I Nya Testamentet uttrycks tron först och främst som en rörelse. Det är ett konkret steg en person tar, att ”gå till Jesus”. Kanske kan man tom. säga att det i grund och botten är en törst, en längtan: ”är någon törstig, så kom till mig och drick, den som tror på mig” (Joh 7:37). Om S Johannes jämför att ”komma till” och ”tro på” (jfr. 6:35) så vet han samtidigt att ”komma till Jesus” till sist ändå beror på en hemlig dragningskraft som Fadern redan utövat på en människas hjärta (6:44).
Tron är alltså i första hand inte en fråga om speciella sanningar eller löften om framtiden, inte ens om insikter i existensen av en transcendent Gud. Det börjar med att ”gå mot” Jesu person, och detta ”gående” motiveras ofta av en törst. Någonting är redan i hemlighet i rörelse i hjärtat. Fadern drar honom redan. Med människoblivandet, med Jesu närvaro som en mänsklig varelse, får tron först ett mycket enkelt uttryck: en längtan kan i sig själv innehålla början till tron; en rörelse är redan början på vägen.
När Jesus inte längre är mitt ibland sina lärjungar rent fysiskt uttrycks inte längre rörelsen mot honom genom att gå emot honom och sedan följa honom, som var fallet före uppståndelsen. Den som tror på honom tar ändå ett konkret steg, men detta steg betyder att man ger sig hän åt honom, överlämnar sig och ger rum åt honom. Trons paradox blir alltså tydligare: det är nästan ingenting och ändå det som betyder mer än något annat. Det handlar om att ständigt öppna hjärtats dörr för honom, men samtidigt veta att han redan är därinne. Finns det något enklare och mer omotiverat man kan göra än det – öppna dörren för någon som redan är inne? Kristus bor inte i mig som en främling som vill avhysa mig. Han är där som den som älskar mig, som har sin plats i mig. Han är i sin kärlek, i mitt innersta, mer jag själv än jag är. Och ändå är det jag som ska öppna dörren för honom ständigt, för mellan honom och mig är allt personligt; ingenting sker automatiskt utan mig. Allting är till naturen en levande relation.
S Paulus använder, för sin del, ett märkligt uttryck: ”tro på Kristus” (te. Fil 3:9; faith of Christ). Det betyder alltså inte bara tro på Kristus, när vi erkänner Kristus som den han är eller ger oss åt honom. Det betyder mer: tron kommer från honom som en gåva; det är Kristi tro och jag får den så att han kan förena mig med honom vilket gör det möjligt för mig att leva som han. Min del i tron är nästan ingenting. Och ändå får jag allting med tron. Detta ”nästan ingenting” bestämmer hela mitt sätt att vara.
broder Francois
