Under flera månader har församlingar och familjer förberett ett latinamerikanskt möte för unga vuxna i Cochabamba i Bolivia. Det ägde rum 10-14 oktober 2007 och samlade 7000 deltagare från olika delar av Bolivia, från andra latinamerikanska länder och även några från Europa. Detta « Brev från Cochabamba » för år 2008 utgavs under europamötet för unga vuxna i Genève i slutet av december 2007.
FÖRSONINGEN, EN ELD
Vi har tillsammans med unga vuxna från alla länder i Latinamerika som samlats i Bolivia ställt oss frågan: vilka hoppingivande vägar kan vi öppna idag?
Bolivias folk kännetecknas av en stor social och etnisk mångfald och många försöker att gå framåt, utan att stoppas av konflikter, mot större rättvisa och fred.
På många håll i världen råder idag spänningar som kommer ur historiska händelser vars sår inte läkt. Var kan man hitta läkedom när känslan av maktlöshet inför orättvisorna bara växer?
De unga som samlades i Cochabamba visade att mångfalden inte nödvändigtvis leder till splittring och rivalitet, utan bär med sig ett löfte om att man kan berika varandra och finna mer glädje. [1]
I Bolivia lärde vi känna modiga troende som med hela sitt vara ger uttryck för evangeliets kallelse att kämpa med ett försonat hjärta.
VID FÖRSONINGENS KÄLLOR
Vi finner kraft att kämpa med ett försonat hjärta i en personlig relation till levande Gud. Utan ett inre liv skulle vi inte kunna hålla ut i denna attityd. I Gud finner vi glädje, hopp och ett fullödigt liv.
Har inte Gud själv tagit det första steget mot oss? Genom Jesus ankomst öppnar sig Gud för en relation till varje människa. Även om Gud fortsätter att vara någon som vi inte kan förstå, kommer han oss nära.
Av kärlek ville han dela vårt liv. Han blev människa. Ja, han tog till och med den nedersta platsen genom att ge sitt liv på korset. [2] Genom att ta på sig det som skiljer oss från Gud tar han sig an var och en av oss och hela mänskligheten. [3] Och i gengäld ger han oss del av sitt eget liv. [4] Hela skapelsen börjar redan förvandlas. [5]
Detta utbyte med Gud förverkigas för oss i bönen: genom sin heliga Ande kommer Gud och bor i oss. Genom sina ord och sakrament ger Kristus sig åt oss. Och vi kan i vår tur överlämna allt åt honom. [6]
Är det inte på det sättet som Kristus har tänt en eld på jorden, en eld som redan brinner i oss?
EN VIDGAD VÄNSKAP SOM OMFATTAR ALLA
Vi kan inte stänga inne försoningens eld. Den sprider ljus på en väg som vi leds in på för att bli fredsstiftare både nära och fjärran. [7]
Om vi inser vad Gud gör för oss kommer våra inbördes förhållanden att bli förvandlade av det. Vi kommer att bli i stånd att leva i en äkta gemenskap med andra, ett utbyte av liv där vi både ger och tar emot.
Evangeliet uppmanar oss att ta det första steget till andra utan att på förhand ha någon garanti för att vi möts av gensvar från dem.
I vissa situationer, i synnerhet i brustna förhållanden, kan försoning verka omöjlig att nå. Då ska vi vara medvetna om att redan längtan efter försoning innebär att den har påbörjats. Kristus tar själv på sig det som inte ser ut att leda någonstans, och vi kan anförtro allt som behöver helas till honom. Det gör oss beredda att ta tillfället i akt när det kommer och ta ett steg, om än aldrig så litet, för att minska spänningar.
Försoning kan omvandla vårt samhälle på djupet. Anden hos den uppståndne Kristus förnyar jordens ansikte. Låt oss tillåta denna dynamiska kraft från uppståndelsen att driva oss framåt! Låt oss inte bli modfällda av hur invecklade problemen är. Låt oss inte glömma att vi kan börja med mycket lite. [8]
Kyrkans gemenskap är vårt stöd; den är en vänskapens plats för alla. [9] ”För oss är kyrkan som en mor som lyssnar till sina barn. Hon välkomnar; hon tröstar.” [10] Dessa ord från en ung latinamerikan utmanar oss: kommer vi att kunna bli en spegelbild av Guds barmhärtighet?
Kommer vi att kunna lyssna till andra i konfliktsituationer? Då skulle så många separationer bli mindre smärtsamma. [11] Låt oss sträva efter att se oss i den andres ställe.
Kommer vi att kunna dela resurserna mera rättvist? Låt oss våga ompröva vår livsstil i en riktning mot större enkelhet, solidaritet med nödlidande och en större omsorg om Skapelsen.
Kommer vi att komma närmare dem som är fattigare än vi? Genom att vi delar med oss kommer ett levande utbyte att äga rum: de fattiga leder oss till att bli generösa och vi dras ut ur oss själva. Och mer än så: deras nöd hjälper oss att acceptera vår egen sårbarhet. Genom detta engagemang bidrar vi till respekt för varje människas värdighet.
Kommer vi att närma oss förlåtelsens punkt? Finns det något annat sätt att bryta den pågående förnedringen? [12] Det är inte en fråga om att glömma ett smärtsamt förflutet eller att vara blind för dagens orättvisa förhållanden. Evangeliet kallar oss att gå bortom minnet av såren genom att förlåta, och till och med att lyfta oss över våra förväntningar att få något i gengäld. På så sätt finner vi Guds barns frihet.
Ja, vi vill kämpa med försonade hjärtan för att bli lidelsefulla sökare efter gemenskap, i stånd att vidga vänskapen så att den omfattar alla.
