Vi måste erkänna att vi kristna ofta döljer denna gåva som Kristus gett oss. Särskilt detta: Hur kan vi sprida fred om vi fortsätter att leva i grupperingar som inte lever i gemenskap med varandra?

Den moderna världen tar individen som utgångspunkt. Människor i vår tid har en tydlig känsla för jämlikheten, eller till och med likheten, mellan alla människor, och därför har de inget tålamod med alla naturliga eller kulturella skillnader. Var och en av oss ska ha möjligheten att göra allt, vara fri att skapa sitt eget liv. En sådan inställning leder i praktiken till ett förhärligande av mångfald. Att alla är lika tas för givet i princip, men i verkligheten är det mångfalden som råder.

Det är inte förvånande att en sådan vision inte gynnar samhället. Vad är "limmet" som kan binda samman alla de identiska och separata enheterna? Och så kommer det sig att vi i Kyrkan upphöjer en mångfald av perspektiv och angreppssätt medan enheten förblir något enbart teoretiskt. Och sedan, som en reaktion på detta, försöker en del införa enhetlighet och utesluta allt som inte passar in i den gemensamma formen.

Det bibliska perspektivet visar oss en väg ut ur denna återvändsgränd. Det börjar inte med den enskilde utan med en kärleksfull Gud som kallar varelser att finnas till (se Romarbrevet 4:17). Och Gud kallar inte dem en efter en, utan snarare till en gemensam strävan. Det är Jesus, Messias, som avslöjar Guds projekt för oss: mänskligheten är inbjuden att ta emot Guds eget liv, källan till en universell vänskap, för att bilda en enda kropp (se Kolosserbrevet 3:15).

Enligt detta perspektiv har varje person en oersättlig roll att spela och unika gåvor att utveckla, men alltid inom ramen för en allomfattande gemenskap. Jag måste inte göra allt och ha allt, eftersom andra människor kommer att kompensera för det jag saknar. I själva verket är det så att jag behöver de andra, eftersom jag inte klarar allt ensam. Samtidigt är mitt bidrag avgörande för helhetens utveckling.

Paulus förklarar detta med hjälp av den välkända bilden av en kropp (se Rom 12:4—5 och 1 Kor 12). Denna metafor förenar stor mångfald med djup enhet. Om handen ville vara huvud till varje pris, eller om hjärtat ville vara fot, skulle hela kroppen upphöra att fungera. Och även de till synes mest obetydliga delarna är absolut nödvändiga. I själva verket borde vi inte ens tala om viktigare eller mindre viktiga delar av kroppen, för det är inte fråga om konkurrens utan om ett gemensamt liv.

Kristna behöver inte vara rädda för sina begränsningar eller förneka de skillnader som utgör dem. De måste vara medvetna om att de inte skapar sin egen existens från början, de måste upptäcka de särskilda gåvor som Gud har placerat i dem så att dessa kan bära frukt. De är kallade att ställa sina gåvor till tjänst för hela kroppen. Samma sak gäller för de olika kristna samfunden. Deras "rätt att vara olika" är meningsfull enbart som en del av Guds globala projekt "att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden" (Ef 1:10). Om vi glömmer denna universella gemenskap, kan skillnaderna verkligen bli ett problem. Om vi vidmakthåller den blir den en stor tillgång, en reflektion av ”Guds nåd i dess många former" (1 Pet 4:10).