan att mäta” (se Joh 3:34) så är Evkaristin också närvaron av den uppståndne Kristus, som för oss samman i dag runt sitt bord för att sända ut oss som hans vittnen på världens vägar. I Apostlagärningarna ser vi hos de första kristna två aspekter som uttrycker deras livsrytm: ibland kallas de samman till enhet, och ibland sänds de ut till andra för att ge uttryck för och inbjuda till en större gemenskap. Evkaristi-firandet inkluderar dessa båda dimensioner av kallelse och sändning, samling och mission.
Slutligen är evkaristin en försmak av det stora himmelska gästabudet, där alla folk ska bli en enda familj i Gud ( se Jes 25:6-9). Under den sista måltiden sa Jesus: ”jag kommer inte att äta den (denna påskmåltid) igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike” (Luk 22:16)! Gudstjänsten, ”minnet av framtiden,” representerar denna absoluta framtid för att ge oss en försmak här på jorden av Guds glädje. Därför förenar firandet av evkaristin det historiska, nuet och framtiden i en handling av avväpnande enkelhet, som ger näring åt pilgrimsvandringen i Kristi efterföljd, precis som mannat från himlen för Israels folk i vildmarken för länge sedan (se Joh 6:30ff).
Brev från Taizé: 2005/2