På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. (Johannesevangeliet 7:37–39)

I ett brev som broder Alois skrev till unga vuxna för några år sedan hittar vi de här orden: ”Det finns i oss en längtan efter något absolut, och vi dras av denna längtan i hela vår varelse, till kropp, själ och förnuft. En törst efter kärlek brinner i var och en av oss, från spädbarnsåldern tills vi blir gamla. Inte ens den djupast möjliga mänskliga relation kan helt släcka denna törst.”

De orden både tröstar och utmanar oss. Var och en av oss kan känna igen sig själv i längtans, begärens och törstens språk (engelskans ord desire, som används här, kan betyda både längtan och begär – övers anm). Vi har alla upplevt dagar när en omättlig törst till slut har släckts. Men vi har också upplevt dagar av inre törst, en djup längtan efter något som är större än allt som vi kan känna i just det ögonblicket. En känsla av missnöje, eller till och med frustration, lämnar ett slags tomhet som vi kämpar för att fylla ut. Men när vi försöker blir tomheten ofta större.

I början av 400-talet skrev den helige Augustinus: ”Du, Herre, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det får vila i dig.” Gud ger oss en törst som inte kan släckas av något annat än honom själv.

I det här avsnittet talar Jesus om en av sitt folks största högtider. Det är den där Guds folk minns hur det har tagit sig igenom öknen efter att Gud befriade det från slaveriet. Det som man allra mest behöver i öknen är vatten. Och Gud såg till att det nödvändiga fanns när hans folk behövde det. Mose, som ledde folket genom öknen, slog på en klippa, och ut strömmade vatten.

Här ropar Jesus med hög röst och bjuder in var och en som är törstig att komma till honom. Han begränsar inte törsten till något specifikt. Det spelar ingen roll vad vi söker efter. Han möter oss i vår törst. Han välkomnar oss och vår törst.

Jesus fortsätter: ”… ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” I texten är det inte alldeles tydligt huruvida de orden syftar på Jesus eller på den som tror. Uttrycket ”hans inre”, som ibland översätts med ”hjärta”, betyder egentligen ett hålrum, en tomhet. Det är inte ett hjärta som flödar över och gestalter sig självt. Vi får en aning om priset för att släppa ut det levande vattnet.

För Moses slog mot klippan och vatten kom ut så att Guds folk kunde dricka, och Jesus kommer att slås ner. På korset kommer han att ge sitt liv. Med Johannes ord kommer han att bli ”förhärligad” – det kan också uttryckas so matt han kommer att göra Guds identitet synlig, kärlek, och visa denna kärleks sanna natur. Och från hans sida, från hans tomhet, kommer vatten att flöda – symbolen för den heliga Anden i Johannesevangeliet.

“Gud är kärlek” (Första Johannesbrevet 4:8), och kärleken är hans första gåva, den som innehåller alla de andra. and love is his first gift, containing all others. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Romarbrevet 5:5), kommer Paulus att skriva senare. En källa är något helt annat än en cistern. En cistern behöver ständigt fyllas på. En källa fortsätter att flöda.

Så därför att Jesus ger sitt liv på korset kommer en kärlekskälla att flöda ur vårt eget tomrum genom den heliga Andens närvaro. Kärleken är något som sträcker sig utåt, något som knuffar på oss så att vi delar det vi har med andra, något som får oss att ge vårt liv för andra.

Och när det börjar hända, och det gör inget om det bara är en början, då möter vi det absoluta i Kristus. Vi upptäcker att det absoluta som vi strävade efter inte är något annat än att låta den heliga Anden älska i oss. Det är från vår inre fattigdom som den källan flödar.

 Minns jag några tillfällen i mitt liv när jag har upplevt en frustration som har lett till en känsla av fullhet? Vad var det som gjorde att det blev så?

 Vad törstar jag efter? Känner jag att min törst någonsin skulle kunna bli släckt?