Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Johannesevangeliet 1:14–18)

I en del kyrkor är det en den av traditionen att man böjer ner huvudet under en del av den nicaenska trosbekännelsen: ”som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa …”

En sådan gest är en inbjudan till en känsla av förundran inför inkarnationens mysterium. Utan inkarnationen, om Gud inte hade kommit för att leva bland oss fysiskt som Jesus, sin ende son, kan inget av det övriga evangeliet äga rum. Den är en av förutsättningarna för allt vi kan uppfatta och förstå av frälsningen.

Gud kom för att bo bland oss i Jesus. Orden från trosbekännelsen är rotade i den första delen av Johannesevangeliet 1:14: ”Och ordet blev människa och bodde bland oss.” Låt oss inte ramla i fällan och betrakta Jesu födelse enbart som en julkrubba längst fram i en kyrka! För att se vad den scenen verkligen innebär måste vi fråga oss var det betyder att Gud tog mänsklig gestalt och blev som vi i allt.

Johannes skriver i vers 18: “Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” Broder Roger brukade säga att Gud inte längre visste hur han skulle kunna uttrycka sin kärlek till mänskligheten, så han skickade sin Son till oss för att vi skulle förstå att i honom kunde alla människor bli försonade med Gud. Gud bryr sig verkligen om iss. Det är därför som Gud har tagit initiativet att bli människa och bo bland oss.

Vad betyder det här egentligen? Inget som en människa kan uppleva är så dolt att Guds nåd inte kan hitta det. Det finns inget människohjärta som Guds kärlek inte kan växa i. Det finns inget ögonblick som är så mörkt att det kan släcka Guds ljus – ljuset fortsätter att lysa där. Eftersom Ordet blev människa är det ingen del av vår mänskliga tillvaro som är utom räckhåll för Guds kärlek. Allt som har gått sönder i oss kan Gud röra vid, Gud kan göra det helt igen, för Guds Son blev människa och kände hur trasiga vi är.

Och det har en otrolig inverkan på hur vi ser på oss själva och på andra. Det finns så mycket hopp för mänsklighetens liv om vi verkligen tar till oss att Ordet blev människa. Samtidigt förstår vi hur osannolikt ödmjuk Gud är – han kommer ju för att bo bland oss. Ordet blev människa bland de fattigaste av de fattiga. På grekiska står det ordagrant: ”Och ordet blev kött och satte upp sitt tält bland oss.” Ordet, Den som fanns före Johannes döparen, en pilgrim genom historien, blir pilgrim i vår historia.
I den andra delen av vers 14 står det: ”… vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” När Johannes säger detta talar han som ett vittne som redan har sett uppståndelsen. Men hans ”vi” innefattar alla som kommer efter honom, alla som kommer att tro utan att se, som han säger i slutet av sitt evangelium, de som tror tack vare att de som blev ögonvittnen till uppståndelsen berätta om den.

Guds ära är ”full av nåd och sanning” – nåd i betydelsen en kärlek som ges fritt, sanning inte i betydelsen en moralisk värdering utan något som är oföränderligt, solitt, något som förblir i evighet och gestaltas i Jesus så som vi möter honom i evangeliet. Vi blir erbjudna livets fullhet. Gud undanhåller oss inget. Inkarnationen visar oss allt som en gåva, något som ständigt förnyas och som vi får ta emot om och om igen. ”Nåd och åter nåd”, skriver Johannes i vers 16. Det finns inget som kan begränsa Guds gåva i våra liv, för Ordet blev människa.

 Har du sett något av Guds härlighet, den som Johannes skriver om? Var är det som drar dig till Jesus? Vad berättar han om Gud för dig – eller visar?

 Hur kan vi vittna om Guds nåd och sanning, den som har blivit synlig genom härligheten, i vår vardag? Med andra ord: hur kan vi vittna om livets fullhet som Jesus har gjort tillgänglig för oss?