Vem var denne man som så djupt påverkade tänkandet i Väst? För somliga talade han på ett oöverträffat sätt om nåd, om Guds kärlek. För andra gjorde han sig skyldig till en pessimistisk människosyn, präglad mer av synd än av Guds kärlek. Under historiens lopp har teologiska skolor av de mest skiftande slag åberopat sig på hans auktoritet, vilket ibland gett upphov till bittra kontroverser.
Men det som alltid fascinerat människor är hans väg till tron. Genom att beskriva det i sina Bekännelser har han hjälpt många att finna Kristus. Hans sökande innebar mycket irrande hit och dit. Det var först som 30-åring han slutligen sa sitt ”ja” till tron. Efteråt bekände han sin tvekan och sina tidigare misstag, men samtidigt uttryckte han i en sublim lovsång att Gud varit med honom utan att han förstått det.
Du var mer i mitt inre än mitt allra innersta; och högre än mitt högsta.
I hans hemland i Nordafrika fick tron sin näring av minnet av martyrer. Men den folkliga kristendom som hans mor praktiserade hade ingen större lockelse för honom i unga år. Bibeln var också främmande för honom; han kunde inte ta på allvar de antropomorfa berättelserna om Gud. Men sedan, då hans strålande karriär som professor ledde honom till Rom, började han söka sanningen i religiösa grupper, mer eller mindre nära kristendomen.
Han befann sig i Milano, imperiets huvudstad på den tiden, vid höjdpunkten i sin karriär, när hans liv vändes upp och ner. Stadens biskop, Ambrosius, talade om Bibeln på ett medryckande sätt. Och Augustinus blev imponerad av att ”han var en lycklig man”. Sedan hörde han en dag, i en trädgård, ett barns röst som bad honom att öppna Bibeln. Han läste aposteln Paulus ord, och förstod att de här orden kunde förändra en persons hjärta och hela liv. Påskaftonen år 387 blev han döpt av Ambrosius. Dopkapellet kan fortfarande beskådas under Milanokatedralen.
Det stora han upptäckte var Guds ödmjukhet. Gud som är bortom allt vi kan föreställa oss har kommit nära oss, genom de mänskliga orden i Skriften. Där måste vi söka det som ger näring, som man knäcker en nöt för att finna innehållet. Guds nedstigande i Kristus genom inkarnationen och den yttersta förnedringen på korset skulle för alltid bli för honom en källa till förundran och nytt liv.
Förakta inte er själva, män: Guds Son antog en mans utseende. Förakta inte er själva, kvinnor: Guds Son föddes av en kvinna. Och vem kan förtvivla när Guds Son ville vara så ödmjuk för vår skull?
Men hans väg till omvändelse var inte över; den skulle i verkligheten fortsätta livet ut. Snart fick han överge sitt ideal: ett lugnt liv i meditation över Evangelium tillsammans med några vänner. Tillbaka i Afrika fick han acceptera att tjäna den kristna kyrkan, först som präst och sedan som biskop i Hippo, idag Annaba i Algeriet.
Under hela sin tjänst kom han att mer och mer inse att Kristus inte kan åtskiljas från sin kropp, Kyrkan. Han sparade inga krafter för att återställa enheten i Kyrkan i Afrika, inför den splittring som redan hållit på ett århundrade. Det blev allt tydligare för honom att nästankärleken var det främsta i det kristna livet.
Kärleken och Gud kommer nära dig. Kärleken och han bor i dig. Herren är nära. Bekymra dig inte. Varför låter du tankens fantasier flyga och säga: vem är Gud? Vad du än föreställer dig, så är han inte det. Men Gud är kärlek för att du ska få provsmaka lite.
Augustinus förblev en sökare ända till slutet. På hans ålderdom börjar stora omvälvningar ske i samhället: Rom, som verkade vara evigt, plundrades och brändes. I sitt sista stora verk, Guds Stad, försökte han förstå och förmedla hopp i det som såg ut som en katastrof. Som han redan sagt i sin kommentar till Psalm 66: som kristna förblir vi pilgrimer ända till slutet, på väg till vårt hemland, himlen.
Ni går vägen fram med alla folkslag, och ni sjunger när ni går där. Så sjung ert hemlands kärlekssånger, liksom pilgrimerna sjunger, och för det mesta sjunger de på natten.