Ska vi ångra våra synder?

När aposteln Petrus insåg vad han hade gjort genom att förneka Kristus "grät han bittert" (Matt 26:75). Några veckor senare, på Pingstdagen, påminde han Jerusalems invånare hur skandalöst det var att Jesus, en oskyldig man, blev avrättad. "Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: Bröder, vad skall vi göra?" (Apg 2:37). Ånger klamrar sig fast vid onda gärningar som en skugga som vi bara med svårighet kan bli av med.

Ånger är tvetydigt. Den kan få oss att sjunka ner i förtvivlan eller leda till omvändelse. Petrus, som var besviken på sig själv, kunde ha blivit förtvivlad. Det finns en "världslig sorg som för till döden. " Men när Petrus tänker på Kristi kärlek blir tårarna något annat: "en sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning, och som ingen behöver ångra" (2 Kor 7:10). Ånger var för honom ett övergångsstadium, en smal väg som ledde till livet. En sorg som leder till döden, å andra sidan, är den besvärliga ångern hos någon som bara litar till sin egen förmåga. En individ som finner denna otillräcklig, en sådan person börjar snart känna förakt och tom. hat mot sig själv.

Det är kanske omöjligt att omvända sig utan att känna någon ånger. Men skillnaden mellan de båda är enorm. Omvändelse är en gåva från Gud, en dold aktivitet från den Heliga Anden, som drar en människa till Gud. Jag behöver inte Gud för att ångra mina misstag; det kan jag göra själv. Ångern gör oss fixerade på oss själva. Men när jag omvänder mig vänder jag mig till Gud, glömmer mig själv och överlämnar mig till honom. Ånger förbättrar inte det som blev fel, men Gud säger: " Jag plånar ut dina synder som ett moln" (Jes 44:22), när jag vänder mig till honom.

"Synda" betyder "att missa målet." Synd är separation från Gud, eftersom Gud skapat oss så att vi kan leva i gemenskap med honom. Ånger kan aldrig befria oss från detta avstånd till Gud. Om den får oss att dra oss tillbaka mer i oss själva kan den tom. leda oss ännu längre bort från Gud, och så öka vår synd! Som Jesus uttryckte det med ord som är lite gåtfulla, synd är att "de inte tror på mig" (Joh 16:8). Roten till all synd, synd i ordets djupaste mening, är brist på tillit, att vi inte öppnar oss för Kristi kärlek.

En kvinna kom en dag för att möta Jesus. Hon grät, och "vätte hans fötter med sina tårar". Kristus förstod och beundrade henne, medan andra tog anstöt. Kvinnan ångrade sina misstag, men hennes ånger var inte bitter; den förlamade inte henne. Hon trodde och glömde sig själv. Och Jesus sade: "Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek" (Luk 7:47). I kraft av dessa ord hade hon inget att ångra. Vem kunde ångra och visa så stor kärlek? Med Guds nåd kan våra synder leda oss att älska mer. Och då bör ångern vändas till tacksamhet: "och tacka alltid vår Gud och fader för allt" (Ef 5:20).

Vad är arvsynd?

Alltsedan livet uppstod har gåtan med döden existerat. I djurens värld kanske döden verkar naturlig. Men för människan har den alltid varit ett frågetecken.

Dem som vi älskar, varför lämnar de oss för gott? Vi vill leva ett lyckligt liv, utan att vår lycka plötsligt tar slut. Av detta skäl, sedan tidens början, har längtan efter ett lyckligt liv givit upphov till olika tolkningar av en "guldålder", när "allting fortfarande var gott". Berättelserna som skildrar detta ämne försöker förklara hur döden kom in i världen.

Bibeln hämtar stoff från dessa traditioner. Första Moseboken börjar med att fira den ursprungliga godheten i skapelsen (kapitel 1 och 2). Sedan kommer livets besvärligheter, särskilt döden och brodersmord, tillsammans med misstag som begicks i början (kapitel 3 och 4). Men det som är slående i den bibliska skildringen är att dessa första synder är identiska med våra egna synder: vägran att lita på Gud, att vi berättar halvsanningar för att rättfärdiga oss själva, att vi överför våra egna fel på andra, att vi inte tar ansvar för våra handlingar. Utan att besvara frågan varför det onda existerar vrider första Moseboken över ansvaret till varje läsare. Vi är Adam och Eva, Kain och Abel.

I Nya Testamentet är arvsynden en mer uttalad tanke. För aposteln Paulus står Adam för hela människosläktet, och Adams fel betyder, vad gäller synden, att det inte är någon skillnad på människor: "Det står ju skrivet: Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda" (Rom 3:10). Men Paulus är bara intresserad av Adam för att detta gör det möjligt för honom att tala om Kristi sprängkraft, som är lika allmän, eller snarare ännu större än syndens smitta: "Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus" (Rom 5:15).

Att tala om arvsynden är alltså ett sätt att säga att frälsningen är universell snarare än individuell. Kristus kom inte för att lyfta ut några få människor ur en ond värld, utan för att rädda mänskligheten. Alla är syndare, med händerna tomma inför Gud. Gud erbjuder sin kärleksgåva till alla. "Gud försonade hela världen med sig genom Kristus" (2 Kor 5:19). Det Kristus gjorde "har lett till frikännande och liv för alla människor" (Rom 5:18). Ingen kan, i egen förmåga, hitta vägen ut ur återvändsgränderna, som är människans gemensamma öde. Men genom Kristus blir mänskligheten räddad, och varje individ kan välkomna denna frälsning i sitt liv.

Jesus hänvisade till arvsynden på sitt eget sätt: "Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord … " (Mark 7:21). Men ändå fördömde han inte så mycket; han var barmhärtig. När vi är medvetna om att varje människa erfar syndens smärta blir kanske också vi mer kärleksfulla. I Jesu fotspår är vi kallade att komma med helande och inte obarmhärtigt ställa någon vid skampålen. Det är inte fråga om att tona ner allvaret i ondskan, utan att veta att det inte finns någon synd som Kristus inte kom för att ta bort, genom att ge sitt liv på korset.

Brev från Taizé: 2003/5