TAIZÉ

Broder Alois

2022 Att bli människor som skapar enhet

 

Att hjälpa enheten att växa, att skapa band mellan människor – det är en av de
största utmaningarna i vår tid.

Nutiden kännetecknas av utvecklingsriktningar som är varandras motsatser.

Å ena sidan blir mänskligheten mer och mer medveten om hur den är
sammankopplad med hela skapelsen. Pandemin har fått oss att än en gång inse
att vi är en enda familj – vissa svårigheter upplever vi tillsammans, allihop, och
vi kan bara övervinna dem tillsammans.

Å andra sidan blir världen mer och mer polariserad, socialt, politiskt och etiskt.
Det leder till att nya klyftor uppstår inom länder, mellan länder och till och med
i familjer. Kristna är inte immuna mot sådana motsättningar. Mellan kyrkorna,
och också inom dem, blir skillnaderna tydligare och förvandlas till splittring just
i det ögonblick när vårt vittnesbörd om fred i all vår mångfald skulle kunna vara
avgörande.

I en del länder kopplas sådana motsättningar idag samman med en enorm
förlust av förtroende i kristna sammanhang, orsakad av att sexuella och andliga
övergrepp som har begåtts har kommit fram i ljuset. Många människor har fått
uppleva att deras tillit har blivit missbrukad. I Taizé har vi de senaste åren, som
många andra, arbetat med dessa allvarliga frågor. Och vi vill göra allt vi kan för
att Taizé ska vara en trygg plats för alla ﴾www.taize.fr/protection﴿.

Kyrkan är kallad att vara en vänskapens plats för alla. För att det ska kunna bli
så idag krävs en omvändelse som har sin utgångspunkt i trohet mot Evangeliets
budskap. Genom sin kärlek, som sträckte sig så långt att han gav sig själv,
öppnade Kristus en ny källa. Från den kan vi få energi till att välja att leva som
syskon, till att arbeta för varje människas värdighet och till att ta hand om skapelsen. Kristus ber oss att genom vår syskongemenskap vara tecknet på att
han kom för att förena alla människor i Guds kärlek.

Jag hoppas att de här förslagen för år 2022 kan hjälpa oss att ställa frågan: Vilket
ansvar kan vi ta för att hjälpa enheten att växa bland människor och med hela
skapelsen, med våra närmaste, i våra kyrkor och på våra hemorter, och till och
med i våra egna hjärtan?

Broder Alois


  • Vart och ett av de sex förslagen följs av en text som kan hjälpa oss att fördjupa vår reflektion. De korta citaten kommer att utforskas ytterligare i artiklar på vår webbplats, i vår podcast och i workshops i Taizé.
  • Bibelreferenser och kommentarer för vart och ett av förslagen kommer att publiceras på vår webbplats. De kommer att utgöra inspiration för valen av de texter som används i bibelintroduktionerna i Taizé.

Första förslaget | Glädjen i att ta emot

Vi kan alla göra något för att mänskligheten ska kunna leva i fred och enhet i
framtiden. Allt börjar i de relationer som vi bygger med varandra. Vi måste ta
hand om varandra i våra familjer och bland släktingar och vänner, särskilt i svåra
tider.

Mänsklighetens enhet ökar också varje gång vi öppnar oss för människor som
har en annan bakgrund än vi själva. Kan vi närma oss andra oftare, kan vi närma
oss också dem som vi inte spontant skulle söka kontakt med? Ofta kommer vi
att bli förvånade när det vi får av dem är något som vi aldrig kunde ha föreställt
oss.

Om vi inte låter oss förlamas av vår tvekan eller vår rädsla kommer vi att få
uppleva glädjen i att ta emot. Vi hittar ju vår egen identitet i våra relationer till
andra, och de kan ge mening åt vår tillvaro och hjälpa oss att lämna sorgens
tid bakom oss.

I en av de liknelser som Jesus berättar får en skadad människa hjälp av en
främling som är på väg förbi. Främlingen riskerar att överträda etniska, politiska
och religiösa gränser genom att göra detta. Men är det inte så att den spontana
handling som får honom att bli den skadade mannens nästa gör hans liv
meningsfullt den dagen? Och än idag minns vi honom och inspireras av honom,
«den barmhärtige samariern» ﴾Lukasevangeliet 10:29–37﴿..

« Ett talesätt i vårt land är ubuntu – den innersta innebörden i att vara människa. Ordet ubuntu talar särskilt om det faktum att man inte kan existera som människa utan andra. Det talar om att vi är ömsesidigt beroende av varandra. Alldeles för ofta tänker vi på oss själva enbart som individer, skilda från varandra, men vi hör ihop, och vad var och en av oss gör påverkar hela världen. » – Desmond Tutu, ärkebiskop emeritus i den anglikanska kyrkan och en av ledarna i kampen mot apartheid och för försoning i Sydafrika.

Andra förslaget | Främja dialog

Om vi ska kunna hjälpa enheten att växa måste vi först av allt skapa tillitsband.
Men alldeles för ofta äventyras mellanmänskliga relationer av misstro. Verbala
våldsamheter blir vanligare och vanligare i debatter och i sociala medier, och
människor blir manipulerade av rädsla. Finns det bra sätt att reagera i sådana
situationer?

Vi kan välja att lyssna och att föra dialog. Det betyder inte att vi ska säga till
någon att vi håller med när vi inte gör det, utan att vi ska göra allt vi kan för att
hålla igång samtalet med människor som tänker och tycker på andra sätt än vi.
Vi måste försöka göra allt som står i vår kraft för att förhindra att dialogen
havererar.

Vi kan bestämma oss för att aldrig sätta en etikett på någon och för att aldrig
föra fördomar vidare. Ingen ska behöva bli förminskad till en enskild sak som
han eller hon har gjort eller till en åsikt. Och när vi säger emot, till och med när
vi har en helt motsatt ståndpunkt, kan vi göra det utan att bli aggressiva. Men
vi måste också medge att det ibland, när vi ställs inför något som är uppenbart
fel, är nödvändigt att ge uttryck för vrede.

Reflexmässiga handlingar för att skydda den egna identiteten kan göra klyftorna
i samhället större, och detta gäller också för kristna gemenskaper. Kan vi, istället
för att definiera oss själva genom att jämföra oss med andra, bygga en identitet
och en känsla av samhörighet som inte gör det omöjligt att vara öppen för
andra?

«Mellan människor som tänker och tycker olika i de viktigaste ämnena kan en sann och nära vänskap leva. Detta gör naturligtvis att en del smärta finns med, men den gör att vi älskar vår vän ännu mer.» – den franske filosoften Jacques Maritain, 1970.

Tredje förslaget | Vi är alla syskon

Vissa polariseringar har sitt ursprung i den exkludering som så många
människor, till och med hela nationer, lider av eller upplever.

Tillsammans med kristna från alla kyrkor, tillsammans med troende som tillhör
olika religioner, tillsammans med kvinnor och män som inte tror på Gud men
som vill det goda, kan vi leva i solidaritet med människor som befinner sig i
utsatthet, med människor som är exkluderade, med migranter som ofta har lidit
mycket under sin livsresa.

Livet som syskon börjar vid vår tröskel. Låt oss gå bortom segregationen och
skapa vänskap. Vi kommer att se att våra hjärtan öppnas mer och mer, att de
blir rymligare, mer mänskliga. Är vi medvetna om i vilken omfattning vårt sätt
att leva kan ha en inverkan till och med på andra sidan jorden?

För den som tror är detta att leva i syskonskap omöjligt att skilja från tron. Jesus
sa: «[V]ad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har
ni gjort för mig» ﴾Matteusevangeliet 25:40﴿. Genom att komma in i världen
förenades Kristus Jesus med varje människa. Vi kommer närmare honom när vi
närmar oss de människor som har blivit skadade av livet. De gör det möjligt för
oss att gå in i en djupare relation med honom.

«Vår tids största utmaning är hur vi ska starta hjärtats revolution, en revolution som måste börja i var och en av oss. När vi börjar ta den sämsta platsen, tvätta andras fötter, älska våra bröder och systrar med den brinnande kärlek, den passion som ledde till korset, då kan vi verkligen säga : ‘Nu har jag börjat.’» – den amerikanska journalisten Dorothy Day som kämpade i frontlinjen för mänskliga rättigheter, 1963

Fjärde förslaget | Solidaritet med hela skapelsen

Idag ser vi skapelsens enhet allt tydligare. Att allt som lever är sammankopplat
och beroende av vartannat får oss att inse att vi i någon mening är syskon med
alla varelser. För troende är vår fantastiska planet en gåva som Gud har
anförtrott oss och som vi måste ge vidare till nästa generation.

Vi ser idag hur planeten blir bräcklig av det som människor gör. Den senaste
tiden har miljökatastrofer och extrema klimatrelaterade händelser påverkat
många delar av världen. För fler och fler människor kommer sådana kriser att
innebära att de blir tvungna att lämna sina hemtrakter som har blivit obeboeliga.
Och i flera decennier nu har en stor mängd forskning varnat oss för att den
biologiska mångfalden håller på att förstöras.

När vi ställs inför dessa ekologiska nödsitiuationer blir den politiska responsen,
vetenskapliga uppfinningar och de sociala ställningstagandena avgörande.
Många unga engagerar sig med stort mod, men en del av dem är också
plågade av frustration och vrede – det är förståeligt.

Trots allt detta får vi inte tappa modet! Förändringar börjar ofta med «nästan
ingenting». För troende stimulerar tron på Gud till ett engagemang och en tillit
till människors förmåga att göra något åt krissituationen. Skulle vi kunna fråga
oss: vilket konkret steg, hur obetydligt det än kan verka, kan jag ta den närmaste
tiden för att påbörja eller fördjupa en ekologisk omvändelse?

«Vi kan alla – vilka vi än är, var vi än befinner oss – ta vårt ansvar för att förändra vårt gemensamma gensvar på det hot som klimatförändringar och miljöförstöring utgör, ett hot utan motstycke. Att ta hand om Guds skapelse är ett andligt uppdrag
som kräver att vi engagerar oss. Detta är ett avgörande ögonblick. Framtiden för våra barn och för vårt gemensamma hem avgörs av det som händer nu.» – gemensamt uttalande av påven Franciskus, patriarken Bartolomaios och ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby den 1 september 2021.

Femte förslaget | En passion för kristen enhet

Sökandet efter enhet är en stor utmaning för kristna. Hur ska vi kunna vara en
surdeg för syskonskap om vi håller fast vid det som skiljer oss åt? I Kristus har
vi en unik källa till enhet ﴾Johannesevangeliet 17 :20–21, Efesierbrevet 2 :14﴿. När
Jesus gav sitt liv på korset gick han allra längst i den kärlek som förgör hatet
och barriärerna mellan människor.

Evangeliet kallar oss att övervinna splittringar och att vittna om att enhet är
möjlig också i stor mångfald. Är inte det något särskilt viktigt som kristna kan
bidra med så att hela mänskligheten kan leva tillsammans som syskon? Den
sortens vittnesbörd är starkare än ord.

Evangeliet uppmanar oss att utveckla och vårda konsten att skapa enhet. Vi kan
alla skapa enhet genom att knyta band av lyssnande och vänskap, var vi än är.

I dialogen mellan kristna samfund och kyrkor måste de skillnader som finns kvar
bli tagna på allvar, och teologisk forskning är nödvändig. Men enbart dialog
leder inte till synlig enhet.

Om vi ska kunna röra oss i rätt riktning måste vi som är döpta och medlemmar
i olika kyrkor samlas oftare till gemensam bön med Guds ord i centrum. Vem
vet – kanske överraskar den heliga Anden oss? Vi kanske upptäcker att Jesus är
den som får oss att mötas och att Kristi kärlek kan stråla mycket klarare när vi
ödmjukt inser vad vi själva inte har och när vi öppnar oss för det som vi kan få
av andra.

«Det viktiga är att acceptera att ge till varandra och ta emot av varandra. Inte för att falla in i en dogmatisk relativism utan för att komma dithän att vi förstår att allt det livsviktiga i den apostoliska tron kan ta sig uttryck utmed olika men konvergerande linjer. Och när det gäller resten: att hoppas och vänta på Andens utgjutande och vara redo att ta emot det.» – Elisabeth Behr‐Sigel, ortodox teolog, 1986.

Sjätte förslaget | Låt Gud förena våra hjärtan

Om enheten ska kunna växa krävs det att vi engagerar oss med hela vår varelse,
ett engagemang som börjar i vårt eget hjärta. Med orden från en psaltarpsalm
stiger vår bön till Gud: «Lär mig att helhjärtat vörda ditt namn» ﴾Psaltaren 86:11b﴿.

Om vi ska kunna röra oss i riktning mot en inre enhet, måste vi inte ibland reda
ut våra önskningar och acceptera att vi inte kan göra eller uppleva allt? Om
många möjligheter ligger framför oss, låt oss försöka urskilja vilka som öppnar
en väg till fred, ljus och lycka.

I oss finns en djup törst efter gemenskap och enhet, och den kommer till oss
från Gud. Vi kan ge uttryck för den i bön. Några få ord, att vara i tystnad, ensam
med Gud, hjälper oss att hitta meningen med livet och förnyar vår öppenhet
för att låta den heliga Anden arbeta i oss.

Om vi vill hitta hjärtats enhet finns det alltid en väg att gå: att vända vår blick
mot Kristus Jesus, lära känna honom bättre, anförtro honom våra glädjeämnen
och bekymmer. Till och med mitt i svårigheter, också när det är mycket lite av
framtiden som känns säkert, kan vi fortsätta vår resa steg för steg på detta sätt
och lita på att den uppståndne Kristus alltid är med oss genom den heliga
Anden.

«Att gå in i tystnad innebär att lyssna till Gud, att ta bort allt som hindrar oss från att lyssna till eller höra Gud. Det innebär att lyssna till Gud var han än ger uttryck för sin vilja, i bön och utanför bönen som sådan. Vi behöver den tystnaden för att kunna göra Guds vilja, tystnad som utvidgas med den andra del av oss själva som vi av okunskap tar så lite hänsyn till – kontemplation. Vi måste ‘samla’ spåren, ledtrådarna, inbjudningarna, Guds befallningar så som bonden samlar sin skörd i ladan, så som forskaren sammanställer resultaten av ett experiment.» – den franska författaren och socialarbetaren Madeleine Debrêl, 1968.
Sista uppdateringen: 25 December 2021

PDF-häfte

PDF - 370.7 ko