TAIZÉ

Nattvarden: Evkaristin betraktad av en kristen på 100-talet

 

En expert på de äldsta kristna skrifterna har påpekat att man måste vänta till 800-talet innan man hittar en avhandling om evkaristin (nattvarden). Även om referenser till evkaristin förekommer ofta, och har stor betydelse, blev den aldrig tidigare föremål för ett självständigt arbete. De första kristna såg aldrig evkaristin som något isolerat. Den förbands alltid med hela trons mysterium, och utgjorde verkligen syntesen av den. Om en väsentlig aspekt av tron sätts ifråga kommer evkaristin att bli den referenspunkt som visar om vi är på rätt väg eller ej. Och därför, på 100-talet, kunde Ireneus av Lyon säga: ”Vårt sätt att tänka stämmer överens med evkaristin, och evkaristin i sin tur bekräftar vårt tänkande.” När vi följer Ireneus på den vägen når vi fram till trons hjärta.

Skapelsens godhet

När han konfronterades med andliga tendenser som förringade den synliga världen, och som han betraktade som ren urartning, såg den store biskopen av Lyon i evkaristin en bekräftelse på skapelsens godhet. Hur kan vi betvivla den godheten eftersom, som Ireneus skriver, ”Jesus tog brödet, vilket kommer från skapelsen, tackade och sade: ’Detta är min kropp.’ Och på samma sätt med bägaren med vin, som kommer från skapelsen som vi tillhör, som han förklarade vara sitt blod … ” (AH, IV, 17,5). Evkaristin bekräftar inte ett tänkande som föraktar skapelsen. Den uttrycker, tvärtom, det som är fint i den materiella världen.

Kroppens uppståndelse

Ireneus pekade på evkaristin för att upprätthålla tron på kroppens uppståndelse. I den antika världen blev de kristna retade på grund av den tron. De som såg ner på dem ansåg att de själva var de verkligt andliga. Med denna debatt är vi inne i hjärtat av tron på Kristus och den kristna synen på Gud, men också på människan och det liv som vi är kallade att dela med Gud.

För att fatta vad som verkligen är tvistefrågan här måste vi förstå att uppståndelsekroppen inte är en fråga om molekyler. S Paulus, som starkt bejakar kroppens uppståndelse, vet att allting blir förvandlat: ”Och när du sår är det inte den blivande växten du sår, utan ett naket sädeskorn eller något annat frö” (1 Kor 15:37). Det finns alltså en ny kropp, en härlighetskropp, och på det sättet är det ett avbrott; men vi kan ändå tala om kontinuitet, för växten eller vetet kommer ju från fröet.

Utrymme för olikhet hos Gud

Kroppen är personen i sin personliga historia. De första kristna, som livades upp av tron på den Uppståndne Kristus, som vid Himmelsfärden för evigt gick in i Gud med sin härlighetskropp (människans liv var inte en parentes för honom), förstod att varje människas historia är välkommen hos Gud: det finns utrymme för det mest personliga, för det som är unikt hos varje mänsklig varelse, för allt som är förenligt med kärleken. Den tron innebär att ett evigt liv hos Gud inte tar bort det som är mänskligt. Den fullständigaste tänkbara föreningen med Gud sker inte på olikhetens bekostnad. Om Gud kallar var och en med deras namn betyder det att, i vårt liv med honom, vi kan göra detsamma. Vi ska träffa dem som vi älskat igen. Sporrad av de första kristnas tro kunde Dostojevski skriva i slutet av Bröderna Karamazov: ”Vi ska stå upp och vi ska träffa varandra igen; överlyckliga kommer vi att berätta för varandra om vad som hänt.” Om vi avvisar kroppens uppståndelse vanställer vi evangeliets Gud och hans plan för människorna, för Gud inte bara tolererar skillnader utan vill ha dem, fostrar fram dem och ger dem en framtid.

Ireneus var övertygad om allt detta: ”Hur kan de påstå att kroppen inte kan ta emot Guds gåva som består av evigt liv, när den får näring av Kristi kropp och blod?” (se AH IV, 18,4). I evkaristin berörs inte bara vårt sinne av den uppståndne Herrens liv; det går inte bara in genom öronen som en idé. Den födan kommer sannerligen in i våra kroppar. Ireneus betonar att de kristna proklamerar ”på ett harmoniskt sätt gemenskapen och föreningen av kroppen och Anden. För just som det jordiska brödet, efter att ha fått Guds välsignelse, inte längre är vanligt bröd, utan evkaristin, sammansatt av två saker, den ena jordisk och den andra himmelsk, på samma sätt är våra kroppar, som deltar i evkaristin, inte längre förgängliga, för de har hoppet om uppståndelsen” (AH IV,18,5).

Att känna den skapade världens kallelse

Att delta i evkaristin blir alltså ett sätt att proklamera att världen har en mening. Troende lägger märke till hela skapelsens kallelse att inte dö, utan att förvandlas, för evkaristin sjunger om livets seger. Det är verkligen nödvändigt att gå genom döden; det är där förvandlingen sker. Men ett frö har såtts i den kristne, vilket en föregångare till Ireneus, Ignatius av Antiochia, kallade för ”en odödlighetens medicin”, när han syftade på evakaristin. Att ta emot Kristi evkaristiska kropp, hans uppståndna liv, betyder att hälsas välkommen till det rum där döden inte längre finns, och där Anden påminner om ”vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:9).

Evkaristi och socialt ansvar

En annan aspekt på evkaristin, som inte helt saknas hos Ireneus, kommenteras utförligt av Kyrkofäderna på 2-och 300-talen. Att fira evkaristin betyder att vi blir medvetna om vårt sociala ansvar. Om vi blir Kristi Kropp genom att delta i evkaristin, om vi verkligen är varandras lemmar, då kan vi inte längre uppträda som om vi inte bekymrades av människor i nöd. Så bland de första kristna föddes traditionen att ta med till evkaristin ett offer till de fattiga (detta blev kollekten), eftersom i kristendomen all verklig mystik leder till konkret handling.

Sista uppdateringen: 5 Juli 2005