När du kommer till det land som Herren, din Gud, vill göra till din egendom och du tar det i besittning och bosätter dig där, skall du ta en del av det första du skördar av markens gröda i det land som Herren, din Gud, vill ge dig, lägga det i en korg och bege dig till den plats som Herren, din Gud, väljer ut och där han vill låta sitt namn bo. Du skall gå till den präst som då kommer att finnas där och säga till honom: ”I dag bekräftar jag för Herren, din Gud, att jag har kommit till det land som Herren med ed lovade våra fäder att ge oss.” Prästen skall ta emot din korg och ställa den framför Herrens, din Guds, altare.

Inför Herren, din Gud, skall du sedan säga: ”Min fader var en nödställd aramé, som flyttade ner till Egypten med en liten skara människor. Där bodde de och blev ett stort, starkt och talrikt folk. Men egypterna behandlade oss illa, förtryckte oss och tvingade oss till tungt arbete. Då åkallade vi Herren, våra fäders Gud, och Herren hörde våra rop och såg hur vi förtrycktes, plågades och led. Herren förde oss ut ur Egypten med stark hand och lyftad arm, med fruktansvärd makt, med tecken och under. Han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som flödar av mjölk och honung. Och nu kommer jag med det första av skörden från den mark som du, Herre, har gett mig.”

Du skall ställa korgen inför Herren, din Gud, och du skall falla ner inför honom. Och över allt det goda som Herren, din Gud, har gett dig och din familj skall du sedan glädja dig tillsammans med de leviter och invandrare som du har hos dig. (Femte Moseboken 26:1–11)

Det här avsnittet ur Femte Moseboken beskriver syftet och grundstrukturen i Israels folks gudstjänst och tillbedjan. Gud gav en oväntad gåva, det nya livet, till en grupp statslösa människor och gjorde dem till ett folk med en särskild relation till honom. Han gav dem ett land ”som flöda[de] av mjölk och honung” att leva i. Medlemmarna i denna nation inbjuds att ge sitt gensvar på detta gudomliga initiativ genom att visa sin tacksamhet och att göra det genom att ge tillbaka till Gud en del av det som Gud har gett till dem. Men hur kan vi ge något till en osynlig Gud? Det är här som den organiserade tillbedjan, gudstjänsten, kommer in – för att ge människor möjligheten att ge Gud en symbolisk gåva, ett offer, och på det viset ge uttryck för sin relation till honom.

Och därför tar bonden i skördetid en del av det som jorden har gett och bär det till en plats som är helgad åt Gud, en gudstjänstplats eller ett temple. Han ger det till en man som har avskilts för detta, en präst. Denne tar emot gåvan eller offret i Herrens namn och överför den symboliskt till Gud genom att lägga den på altaret, en mötesplats mellan himmel och jord. Sedan ser prästen till att gåvan försvinner på ett eller annat sätt – den bränns eller äts upp. Detta att ge en del av Guds gåvor tillbaka till Gud, det som Bibeln kallar offer (engelska: sacrifice, övers anm), uttrycker och förstärker banden mellan dem som deltar. Det väcker på nytt hoppet om att Gud alltid kommer att finnas där för dem som är trofasta mot honom, och att han kommer att fortsätta att ta hand om dem. De blir medvetna om att när allt till slut ska räknas ihop kommer det att visa sig att allt är en gåva och att den yttersta meningen med deras tillvaro inte beror på deras egna ansträngningar utan på tilliten till att Gud hela tiden leder och skyddar dem.

Därför är det inte en betungande plikt för människorna i Bibeln att bära fram offer. Ännu mindre är det något smärtsamt. Det är ett glatt tillfälle när deras band med Livets källa förnyas: ”Och över allt det goda som Herren, din Gud, har gett dig och din familj skall du sedan glädja dig …” Att gå till Templet innebär att minnas viktiga ögonblick i det förflutna, ge uttryck för tacksamhet och tillit till Gud i nuet och, som ett resultat av allt detta, få ett starkare hopp för framtiden. Dessutom innebär det en påtaglig upplevelse av gemenskap med resten av de troende.

När Jesus, Messias, kommer, elimineras inte den här dimensionen i tillvaron – tvärtom, den blir bara ännu mer konkret. Jesus ger inte några materiella – symboliska – presenter till den som han kallar sin Far. Nej, hela hans existens är en gåva till Fadern, och den tar sig uttryck i ett liv levt för andra och sammanfattat i hans död på korset. Som Hebreerbrevets författare formulerar det: “[Han offrade] en gång för alla när han offrade sig själv” (7:27; se också 9:25–26 och 10:10). Och vi i vår tur är inbjudna att göra våra liv till en gåva. Paulus skriver till de kristna i Rom: ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst” (Romarbrevet 12:1). Människor som tror vet att allt är en gåva, och därför är deras enda önskan att ge allt tillbaka till den som ger dem ett överflöd av materiella och andliga välsignelser.

 Är det möjligt att leva i tacksamhet? Varför är det ofta lättare att be Gud om något än att tacka Gud för det goda som vi har fått?

 Genom vilka inställningar och handlingar kan jag göra mitt liv till en gåva till Gud?

 Hur kan vi, i den här kontexten, läsa orden How can we understand, in this context, the words ”jag vill se kärlek, inte slaktoffer” (Hosea 6:6; Matteusevangeliet 9:13)?