Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. Kristus tänkte inte på sig själv, nej, det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära. (Romans 15:1-7)

Livet som kristen är, så som Paulus presenterar det här, inte ett sätt att finna individuellt självförverkligande, där våra egna behov går först. Inte heller är det någon ideologi som gör våra personligheter till något underordnat en förbestämd plan. Det är en gemenskap bestående av människor som, när de följer Kristus, blir sig själva genom att helt och hållet räkna med och ta hänsyn till varandra.

Det kan finnas tillfällen när detta händer på ett enkelt och okomplicerat sätt, perioder som präglas av spontan glädje över att vara tillsammans som Kristi lärjungar, och det kan vara som en försmak av Guds rike. Men det kommer också perioder när en sådan enhet förutsätter en medveten ansträngning eller till och med en kamp. Om vi upptäcker att andra troendes personligheter eller sätt att resonera inte stämmer med hur vi är kan vi bli frestade att tvinga oss på dem eller tvinga på dem våra perspektiv eller att dra oss undan från dem och försöka omge oss med en mindre, tryggare grupp med människor som tänker som vi. Men Kristi kyrka är inte en grupp för likasinnade. Den är en gemenskap med människor som är olika, människor som inte nödvändigtvis kommer överens med varandra helt naturligt, men som är kallade att följa samme Herre.

Det är därför som Paulus uppmuntrar oss att “hjälpa de svaga med deras bördor” (vers 1), att “godta varandra” (vers 7 – den engelska översättningen använder ordet “accept”, övers anm) och att tänka på vad som är gott och bygger upp (vers 2). När vi försöker tänka på vad som är gott och bygger upp dem som vi inte spontant tycker att det är lätt att vara med, och när vi gör det därför att vårt prioritet inte är oss själva utan Kristus, då är det ett säkert tecken på att vi följer honom. Paulus uppmuntrar oss till detta genom att påminna oss om att detta är precis vad Kristus själv gjorde när han följde och uppfyllde sådant som redan fanns i Gamla testamentet (i vers 3 citerar Paulus psaltarpsalm 69).

Den här sortens radikala solidaritet kräver uthållighet, som på ett grundläggande sätt hör ihop med tröst och hopp (verserna 4 och 5). I vår tid är många människor ensamma, många blir skadade av misslyckade försök att vara trogna (egna eller andras misslyckanden), och många tycker att det är svårt att se något hopp när de tänker på sin framtid. Den uthållighet som Paulus rekommenderar är inte det enklaste valet, men den kan rena och läka sådana skador på djupet. För den som lever på det här sättet kan meningsskiljaktigheter och svårigheter med att komma överens bli början till en mycket mer radikal enhet: de blir möjligheter att lämna mycket av det som vi är personligt fästa vid till Gud, så som Kristus gjorde, och när vi lämnar över det i tillit till Gud blir detta en enhetsegenskap som går mycket djupare än gemensamma åsikter eller personlig smak. Detta är, med Paulus ord, ett sätt att ”med en mun prisa vår herres Jesu Kristi Gud och Fader” – både därför att det leder till en glädje i honom, en glädje som leder till tacksamhet, och därför att det kan visa andra människor något av vad Gud är.

 Vilka exempel på människor som hjälper varandra känner jag till? Sådana som hjälper andra kristna också när det inte är lätt, och som genom att göra det visar något av Gud?

 Vem är jag kallad att hjälpa med hans eller hennes börda? Vilket bibelord uppmuntrar mig att göra det?

 Har jag upplevt några situationer där uthållighet i att hjälpa andra har lett till glädje?

En dag när David hade stigit upp efter sin middagsvila och gick omkring uppe på taket till sitt palats fick han därifrån se en kvinna som badade. Hon var mycket vacker. David förhörde sig om vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. Då skickade David några män för att hämta henne, hon kom till honom, och han låg med henne fast hennes reningstid ännu varade. Sedan återvände hon hem. Hon blev havande, och hon meddelade David: ”Jag väntar barn.”

Då sände David order till Joav: ”Skicka hit hettiten Uria!” Joav skickade i väg Uria, och när han kom frågade David hur det var med Joav och med hären och hur det gick i kriget. Sedan sade David: ”Gå nu hem och tvätta dammet av fötterna!” Då Uria lämnade palatset lät kungen skicka en gåva efter honom. Men Uria gick inte hem utan lade sig att sova vid ingången till palatset bland kungens tjänare. När David fick reda på att han inte hade gått hem frågade han honom: ”Du har ju varit borta länge, varför går du inte hem?” Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda är i fält. Min herre Joav och kungens män har sitt läger ute i det fria. Skulle då jag gå hem och äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du lever, aldrig att jag skulle göra så!” Då sade David till honom: ”Stanna här i dag, så kan du gå i morgon.” Och Uria stannade i Jerusalem den dagen. Dagen därpå bjöd David honom till sitt bord och åt med honom och drack honom full. På kvällen gick Uria och lade sig bland kungens tjänare; hem gick han inte.

Nästa morgon skrev David ett brev till Joav och sände det med Uria. Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och stupar.” Joav, som belägrade Rabba, ställde Uria på en plats där han visste att motståndarna var starka. Stadens försvarare gjorde ett utfall och angrep Joav, och flera i Davids här stupade. Också hettiten Uria dog.

När Urias hustru fick veta att Uria var död höll hon dödsklagan över sin man. Efter sorgetidens slut tog David henne hem till sig. Hon blev hans hustru, och hon födde honom en son. Men det som David hade gjort misshagade Herren.

12Herren sände Natan till David, och han gick till honom och sade: ”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. Den rike ägde får och kor i överflöd, den fattige ägde ingenting utom ett enda litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Det fick växa upp hos honom och hans barn. Det åt av hans bröd och drack ur hans bägare och låg i hans famn. Det var som en dotter för honom. En dag fick den rike en gäst, men han ville inte ta något av sina egna djur för att laga till det åt sin gäst utan tog den fattiges lamm och anrättade det.”

David blev ursinnig och sade till Natan: ”Så sant Herren lever: den mannen har förtjänat döden.6Och lammet skall han ersätta sju gånger om, för att han handlade som han gjorde och var så obarmhärtig.” – ”Du är den mannen”, sade Natan. ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru. Så säger Herren: Jag skall låta olyckan komma över dig från din egen familj. Inför dina ögon skall jag ta dina hustrur och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dem mitt på ljusa dagen. Vad du har gjort i lönndom, det skall jag låta ske inför hela Israel i fullt dagsljus.” David sade: ”Jag har syndat mot Herren.” Natan svarade: ”Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö. Men eftersom du trotsade Herren skall den son som har fötts åt dig dö.” Sedan gick Natan hem. Herren lät en svår sjukdom drabba den son som Urias hustru hade fött åt David. (Andra Samuelsboken 11:2-17, 26-27; 12:1-15)

En dag ser kung David en kvinna som han fattar begär till (engelskans “desire” kan betyda både begär och längtan, övers anm). Begär är visserligen ett av människans kännetecken – i Bibeln är människor ”varelser med begär” – men det innebär inte att varje begär är något som vi har rätt att förverkliga. Vi måste ta hänsyn till andra, och till Guds lag också. Men David är kungen, och han tycker att han står över lagen, han låter sig inte hindras av några begränsningar. Därför kallar han kvinnan till sig och ligger med henne utan att tänka på konsekvenserna.

Det blir snabbt komplicerat. Eftersom ondskan har sin egen dynamik leder otrohet till falskhet och till slut till mord. Kung David är fångad i ett nät av små steg som leder honom längre och längre bort från den rätta stigen.

Då dyker profeten Natan upp – han kommer till kungen och berättar en berättelse för honom. Om Natan hade fördömt kung David i Guds namn skulle David antagligen bara blivit arg och på det viset ännu mer instängd i det som han har gjort fel. För att hitta en väg ut ur det beteende som innebär så mycket synd måste David få lite distans. Han måste få börja inte med sitt eget perspektiv och sina oundvikliga försök att försvara sig, inte som kungen, universums mittpunkt och den för vilken allt är tillåtet, utan som en människa bland andra människor. Profeten är smart nog att få David att döma sig själv genom att se på sig själv som om han vore någon annan.

När kung David är dömd, inte av Gud utan av sig själv, fortsätter Natan genom att nämna två konsekvenser av det som David har gjort fel. Först: det våld som han utövade mot andra kommer oundvikligen att vändas emot honom själv och hans familj. Det är en allmän ”lag” i människans tillvaro, en som Jesus ger uttryck för när han säger: “Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matteusevangeliet 26:52). För det andra: det som gjordes i hemlighet kommer att bli offentligt till slut. Jesus säger detta också: ”Det finns ingenting dolt som inte skall bli synligt och ingenting undangömt som inte skall bli känt och komma till synes” (Lukasevangeliet 8:17). Det här är två viktiga aspekter av de bibliska grundtankarna om att döma, nämligen att den sanna betydelsen av allt som vi gör, i alla dimensioner, ska uppenbaras. Men att sanningen ska uppenbaras på det här sättet är inte något straff; det är en del av den process genom vilken djupen i oss öppnas för Guds läkande kärlek.

Berättelsen avslutas med att kungen vänder om. När han har erkänt sin synd säger profeten genast att Gud förlåter honom. Som profeten Hesekiel senare ska säga vill Gud inte att syndaren ska dö utan bara att han eller hon ska sluta med det som är fel och istället leva (se Hesekiel 18:23). Att det nyfödda barnet dör, något som är så svårt att förstå med vår tids sätt att resonera, berättas som ett tecken på det faktum att också när det onda är förlåtet fortsätter det att vara något ont, och det onda leder oundvikligen till döden. Men det finns faktiskt en ”uppståndelse” också: snart därefter får Batseba ett barn till med David, och det barnet blir den store kung Salomo, som kommer att göra det möjligt för relationen mellan Gud och hans folk att nå en ny höjd.

 Var ser vi Davids frestelse, den att se sig själv som sin egen lag, i vår tid? Vad kan göra det möjligt för oss att hantera detta?

 Natan säger till kungen, i Guds namn, att han har “visat förakt för Herren”. På vilket sätt är detta sant?

 Är det nödvändligt att bekänna sina synder för att kunna bli förlåten? Varför, eller varför inte?

 Finns det i det som händer David aspekter som talar till mig? Vilka?